content a0 a1 a2 a3 a4 a5 a6 a7 a8 a9
Start / Kärnkraft / Historik

Nedslag i svensk kärnkraftshistoria

Sverige har en kärnteknisk historia som sträcker sig tillbaka till tiden strax efter andra världskriget. Den första svenska kärnreaktorn var en forskningsreaktor som togs i bruk 1954. Knappt 20 år senare, 1972, togs det första svenska kärnkraftverket i kommersiell drift norr om Oskarshamn. Här är en översikt över flera händelser i den svenska kärnteknikens historia.

1945
Atombombningarna under andra världskriget var en väckarklocka. Hösten 1945 begär Försvarets forskningsanstalt (FOA) anslag hos regeringen för att få inleda forskning inom atomenergi. Anslaget godkänns och FOA inleder forskningsarbetet, om än i liten skala.

1947
AB Atomenergi bildas för att utveckla den nya kraftkällan. AB Atomenergi ägs av staten och industrin tillsammans. Forskningsverksamheten etableras i Stockholm.


1950
AB Atomenergi inleder samarbete med FOA:s kärnfysiksektion och bildar en gemensam forskningsverksamhet.


1954
Sveriges första kärnreaktor startar den 13 juli kl.18.59. Det är en forskningsreaktor som får namnet R1. Reaktorn har en maximal effekt på en megawatt och är belägen i ett bergrum, cirka 30 meter under jord, vid Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) i centrala Stockholm. Reaktorn används för att få erfarenhet av grundläggande reaktorteknik och för att göra reaktorfysikaliska experiment.

1955
Under året arrangerar FN en generalkonferens som handlar om hur atomkraft ska kunna användas för fredliga ändamål. Konferensen är en följd av USA:s utspel – Atoms for Peace – som gjordes ett par år tidigare. I och med konferensen släpper USA värdefull experimentdata som andra länder, däribland Sverige, kan ta del av för att använda i sin egen kärnteknikutveckling.

Samma år tillsätter den svenska regeringen atomenergiutredningen med syfte att utreda förutsättningar och riktlinjer för Sveriges atomenergiprogram. Utgångspunkten är att Sverige ska vara självförsörjande inom kärnenergiområdet och ha möjlighet att tillverka kärnvapen. Utredningens betänkande utgör grunden för det som senare kommer att kallas svenska linjen.  

En grupp privata kraftföretag bildar handelsbolaget Atomkraftkonsortiet (AKK). Syftet är bland annat att följa utvecklingen inom atomkraftområdet, att utarbeta olika förslag till reaktorer och att bygga kärnkraftverk.


1956
Atomenergilagen införs. Lagen reglerar all atomenergiverksamhet i Sverige och slår bland annat fast att en särskild tillsynsmyndighet behövs. Delegationen för atomenergifrågor bildas (DFA). Samma år inrättas Reaktorförläggningskommittén som ska svara för frågor som rör säkerhetsförhållandena på atomenergianläggningarna. 


1957
AB Atomenergi inleder projektet med att bygga en plutoniumproducerande kärnreaktor vid Marviken utanför Norrköping, Östergötland. Projektet är ett resultat av den svenska linjen som innebär att Sverige skulle vara självförsörjande inom kärnenergiområdet och ha möjlighet att tillverka kärnvapen. Den svenska linjen överges 1968.

Samma år bildas FN:s internationella atomenergiorgan, International Atomic Energy Agency (IAEA). 
Läs mer på IAEA:s webbplats

1959
Under slutet av 1950-talet börjar AB Atomenergi att bygga en kärnteknisk anläggning i Studsvik utanför Nyköping, för forsknings- och utbildningsverksamhet. 1959 tas en tungvattenreaktor i drift som kallas för R0.
Läs mer om Studsvik  

1960
Riksdagen beslutar att Sverige ska starta verksamhet för uranbrytning. Uranverket förläggs vid Sydbillingen mellan Skövde och Falköping. Verket kom till för att Sverige skulle kunna bli oberoende av uranimport.

Samma år tas två forskningsreaktorer i drift (R2 och R2-0) vid Studsvik. R2 är en lättvattenreaktor och den större av de två reaktorerna. Den används bland annat för tillverkning av radioaktiva isotoper, bestrålning av olika material och prov av kärnbränsle.

