Bränsle till de svenska kärnkraftverken tillverkas av uran som bryts i gruvor utomlands. Innan uranmalmen blir till bränsle som kan användas i ett kärnkraftverk av den typ som vi har i Sverige, måste den anrikas. Anrikning är en process där man höjer den naturliga halten av isotopen uran-235. Vid anrikningen av malmen bildas avfall.
Anrikningen sker oftast i närheten av gruvan och som en rest av processen återstår radioaktivt slam. I detta slam finns tungmetaller som bly, zink och mangan, men också radium. För att minska risken med slammet behandlas det med olika kemiska metoder. Brytning och isotopanrikning sker utomlands och Sverige importerar enbart anrikad uran i form av uranhexafluorid för kärnbränsletillverkning, främst från Kanada, Ryssland och Australien.
I Strålsäkerhetsmyndighetens uppdrag ingår inte att kontrollera vilken miljöhänsyn som tas vid uranbrytning utomlands. I den mån kärnkraftverken är miljöcertifierade ingår dock som ett led i certifieringen att kontrollera underleverantörers miljöpåverkan.
I bränslefabriken i Västerås tillverkas kärnbränsle av den importerade uranhexafluoriden som omvandlas till urandioxid, ett pulver, vilket pressas till små hårda bränslekutsar som värmebehandlas. Kutsarna packas i kapslingsrör, så kallade bränslestavar, som sedan monteras ihop till bränsleelement som är ungefär fyra meter långa. Hela produktionen vid bränslefabriken står under Strålsäkerhetsmyndighetens tillsyn. De färdiga bränsleelementen säljs till kärnkraftverk i Sverige och övriga Europa. De svenska kärnkraftverken köper även kärnbränsle från utländska tillverkare. Innan kärnbränslet används i reaktorn avger det mycket låg strålning och kan hanteras utan särskild skyddsutrustning. Efter att det har använts i reaktorn är det starkt radioaktivt.