En tysk studie från 2008, om risken för leukemi hos barn som bor nära kärnkraftsanläggningar, har uppmärksammats i flera medier de senaste dagarna. Bland annat har möjligheten att genomföra en liknande studie i Sverige diskuterats. Det finns flera skäl till att Strålsäkerhetsmyndigheten inte anser det motiverat att göra en sådan nationell studie:
- Redan 1995 gjordes en svensk studie som undersökte förekomsten av leukemi hos barn i åldern 0-15 år under perioden 1980-1990. Särskilt studerades områdena runt de fyra kärnkraftsanläggningarna. Man fann inga signifikanta kluster. Antalet fall av barnleukemi som upptäcks i Sverige varje år, omkring 60 fall, har varit konstant de senaste 30 åren.
- Författarna till den tyska studien från 2008 kunde i rapporten inte ge någon förklaring till ökningen, det var inte möjligt att ange strålningen som orsak.
- Förekomsten av så kallade kluster, det vill säga större förekomst av leukemifall än förväntat, runt kärntekniska anläggningar har uppmärksammats sedan mitten av 1980-talet. De första observationerna gjordes i Storbritannien och framförallt nära upparbetningsanläggningen i Sellafield. I Storbritannien har det genomförts många och mycket omfattande utvärderingar. Man har då konstaterat att förekomsten av barnleukemi inte varit geografiskt jämnt spridd utan fördelad i kluster. Orsakerna till detta är inte kända. Det finns dock inget stöd för att fallen skulle vara orsakade av utsläpp från anläggningarna. För Sellafield kan noteras att de högst stråldoserna till allmänheten är ungefär 100 gånger högre än runt svenska anläggningar.
- Ett stort antal studier har därefter genomförts i många andra länder. Trots de många observationerna har det inte varit möjligt att koppla en ökad förekomst av leukemifall till strålning från kärnkraftsanläggningar.
Vad som behövs är inte fler studier av samma slag. Däremot finns det ett behov av en större kunskapsinventering på området och av studier som söker en förklaring till uppkomsten av leukemi hos barn, anser Strålsäkerhetsmyndigheten.