1963
Sveriges första kommersiella kärnreaktor tas i drift i Ågesta, strax söder om Stockholm. Till skillnad mot tidigare reaktorer ska reaktorn inte användas i forskningssyfte, utan för att producera fjärrvärme till Farsta, en förort söder om Stockholm. Ågesta-reaktorn försörjer Farsta med fjärrvärme fram till 1973. Under driftstiden producerar anläggningen även tio megawatt (MW) elektricitet.

1964
En ny typ av forskningsreaktor (FR-0) tas i drift vid Studsvik. FR-0 är en så kallad snabbreaktor.
Sök ordet Snabbreaktor i vår ordlista

1965
Statens strålskyddsinstitut (SSI) bildas. Myndigheten får i uppdrag att reglera all verksamhet med strålning.

Under året startar uranbrytning vid Ranstadverket i Västergötland.

1966
På uppdrag av Oskarshamns Kraftgrupp AB börjar ASEA:s atomkraftavdelning att bygga det första svenska kärnkraftverket för elproduktion. Den första reaktorn, Oskarshamn 1, är en lättvattenreaktor som tas i kommersiell drift 1972.
 Läs mer om Oskarshamnsverket

Under året startar ASEA:s atomkraftavdelning även en kärnbränslefabrik i Västerås. 
Läs mer om Westinghouse

Mellan 1968 och 1971 beställer kärnkraftsägarna flera reaktorer. Det är två reaktorer vid Barsebäck, fyra vid Ringhals, två vid Forsmark och ytterligare en reaktor vid Oskarshamn.

1968
Efter flera års debatt beslutar regering och riksdag att avskriva Sveriges planer på att framställa kärnvapen. En ny utredning om kärnkraftsindustrins framtid är klar detta år och markerar slutet på den svenska linjen, som innebär att Sverige skulle vara självförsörjande inom kärnbränsle och kärnteknik.

I mars 1968 inträffar en incident vid Ågesta. Reaktorn snabbstoppas efter indikationer på att bränsleelementen är skadade. Skadorna visar sig vara omfattande. Delar av bränsleelementen har fallit ner till reaktortankens botten och delvis även kommit ut i huvudkylkretsarna. I efterhand visar det sig att orsaken är att kapslingsrören till kärnbränslet har skadats av vibrationer.

1969
Den 1 maj 1969 inträffar ännu ett allvarligt haveri på Ågesta. En backventil skadas till följd av ett förändrat tryck i reaktorn. Cirka 500 kubikmeter vatten strömmar ut till turbinanläggningen och flera säkerhetssystem översvämmas, vilket medför att flera system inte fungerar. Reaktorn snabbstoppas manuellt och ytterligare skador kan förhindras.

Under året bildas ASEA-Atom formellt. Företaget är en sammanslagning av ASEA:s atomkraftavdelning och delar av statligt ägda AB Atomenergis tekniska verksamhet.

Uranbrytningen vid Ranstad avslutas. Mellan 1965 och1969 framställs cirka 200 ton uran vid Ranstadsverket.

1970
Projektet att bygga en plutoniumproducerande kärnreaktor vid Marviken utanför Norrköping, avbryts eftersom det skulle bli mycket kostsamt att uppfylla de nya amerikanska säkerhetskraven som har tillkommit under byggnadstiden. Vid den här tiden finns det inga svenska krav, utan i Sverige utgår vi ifrån de amerikanska. Säkerhetskravet som Marviken inte kan uppfylla är att en reaktor ska vara konstruerad på så sätt att den själv kan reglera en störning, till exempel förhöjd temperatur i reaktorhärden eller i kylvattnet.

Den 5 mars 1970 träder icke-spridningsfördraget i kraft. I och med fördraget förbinder sig Sverige att förhindra spridning av material som kan användas för kärnvapentillverkning.  
Icke-spridningsfördraget (NPT)

Verksamheten vid Sveriges allra första forskningsreaktor vid Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) i Stockholm avvecklas, då AB Atomenergi beslutar att inte stödja reaktorn längre och högskolorna inte kan ta över finansieringen.

1972
Sveriges första kommersiella kärnkraftverk, Oskarshamn 1, tas i drift.
 Läs mer om Oskarshamnsverket

Vid den här tiden har kritiken mot kärnkraften börjat växa både i Sverige och internationellt.  Flera experter på området börjar prata om riskerna med kärnkraft och de konsekvenser som en olycka kan ge med radioaktiva utsläpp. Kärnkraften blir nu på allvar en politisk fråga, med centerpartiet som det mest drivande partiet mot kärnkraft.

