Sammanfattning
Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) har genomfört en utredning av det nationella systemet för diagnostiska referensnivåer. Utredningen baseras på stråldosnivåer som rapporterats till SSM. Aktuella inrapporterade data för de undersökningar som ingår i systemet har används. Sammanställningen av stråldosdata gör det möjligt att föreslå nya diagnostiska referensnivåer för undersökningstyper och patientgrupper där sådana inte finns och att revidera befintliga diagnostiska referensnivåer. Sammanställningen gör det också möjligt att jämföra aktuella stråldosnivåer med tidigare kartläggningar av patientstråldoser i Sverige.
Utredningar visar att det finns underlag för att fastställa nya diagnostiska referensnivåer för 13 undersökningstyper varav 8 referensnivåer gäller undersökningar av barn. Vidare konstateras att 23 stråldosnivåer kan revideras, dvs den diagnostiska referensnivån kan sänkas för att bättre vara anpassade till dagens stråldosnivåer. Förslag på nya och reviderade referensnivåer ges i rapporten. Utredningen visar också att det saknas underlag för att fastställa referensnivåer för några undersökningstyper och det kan därför vara aktuellt att ta bort dessa undersökningstyper ur systemet.
Utredningen resulterar också i förslaget om att utesluta den undre diagnostiska referensnivån från det nationella systemet för diagnostiska referensnivåer eftersom dessa referensnivåer är svåra att tillämpa och kan ha negativa konsekvenser för optimeringen av strålskyddet för patienter.
Utredningen uppmärksammar att det finns behov av att ytterligare utvärdera systemet för diagnostiska referensnivåer för undersökningar av barn och för interventionell radiologi. Det är sedan tidigare känt att systemet med diagnostiska referensnivåer är svårt att tillämpa för denna typ av röntgenverksamhet. Orsaken till problemen är bland annat att dessa typer av undersökningar och behandlingar görs i relativt små volymer. Det nationella systemet kan också eventuellt kompletteras med viktbaserade referenskurvor för barn. Detta tillvägagångssätt skiljer sig markant från det nuvarande systemet både vad gäller fastställande av referensnivån och vid tillämpningen av referenskurvan i kliniken. Det krävs därför ytterligare arbete för att utforma ett sådant system, det kan t.ex. finnas behov av att inhämta ytterligare stråldosuppgifter.
Jämförelsen mellan aktuella stråldoser och tidigare rapporterade stråldosdata visar att stråldoserna generellt har reducerats de senaste 15 åren. Stråldosen vid konventionella röntgenundersökningar (lungor, ländrygg och bäcken) har reducerats med cirka 30 – 50%. För datortomograf (hjärna/skalle, thorax och buk) är motsvarade värde 25 – 40%. Den undersökningstyp för vilka stråldoserna har reducerats minst, cirka 20%, är mammograf. Den största reduktionen ses för koronarangiograf där stråldoserna har minskat med 80%. En generell reduktion av andelen relativt höga stråldosvärden kan också konstateras, dvs det finns en tendens att stråldosfördelningarna blir mer normalfördelade. Orsaken till denna förändring kan vara de diagnostiska referensnivåerna eftersom syftet med dessa är att minska andelen relativt höga stråldoser. Andra faktorer påverkar också stråldosen, bland annat har den tekniska utvecklingen av bilddetektorer varit betydande under dessa 15 år. För att öka kunskapen, och därmed möjliggöra ett proaktivt arbete avseende optimering av strålskyddet vid radiologiska undersökningar, kan det finnas behov av att utreda orsaken till stråldosförändringarna mer i detalj.