Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har sedan 1957 drivit luftfilterstationer på några olika platser i Sverige. I dag driver FOI fem stationer på uppdrag av Strålsäkerhetsmyndigheten med huvudsyftet att av beredskapsskäl snabbt upptäcka alla luftutsläpp av radionuklider som når Sverige och att bedöma utsläppt mängd samt extern- och interndos från ett passerande utsläppsmoln.
En global spridning av aktivitet från atmosfäriska kärnvapenexplosioner och från olyckor som den i Tjernobyl avspeglas tydligt i luftfilterproverna. Små lokala utsläpp kan också upptäckas förutsatt att vindriktningen är sådan att luft från utsläppsplatsen når fram till provtagningsstationen. Den höga känsligheten på mätningarna gör att data även kan utnyttjas för miljöövervakningsändamål, det vill säga att långsiktigt följa tillståndet vad gäller radionuklider på luftburna partiklar.
I princip kan alla gammastrålande ämnen upptäckas. Den nuklid som främst detekteras, förutom naturligt förekommande 7Be, är 137Cs med ursprung från de atmosfäriska provsprängningarna och Tjernobylolyckan. Andra nuklider, som främst härstammar från kärntekniska anläggningar utomlands men även från svenska sjukhus och kärntekniska anläggningar, detekteras ibland.
Långsiktig utveckling av 137Cs i luften
De olika källorna till cesium i luften framträder tydligt i tidsserien från Stockholm. Fram till 1986 var den dominerande källan stratosfäriskt 137Cs från atmosfäriska kärnvapensprängningar. Efter det tillfälliga provstoppet 1958 och efter sommaren 1963, då ett partiellt provstoppsavtal trädde i kraft, syns tydliga nedgångar i aktiviteten. Ett visst tillskott av 137Cs från atmosfäriska provsprängningar fortsatte dock eftersom Frankrike och Kina inte skrev under avtalet. Frankrike avslutade de atmosfäriska proven på norra halvklotet 1966 och Kina år 1980. År 1986 nåddes Sverige av utsläpp från Tjernobyl som varade i några veckor. Koncentrationen i luft var då under en kort tid betydligt högre än under provsprängningarnas tid. Efter 1986 är den dominerande källan till 137Cs i luften partiklar som virvlar upp från marken (resuspension).
Aktivitetskoncentration av
137Cs på partiklar i utomhusluft i Stockholm och Umeå (µBq/m
3).
Vid alla stationer utom Umeå har halterna i luft nu i stort sett gått tillbaka till samma nivåer som före Tjernobylolyckan. I Umeå, som ligger i en region som till stor del drabbades av ett för Sverige relativt högt nedfall, är halterna i luften fortfarande förhöjda jämfört med före Tjernobyl. Medelvärdet för halten i luft på lång sikt efter olyckan är alltså till viss mån korrelerat till den totala depositionen eftersom halterna i luft nu till största delen är beroende av resuspension av 137Cs från marken. Faktorer som påverkar resuspensionen är bland annat jordart, markanvändning och hur stor del av året marken täcks av snö.
Däremot gäller inte det omvända sambandet mellan partiklar i luft och deposition vid ett tillfälligt utsläpp som efter Tjernobylolyckan. Till exempel var de maximala halterna 1986 betydligt lägre i Umeå än i Stockholm. Den totala depositionen på marken är i stället beroende av nederbördsmängden under perioden. Utan nederbörd passerar en stor del den förorenade luften utan att depositionen behöver bli så stor. Nederbörd minskar samtidigt antalet fria luftburna partiklar genom urtvättning, vilket ytterligare komplicerar sambandet mellan halt i luften och deposition.
Halten av
137Cs på luftburna partiklar i utomhusluft som högsta veckomedelvärden 1986 och medelvärde 1995 till 2004, samt totala depositionen kommunvis 1986.
|
Station |
Högsta halter av 137Cs i luft
1986
(µBq m-³)
|
Total deposition kommunvis
1986
(kBq m-²) |
Halter i luft, medelvärde
1995-2004
(µBq m-³) |
|
|
vecka 17 |
vecka 18 |
vecka 19 |
|
|
|
Ljungbyhed |
88 600 |
- |
- |
2,1 |
0,9 |
|
Göteborg |
- |
202 000 |
3 200 |
2,3 |
0,8a |
|
Stockholm |
53 900 |
258 200 |
62 400 |
1,9 |
1,1 |
|
Umeå |
8 |
16 350 |
16 000 |
18,7 |
6,0 |
|
Kiruna |
7 |
12 900 |
15 500 |
1,8 |
0,4 |
a1995–1997
Läs mer
Rapport: Strålmiljön i Sverige