1973
Svensk Kärnbränsleförsörjning AB (SKBF) bildas med uppgift att köpa uran och anrikningstjänster på den internationella marknaden.

1974
Den andra reaktorn i Oskarshamn (Oskarshamn 2) tas i kommersiell drift. 
 Läs mer om Oskarshamnsverket

Reaktorn i Ågesta tas ur drift av ekonomiska skäl.

Under året tar centerpartiet som första politiska parti i Sverige avstånd från kärnkraften.

Statens Kärnkraftinspektion (SKI) bildas. Reaktorförläggningskommittén blir en del av myndigheten.

1975
Två kärnreaktorer tas i kommersiell drift. Det är Barsebäck 1, strax söder om Landskrona och Ringhals 2, belägen på Väröhalvön, norr om Varberg.
 Läs mer om Ringhals


1976
Åren 1976–1979 är politiskt sett dramatiska år för kärnkraften. Kärnkraftsfrågan är en viktig valfråga i riksdagsvalet 1976. De borgerliga partierna vinner valet över socialdemokraterna. Ledande kärnfysiker och miljörörelsen ifrågasätter riskbilden med kärnkraft och pekar på avfallsproblemen.

Utredningen ”Använt kärnbränsle och radioaktivt avfall” presenterar ett förslag på att bygga ett centrallager för använt kärnbränsle.

Reaktorn Ringhals 1 tas i kommersiell drift.
 Läs mer om Ringhals

Kärnavfallsenheten bildas på SKI. (Statens kärnkraftinspektion).

 

1977
Barsebäck 2 tas i kommersiell drift. Även Ringhals 3 är färdigbyggd, men tas inte kommersiell drift, eftersom villkorslagen träder i kraft under våren 1977. Lagen innebär att inget nytt bränsle får tillföras reaktorerna, om inte den som driver kärnkraftverket kan garantera att de kan ta hand om avfallet och det använda bränslet på ett säkert sätt. Lagen drivs igenom på grund av den splittring som råder inom den borgerliga regeringen i kärnkraftsfrågan. Splittringen leder till att centerpartiet 1978 lämnar regeringen.

Kärnkraftsägarna beställer två nya reaktorer under året, Oskarshamn 3 och Forsmark 3.


1979
Den 27 mars får Ringhals 3 tillstånd att starta reaktorn sedan ägaren har tagit fram den redovisning som krävs enligt villkorslagen. Dagen efter, den 28 mars, inträffar kärnkraftsolyckan i Three Mile Island-reaktorn i Harrisburg i USA.

Som en direkt följd av olyckan tillsätts en reaktorsäkerhetsutredning i Sverige. Utredningen föreslår en rad åtgärder för att förstärka säkerheten på de svenska kärnkraftverken (SoU 1979:86).

Utredningen föreslår bland annat tekniska åtgärder som ska bidra till att begränsa de radioaktiva utsläppen om reaktorhärden smälter, åtgärder för att förbättra övervakningen av reaktorerna, utbildning av och instruktioner för personalen. Utredningens föreslag innebär även ökade krav på säkerhetsanalyser (PSA), ökat fokus på människa-maskin-frågor samt utökade resurser till den dåvarande myndigheten (Statens kärnkraftinspektion).

Sett ur ett internationellt perspektiv är Sverige det land som då, baserat på olyckan i Harrisburg, vidtar de mest långtgående säkerhetshöjande åtgärderna.

Kärnkraftverken i USA bildar en gemensam branschorganisation, Institute of Nuclear Power Operations (INPO), med uppdrag att följa upp och granska säkerhetsarbetet på kärnkraftverken. De svenska kärnkraftsbolagen deltar i samarbetet.
Läs mer på INPO:s webbplats

I maj fattar riksdagen beslut om folkomröstning i kärnkraftsfrågan. Då inrättas också en tillfällig lag, Rådrumslagen, som innebär att inga nya reaktorer får tas i drift före folkomröstningen. Ringhals 3 som är färdigbyggd, tas därför inte i drift.  Lagen påverkar även övriga reaktorer som håller på att byggas, Forsmark 1 och 2 samt Ringhals 4.

1980
Den 23 mars genomförs folkomröstningen. Efter omröstningen beslutar riksdagen att det ska finnas tolv reaktorer i Sverige, med förutsättning att kärnkraften kan läggas ner fram till år 2010. Rådrumslagen upphör i och med det politiska beslutet.

