content a0 a1 a2 a3 a4 a5 a6 a7 a8 a9
Start / Kärnkraft / Anläggningar i Sverige / Avveckling av kärntekniska anläggningar

Avveckling av kärntekniska anläggningar

Sverige har en kärnteknisk historia som sträcker sig tillbaka till tiden strax efter andra världskriget. Den första svenska kärnreaktorn var en forskningsreaktor som togs i bruk 1954.

Under 1950-och 60-talen byggdes sedan ytterligare ett antal reaktorer för forsknings-, utvecklings- och utbildningsändamål. Sedan dess har de flesta av dessa reaktorer avvecklats.  Ett av de fyra svenska kommersiella kärnkraftverken, Barsebäck med dess två reaktorer, liksom kärnkraftvärmeverket i Ågesta är under avveckling. En annan anläggning som varit under avveckling sedan 1984 är Ranstadsverket.

Barsebäck

Barsebäcks kärnkraftverk var ett kärnkraftverk utanför Barsebäck i Kävlinge kommun strax söder om Landskrona i Skåne. Verket hade två kokvattenreaktorer som togs i kommersiell drift 1975 respektive 1977. Båda reaktorerna hade en elektrisk nettoeffekt på 600 MW.

Kärnkraftreaktorerna togs ur drift 1999 och 2005 som en del av en energipolitisk uppgörelse mellan socialdemokraterna, centerpartiet och vänsterpartiet. Bakom uppgörelsen låg bland annat många år av starka påtryckningar från Danmark, eftersom Köpenhamn ligger nära Barsebäck.

Fram till dess att kärnkraftverket börjar rivas ska anläggningen bevaras i gott skick och det avfall som finns lagrat på anläggningen ska tas omhand. Strålsäkerhetsmyndigheten har tillsyn över att detta görs på ett strålsäkert sätt. 

Kärnkraftsindustrin planerar att bygga en lagerbyggnad under 2015–16 och påbörja nedmontering av interndelar under 2016 för att sedan mellanlagra dem i detta lager under ett begränsat antal år. Detta ska göras för att komma åt att undersöka bassänger och andra utrymmen som nu inte är åtkomliga på grund av de radioaktiva interndelarna.

Den huvudsakliga rivningen inleds sedan omkring 2023 och det arbetet beräknas ta ca sju år. Ett skäl till att det är svårt att riva tidigare är att det i dag inte finns kapacitet att ta hand om rivningsavfall i slutförvaret SFR vid Forsmark. Svensk kärnbränslehantering AB (SKB) arbetar med förberedelserna inför en utbyggnad av SFR, som beräknas vara klar tidigast 2023

Ranstad

Ranstadsverket uppfördes för att utvinna uran ur de uranrika alunskiffrarna vid Sydbillingen mellan Falköping och Skövde. Verket kom till som ett led i att göra Sverige oberoende av uranimport. Mellan 1965 och 1969 framställdes cirka 200 ton uran till det svenska kärnkraftsprogrammet.

Ändrade förutsättningar för den så kallade svenska linjen som innebar att Sverige skulle vara självförsörjande på kärnteknik och kärnbränsle, gjorde att det inte längre fanns något intresse för svensk uranbrytning. Kostnaderna för uranbrytningen blev för höga.

Från 1970 inleddes istället en period av forskning och utveckling på utvinning av både uran och andra ämnen ur alunskiffern. I samband med oljekrisen i mitten av 1970-talet gjordes ett nytt försök att starta en storskalig uranbrytning. Projektet fick stort lokalt motstånd och någon verksamhet startades aldrig, då regeringen avslog ansökan efter att både Skövde och Falköpings kommuner inlagt veto mot projektet.

År 1984 upphörde tillståndet för uranbrytning, och 1990-1992 återställdes dagbrottet, industriområdet rensades upp och vissa byggnader revs. Man täckte även hela gruvavfallsområdet med lera och grus.  Det forna dagbrottet är i dag en sjö, Tranebärssjön.

Mellan 1984 och 2009 använde Ranstad Mineral AB (RMA) en del av Ranstadsverket för återvinning av uran ur processavfall från tillverkning av reaktorbränsle.  RMA:s tillstånd gick ut vid årsskiftet 2009/2010 och sedan dess pågår avveckling av verksamheten. Ranstad Industricentrum AB, som äger den kärntekniska anläggningen, genomförde då en radiologisk kartläggning av byggnaderna samt tog fram en avvecklingsplan för Ranstadsverket. 

