Lokal miljöövervakning vid kärntekniska anläggningar

Det sker ett visst utsläpp av radioaktiva ämnen från alla kärntekniska anläggningar även vid normal drift. Dessa utsläpp sker via skorstenar till luft och via kylvattenkanaler till havet. Utsläppen är mycket små och exponeringen till allmänheten är försumbar. I samband med större servicearbeten och bränslebyten kan utsläppen bli större, men exponeringen är fortfarande mycket låg jämfört med bakgrundsstrålningen från naturligt förekommande radioaktiva ämnen. Dessa kända utsläpp kontrolleras genom att man mäter halter av radionuklider i luft och vatten som lämnar anläggningarna (utsläppskontroll).

Kring varje kärnteknisk anläggning genomförs också lokal miljöövervakning (omgivningskontroll), som bl.a. syftar till att detektera större oregistrerade utsläpp samt utsläpp som sker diffust. Kontrollen ska även ge en bild av långsiktiga förändringar av radionuklidhalter i miljön och ge underlag för att bedöma eventuell påverkan på biologiskt liv i recipienten. I omgivningskontrollprogrammen ingår främst mätning av gammastrålande nuklider i många olika provslag som samlas in från bestämda provtagningsplatser i närområdet kring anläggningarna. 

I Sverige finns i dag tre platser med kärnkraftreaktorer som drivs kommersiellt (Forsmark, Oskarshamn och Ringhals) och en plats med avstängda reaktorer varifrån bränslet har transporterats bort (Barsebäck). Förutom dessa finns det också en bränslefabrik i Västerås (Westinghouse Electric Sweden) och en anläggning för hantering av avfall (Studsvik). Dessutom finns det vid Oskarshamn ett mellanlager för förvaring av använt bränsle samt ett slutförvar för radioaktivt avfall i Forsmark.

Tillstånd och trender kring kärntekniska anläggningar

De nuklider som detekteras med ursprung från de svenska anläggningarna är främst ⁵⁴Mn ⁵⁸Co ⁶⁰Co ⁶⁵Zn ^110mAg och ¹³⁷Cs, men även ⁵¹Cr, ⁹¹Y, ⁹⁵Nb, ¹²⁵Cb, ¹⁴⁴Cs, ¹⁵²Eu, ¹⁵⁴Eu, ¹⁵⁵Eu och ¹⁵³Gd har förekommit på vissa platser under vissa tider. Efter Tjernobylolyckan detekterades också ¹³¹I och ¹³⁷Cs i större mängder. ¹³¹I avklingade dock snabbt pga dess korta halveringstid (8 dagar). När det gäller ¹³⁷Cs bidrar de atmosfäriska provsprängningarna och Tjernobylolyckan fortfarande till stor del till de uppmätta cesiumhalterna i många prover.

Utsläppen till luft från kärntekniska anläggningar domineras av ädelgaser som inte deponeras på marken eller vegetationen. Miljöproverna från landekosystemen uppvisar därför sällan några detekterbara halter förutom ⁶⁰Co som förekommer sporadiskt i en rad provslag och ¹³⁷Cs, som till stor del kommer från de atmosfäriska provsprängningarna och från Tjernobylolyckan. Moss- och lavprover innehåller dock mer frekvent även andra nuklider i detekterbara halter.

Förhöjda halter av radionuklider i den akvatiska miljön syns tydligare. Halterna i sedimentens ytskikt och i blåstång av ⁶⁰Co, som är den mest frekventa radionukliden med ursprung från verken, avtar med avståndet från utsläppskällan. På så sätt kan utbredningen av det lokalpåverkade området uppskattas. Halterna ⁶⁰Co i det översta sedimentskiktet i områden längre bort från kärnkraftverken ligger för Östersjön normalt i intervallet
1–4 Bq/kg. Närmast kraftverken kan halterna ⁶⁰Co i sedimenten vara betydligt högre.

 

⁶⁰Co i ytsediment utanför Studsvik. Medelvärde för provtagning inom intensivprogrammet 1994,1998 och 2002 (Bq/kg torrvikt).

 

Den generella långsiktiga trend som ses i omgivningskontrollen är att man går mot minskande utsläpp och parallellt minskande uppmätta halter i miljön. I vissa fall kan årsvariationen vara stor och den långsiktiga trenden obefintlig. Detta beror till exempel på att det vissa år har förekommit högre utsläpp än normalt till följd av olika typer av driftstörningar, vilket också visar sig i de uppmätta halterna i miljön.

Utsläpp (o) och halter i blåstång (♦) av ⁶⁰Co från kärnkraftverken i Oskarshamn mellan 1983 och 2008

Stråldoser från kärntekniska anläggningar

Stråldosen till allmänheten från de kärntekniska anläggningarna anges inte som ett medelvärde för befolkningen som helhet, eftersom de allra flesta inte får någon dos alls. I stället används begreppet ”dos till kritisk grupp”. Den kritiska gruppen är en hypotetisk grupp av personer som beräkningsmässigt får de högsta stråldoserna från respektive anläggning. Den kritiska gruppen antas bo inom det mest belastade området avseende externstrålning och få merparten av sina livsmedel från det som produceras i detta område. Eftersom halterna i provslagen är så låga, i många fall under detektionsgränsen, baseras dosberäkningarna på utsläpp och beräknade teoretiska halter i olika provslag som har betydelse för människans exponering snarare än uppmätta halter. Omgivningskontrollen tjänar dock som en kontroll av att verkliga halter inte är högre än de beräknade halter som ligger till grund för dosberäkningen. Dosen till kritisk grupp, integrerad över kommande 50 år och orsakad av utsläpp under år 2008 varierade mellan 0,0032 μSv och 0,4 μSv för de olika anläggningarna. Doser i dessa nivåer är helt försumbara.

Läs mer

 Rapport: Strålmiljön i Sverige

 Rapport: Utvärdering av omgivningskontrollprogrammet vid kärnkraftverken och Studsvik