Forsmark 1 tas i kommersiell drift. Kärnkraftsföretagen får genom SKBF tillstånd att uppföra Clab, ett mellanlager för använt kärnbränsle, i Oskarshamn.
Läs mer om Clab

1981
Regeringen beslutar att kärnkraftsreaktorerna vid Barsebäck måste införa konsekvenslindrande åtgärder i händelse av kärnkraftsolycka. Bland dessa åtgärder ingår ett så kallat haverifilter som ska begränsa ett eventuellt radioaktivt utsläpp. Motsvarande regeringsbeslut fattas i februari 1986 för de övriga reaktorerna vid Oskarshamn, Ringhals och Forsmark.

Under året tas två reaktorer i kommersiell drift: Forsmark 2 och Ringhals 3.
 Läs mer om Forsmark
 Läs mer om Ringhals

1984
Den 1 februari träder lagen om kärnteknisk verksamhet i kraft. Den ersätter bland annat atomenergilagen och villkorslagen. Den nya lagstiftningen innehåller ett uttryckligt krav på att reaktorägaren ska ta hand om och slutförvara använt kärnbränsle och kärnavfall samt bedriva nödvändig forskning och utveckling. 
 Till kärntekniklagen

Ringhals 4 tas i kommersiell drift.

Kärnkraftsföretagen omorganiserar SKBF och bildar istället Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) som får ett samlat ansvar för hela kärnavfallsområdet.

1985
Två reaktorer tas i kommersiell drift, Forsmark 3 och Oskarshamn 3. Därmed har Sverige samtliga tolv reaktorer i drift.

Som första kärnkraftverk i Sverige installerar Barsebäck haverifilter på sina reaktorer. Detta är en följd av regeringens beslut 1981. 

SKB startar sin verksamhet vid Clab för att lagra använt kärnbränsle till dess att det finns en långsiktig lösning för slutförvaring.

I mitten av 1980-talet ansöker de svenska kärnkraftverken om att få tillstånd att höja effekten. Mellan 1985 och 1989 höjs effekten i åtta kärnreaktorer. Effekten höjs med 6–10 procent. 
 Läs mer om effekthöjning

1986
Den 26 april inträffar en allvarlig olycka i Tjernobyl-reaktorn i dåvarande Sovjetunionen. Hela världen blir medveten om att en olycka kan få stora konsekvenser även långt bort från olycksplatsen. Olyckan leder inte till några tekniska förändringar i svenska reaktorer eftersom de är av annan konstruktion.

Kärnkraftsbolagen och myndigheter med flera förbättrar sin beredskap. Dåvarande Strålskyddsinstitutet (SSI) ökar övervakningen bland annat genom fler och förbättrade mätstationer. Överenskommelser träffas länder emellan som innebär att man förbinder sig att varna om varandras olyckor. Kärnkraftsföretag och myndigheter börjar även prata om säkerhetskultur som en viktig del i kärnkraftverkens säkerhetsarbete.
 Läs mer om Tjernobyl

Kärnkraftsindustrin bildar en internationell branschorganisation The World Association of Nuclear Operators (WANO) för att öka samarbetet och utbytet av information och erfarenheter.
 Läs mer på WANO:s webbplats

1987

Den 1 januari träder ett nytt förbud i kraft som innebär att nya reaktorer inte får uppföras. Förbudet utformas som en bestämmelse i kärntekniklagen om att tillstånd att uppföra en kärnkraftsreaktor inte får meddelas. Förbudet tydliggör riksdagens beslut om att kärnkraften kan avvecklas till 2010.

1988
Under året slutförs de åtgärder som definierades i ”Programmet för utsläppsbegränsade åtgärder”, som togs fram efter kärnkraftsolyckan vid Three Mile Island i USA. En av dessa åtgärder är att installera haverifilter på samtliga svenska reaktorer.