Under 2011 påbörjades rivningen av vissa byggnader som inte var förorenade med uran. Rivningen av de byggnader som efter kartläggningen konstaterats vara kontaminerade av uran påbörjades med rivning av sovringsverket 2013. För närvarande pågår främst arbete med demontering av utrustning  inför den kommande rivningen av lakverket 2016.
Strålsäkerhetsmyndigheten utövar tillsyn av alla delmoment som ingår i avvecklingen.

Studsvik

I slutet av 1950-talet byggdes en kärnteknisk forskningsanläggning i Studsvik utanför Nyköping.  Reaktorerna i Studsvik producerade bland annat radioaktiva isotoper till sjukhus och till läkemedelsindustrin. De sista reaktorerna i Studsvik stängdes 2005. AB SVAFO river nu reaktorerna. Arbetet beräknas att fortgå även efter 2016.

Reaktorerna vid Studsvik:

  • R0 var den första reaktorn i Studsvik och Sveriges andra kärnreaktor. Reaktorn användes första gången 1959. R0 gav ingen nettoenergi utan användes huvudsakligen för att studera olika fysikaliska förlopp i kärnreaktorer.  Reaktorn stängdes i början av 1970-talet och avvecklades därefter.
  • FR-0 användes i liknande syfte som R0. Den togs i bruk 1964 och var i drift fram till 1971. Reaktorn FR-0 var den första och hittills enda svenska så kallade snabbreaktorn.
  • R2 togs i bruk 1960 och var sedan i regelbunden drift fram till den slutliga avstängningen 2005. Reaktorn avvecklas nu och detta arbete beräknas vara klart 2016. R2 användes huvudsakligen för bestrålning och tester av kärnbränsle och material för reaktorer, tillverkning av medicinska och industriella radioaktiva isotoper samt neutronspridningsmätningar.
  • R2-0 togs i drift 1960 och stängdes av 2005. R2-0 användes huvudsakligen för utbildning och för experiment vid neutronforskningslaboratoriet (NFL) i Studsvik. Reaktorn är sammanbyggd med R2 och avvecklas samtidigt som den.
  • Zebra (Zero Energy Bare Reactor Assembly) uppfördes ursprungligen intill R1 på KTH men flyttades till Studsvik 1959. Reaktorn modifierades och fick beteckningen TZ (Tryckzebra). Syftet med reaktorn var att studera reaktorhärdar med olika typer av bränsle och moderatorförhållanden. KRITZ var en modifierad version av TZ och togs i drift 1969. Dessa reaktorer revs i början på 1980-talet.
  • Det är endast R2 och R2-0 som kan kallas ”riktiga” reaktorer. De övriga hade så låg effekt (”0-effekt”) att de inte gav upphov till några nämnvärda mängder radioaktiva ämnen.

Marviken

Reaktorn vid Marviken utanför Norrköping skulle bli Sveriges fjärde riktiga kärnreaktor med en elektrisk nettoeffekt på  upp till 200 MW men den togs aldrig i bruk. Ett av de ursprungliga ändamålen med reaktorn var att kunna producera plutonium till svenska kärnvapen. Reaktorn skulle laddas med svenskt uran, och var en del av den så kallade svenska linjen, enligt vilken Sverige skulle vara självförsörjande på kärnteknik och kärnbränsle.

Av flera skäl togs reaktorn aldrig i drift. Projektet lades ner 1970 och anläggningen byggdes om till ett oljekraftverk. Reaktortanken finns kvar på plats och användes under 1970- och 80-talen av Studsvik till olika experiment för att studera vad som händer vid stora reaktorolyckor.

R1 och Ågesta

Sveriges första reaktor, R1, byggdes cirka 30 meter ner i berget vid Kungliga Tekniska Högskolan, KTH, i Stockholm. Reaktorn användes i första hand för forskning och utbildning. Den var i drift mellan 1954 och 1970. Själva reaktorn revs i början av 1980-talet, men reaktorhallen finns kvar.

Sveriges första kärnreaktor där ändamålet inte bara var forskning eller utbildning var Ågestaverket. Ågesta ligger söder om Stockholm. Verket var i drift 1964–1974. Verket levererade el och försörjde förorten Farsta med fjärrvärme. Ågesta var en tungvattenreaktor som använde naturligt, oanrikat uran som bränsle. Ågestaverkets reaktor hade ursprungligen en total (termisk) effekt på 65 MW, men effekten höjdes i början av 1970 till 80 MW. Den elektriska nettoeffekten var 10 MW.

Rivningen av reaktorn vid Ågesta är planerad att starta 2020 och den beräknas ta cirka fem år.


Senast uppdaterad/granskad 2015-09-03