Svensk Kärnbränslehantering (SKB) tar sin anläggning för slutförvar av låg- och mellanaktivt material (SFR) i drift, vid kärnkraftverket i Forsmark, Östhammar. 
Läs mer om SFR

1992
Den 28 juli inträffar en incident på Barsebäck 2 som visar på allvarliga brister i reaktorns nödkylningssystem. En ventil öppnas oavsiktligt och ånga blåser in i reaktorinneslutningen. Isoleringsmaterial rivs loss och silarna till kondensationsbassängen täpps igen. Vattnet som används för nödkylning av reaktorhärden och till sprinkling av reaktorinneslutningen kan inte användas. Incidenten  får till följd att Sverige, och även andra länder, vidtar åtgärder för att öka silarean på silarna i kondensationsbassängen, förbättra instrumenteringen och begränsa mängden isoleringsmaterial som kan komma ner i bassängen. Incidenten klassas som en tvåa på den sjugradiga INES-skalan.
Läs mer om INES-skalan

1998
Den 1 januari träder lagen om kärnkraftens avveckling i kraft. Lagen innebär bland annat att kärnkraftverket i Barsebäck ska stängas och att något årtal när den sista reaktorn i Sverige ska tas ur drift inte bör fastställas. Regeringen kan därmed bestämma vid vilken tidpunkt som rätten att driva en kärnreaktor ska upphöra att gälla.

Regeringen beslutar att Barsebäck 1 ska stängas i juni 1998. Ägarna överklagar beslutet och stängningen skjuts tillfälligt upp.

1999
Den 30 november stängs Barsebäck 1.
Läs mer om avveckling av kärntekniska anläggningar

2001
Den 11 september kapas fyra flygplan och två av dem flyger in i World Trade Center i New York. Terrorattackerna leder till att strålsäkerhetsarbetet skärps ytterligare. Händelserna sätter fokus på frågor om nukleärt säkerhetsskydd av kärntekniska anläggningar och andra verksamheter med radioaktivt material. Nationellt utvecklas det fysiska skyddet av de kärntekniska anläggningarna och internationellt förstärks internationella atomenergiorganet IAEA:s arbete med bland annat en utvidgad konvention om fysiskt skydd som resultat.

2005
Den 1 januari träder nya föreskrifter i kraft som gäller konstruktion och utförande av kärnkraftreaktorer, SSMFS 2008:17 (SKIFS 2004:2). Syftet med föreskrifterna är att höja säkerheten och anpassa kraven till en modern nivå. Med de nya föreskrifterna skärps myndighetens krav på säkerheten, vilket medför att kärnkraftverken behöver vidta omfattande moderniseringsåtgärder för att uppfylla kraven. Kärnkraftsbolagen tar för varje reaktor fram en övergångsplan som specificerar vilka åtgärder som ska vara genomförda och när.
Läs mer om vår granskning av moderniseringar

Barsebäck 2 tas ur drift efter beslut av riksdagen. De sista forskningsreaktorerna (R2 och R2-0) vid Studsvik stängs ner.
Läs mer om avveckling av kärntekniska anläggningar

2006
Den 1 juli införs en ändring i kärntekniklagen som innebär att det inte längre är förbjudet att genomföra förberedande åtgärder för att uppföra en kärnkraftsreaktor.  Anledningen är att  förbudet har begränsat möjligheterna att fortlöpande bedriva ett tekniskt utvecklingsarbete inom kärnsäkerhetsområdet, vilket inte var förbudets intentioner. (2010 beslutade Riksdagen att nya reaktorer får byggas för ett ersätta befintliga reaktorer.)

Den 25 juli utförs ett underhållsarbete av Svenska kraftnät i ställverket utanför Forsmark 1. När strömmen slås på igen blir det kortslutning och anläggningen utsätts för en kraftig överspänning. Reaktorn snabbstoppas av de automatiska säkerhetssystemen. Två av anläggningens fyra elsystem får inte någon el, vilket leder till att viktig säkerhetsinformation inte kan ses i kontrollrummet, eftersom bland annat alla dataskärmar släcks. Vattennivån sjunker i reaktortanken och nödkylning startar vid låg vattennivå. Efter drygt 20 minuter återställs elektriciteten och all säkerhetsutrustning fungerar igen. Händelsen klassas som en tvåa på den sjugradiga INES-skalan. 
Läs mer om INES-skalan

Händelsen får till följd att kärnkraftverken bygger om elsystemen för att skapa ett bättre skydd mot störningar i elsystemet.

2008
Regeringen slår samman Strålskyddsinstitutet och Statens Kärnkraftinspektion till en myndighet, Strålsäkerhetsmyndigheten som startar sin verksamhet den 1 juli.
Läs mer om myndigheten

Den 11 december beslutar regeringen att tillsätta en utredning för att se över lagstiftningen på kärnteknik- och strålskyddsområdet.

2009
Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) väljer Forsmark i Östhammars kommun som plats för slutförvar av använt kärnbränsle.

Den 8 april beslutar regeringen att utöka uppdraget för den pågående lagutredningen inom kärnteknik och strålskydd. Enligt tilläggsdirektivet ska utredningen också ta fram nya lagförslag för den samhälleliga prövningen av nya kärntekniska anläggningar, om kärnkraftens avveckling kan avskaffas och om förbudet mot att bygga nya reaktorer kan tas bort.

2010
Den 17 juni beslutar riksdagen att nya kärnreaktorer får byggas. De nya reaktorerna får endast ersätta befintliga och på en plats där det redan finns reaktorer. Riksdagen beslutar också att kärnkraftsägaren ska få ett större skadeståndsansvar vid en olycka.

2011
Den 11 mars inträffar en allvarlig olycka vid det japanska kärnkraftverket Fukushima Dai-ichi som en följd av en jordbävning (9,0 på Richterskalan) och efterföljande tsunami. Kärnkraftverket var konstruerat för att stå emot en jordbävning, men den efterföljande tsunamivågen var 13–14 meter hög, vilket var mycket högre än den 5,7 meter höga barriären som fanns som skydd. Vågen slår ut både det ordinarie kylsystemet och reservsystemet vid flera reaktorer. Fyra av sex reaktorer totalförstördes efter härdsmältor, vätgasexplosioner och nödkylning med havsvatten och kommer aldrig att kunna startas igen. Olyckan klassas som en sjua på den sjugradiga INES-skalan.
Läs mer kärnkraftsolyckor i världen

Efter kärnkraftsolyckan beslutar EU:s ministerråd att alla EU:s kärnkraftsländer ska granska hur väl kärnkraftverken står emot händelser som är värre än vad man tidigare räknat med, så kallade stresstester. Arbetet med stresstesterna är indelat i fem områden: jordbävning, översvämning, extrema väder, totalt elbortfall, totalt bortfall av kylning och haverihantering.

Den 29 december 2011 presenterar Strålsäkerhetsmyndigheten sin bedömning av de svenska kärnkraftverkens stresstester. Myndighetens rapport lämnas till EU.
Läs mer om stresstester

Under året lämnar Svensk Kärnbränslehantering (SKB) in sin ansökan till Strålsäkerhetsmyndigheten och Miljödomstolen om att bygga ett slutförvar av använt kärnbränsle i Forsmark, Östhammars kommun.
Läs mer om slutförvar

2012
Den 31 juli 2012 lämnar Vattenfall AB in en ansökan om tillstånd att få uppföra, inneha och driva en eller två nya kärnkraftsreaktorer som ersättning för två befintliga. Enligt förordningen om kärnteknisk verksamhet är Strålsäkerhetsmyndighetens uppgift att ur ett strålsäkerhetsperspektiv bereda denna ansökan. Därefter lämnar myndigheten ett yttrande till regeringen som dels beslutar i fråga om tillåtlighet enligt miljöbalken, dels tillstånd enligt kärntekniklagen. Strålsäkerhetsmyndigheten ska också lämna ett yttrande till mark- och miljödomstolen som beslutar i fråga om tillstånd enligt miljöbalken.
 
Med denna ansökan börjar Vattenfall betala in de ansökningsavgifter som regeringen har beslutat.
 
2013
Strålsäkerhetsmyndigheten utökar sina resurser för att kunna bereda Vattenfalls ansökan om tillstånd att få uppföra en till två ersättningsreaktorer.
 
Våren 2013 går Strålsäkerhetsmyndigheten även in i The Multinational Design Evaluation Programme (MDEP) som organiseras av OECD:s kärnenergibyrå (Nuclear Energy Agency, NEA). MEDP är strålsäkerhetsmyndigheternas samarbetsorgan för bedömning och värdering av nya reaktorkonstruktioner. 

Litteratur

Parentes – en historia om svensk kärnkraft av Sigfrid Leijonhufvud

Pandoras ask
Damokles svärd
Herkules storverk
Sisyfos möda
(Om strålningens, radioaktivitetens och strålskyddets historia) av Bo Lindell

Kärnkraftretro
, redaktör Jan Garnet, Tekniska museet.

Kärnkraft – nya reaktorer och ökat skadeståndsansvar. Delbetänkande av Utredningen om en samordnad reglering på kärnteknik- och strålskyddsområdet. SOU 2009:88


Senast uppdaterad/granskad 2014-03-17