Poddavsnitt 32: Den svenska linjen går i graven - Strålsäkerhetens historia del 4

– Då skulle USA hjälpa de staterna. Men de som ingick i det här samarbetet skulle samtidigt lova att man inte skulle använda den här tekniken för att skaffa kärnvapen, berättar Tomas Jonter, professor i internationella relationer på institutionen för ekonomisk historia och internationella relationer vid Stockholms universitet.

Året är 1953, USAs nytillträdda president Dwight D. Eisenhower höll ett tal vid FNs generalförsamling som kommit att kallas Atoms for Peace speech. Bland annat föreslog han att kunskapen att använda kärnteknik för civilt bruk skulle släppas fri, men också att en internationell atom energi organisation borde bildas, bland annat för att få kontroll över de ämnen som kan användas för att tillverka kärnvapen. Det här förändrade spelplanen, inte bara för Sverige utan för hela världen. Och det blev som president Eisenhower föreslagit, fyra år senare, 1957, bildades det internationella atomenergi organet IAEA. En milstolpe i kärnkraftsutvecklingen, inte minst för reaktorsäkerheten och för arbetet med att hindra fler stater från att skaffa kärnvapen.

Det är ingen överdrift att säga att Eisenhower tal och tankar om atomens kraft har haft en avgörande betydelse för utvecklingen av kärnkraften världen runt. William Magwood the fourth, själv amerikan ordförande för OECDs kärnenergibyrå NEA (Nuclear Energy Agency) menar att det här var startskottet för förståelsen av vilken nytta atomens inneboende kraft kan ha för mänskligheten. Inte bara för energiproduktion utan även för strålbehandling i vården och bestrålning av grödor inom jordbruket för att öka hållbarheten på livsmedel.

I kölvattnet av Eisenhowers tal togs också initiativ till en internationell atomenergikonferens. Den första gick av stapeln i augusti 1955 i Genève. Runt 1500 deltagare från 38 länder medverkade, däribland Sverige.

Ur inslag från Sveriges Radio: ”Här utställer Aktiebolaget Atomenergi en modell med beskrivning av sin reaktor i Stockholm, där ju framförallt placeringen i ett bergrum väcker intresse. Några bilder från Kvarntoppsanläggningen visas också för första gången. Och vidare har vi igång ett instrument som kontinuerligt mäter och registrerar radioaktiviteten i de dammpartiklar som finns i luften.”

Bengt Pershagen, som ni hörde i förra avsnittet och som var med och startade Sveriges första kärnreaktor, var på plats i Geneve och minns mycket väl den pampiga invigningen.

– Det är den storslagna invigningen med alla delegaterna samlade i en jättestor sal. Hälsingstalet hölls av konferensens ordförande då, en indier som hette Homi J. Bhabha, och det var då som han yttrade de ringade orden. ”There is no power as expensive as no power”, Förstår du?

Och förutom Homi J. Bhabha som ledde konferensen så var Dag Hammarskjöld, FNs generalsekreterare, med vid invigningen. Den svenska delegationen leddes av Rickard Sandler, som tidigare, innan kriget, varit både statsminister och utrikesminister. Kärnenergins framtid stod alltså högt på den politiska agendan och sågs som en lösning på det ökade elbehovet man såg framför sig. Inte minst i ambitionen att minska på oljeberoendet. Sigvard Eklund, forskningschef på AB Atomenergi, var också på utställningen och lämnade den här rapporten i Sveriges Radio.

– Jag ska i det följande söka ge några glimtar från utställningarna och det är helt naturligt att då börja med den amerikanska utställningen, som inte bara är den största till omfånget utan också i vissa avseenden är sensationell genom mängden och betydelsen av den information som amerikanerna söker ge. I en särskilt liten byggnad utanför Palais de Nation har amerikanerna monterat en liten reaktor som körs under utställningen. Det är en reaktor som brukar kallas simbasängsreaktor därför att själva reaktorkärnan är nedsänkt i en tank med vatten. Det vattnet får tjänstgöra både som kylmedel, strålskydd och nedbromsningsmaterial för neutronerna. Tanken är drygt sex meter djup och har en diameter av tre meter. I botten finns bränslelementen. Det rör sig om ett par tiotal kilogram uran. Man kan stå vid bassängkanten och titta ner i vattnet och där ser bränslelementen. Ibland släcks belysningen och då ser man hur det från bränslelementens omgivning utgår en blåaktig strålning. Det är den så kallade cherenkovstrålningen.

Men även om USAs utställning var den mest omfattande, inte minst eftersom de visade upp en reaktor i drift, så väckte den sovjetiska delen kanske mest intresse. Framförallt för att det var tämligen okänt, i alla fall för de flesta utanför Ryssland, hur långt de kommit på det kärntekniska området. Bengt Pershagen berättar.

– Den viktigaste nyheten för mig vid generkonferensen var att Sovjetunionen, som första land i världen, just hade tagit ut en demonstrationsreaktor med 5 MW elektrisk effekt i bruk. Det kom som en nyhet för många, tror jag, att det var Sovjet som var först med en demonstrationsreaktor av en kraftreaktor i världen. Reaktorn var prototypen för en serie kraftproducerande reaktorer som senare byggdes i Sovjet, bland annat i Tjernobyl. Det var en första Tjernobyl-reaktor som var en vattenkyld grafitreaktor. Det var för mig en sensation, tyckte jag. Informationen från Sovjet om deras reaktorprogram och så vidare var ju väldigt bristfällig, för att säga obefintligt.

De svenska delegaterna höll flera föredrag under Genevkonferensen. Bengt Pershagen till exempel redogjorde för de beräkningar de gjort i samband med starten av R1-reaktorn vid KTH. Men konferensen handlade inte bara om kärnkraft utan även om strålskydd och mätningar av radioaktivitet. Och för att visa hur långt Sverige hade kommit med just mätteknik hade Rolf Sievert från Radiofysiska institutionen tagit sig dit. Vi hör Sievert själv berätta varför han åkt hela vägen till Genève med sin laboratoriebil.

– Orsaken till att den till sin storlek mycket blygsamma laboratoriebilen utställts är den att så gott som samtliga de använda mätmetoderna utexperimenterats i Sverige och att de i väsentliga avseenden skiljer sig från gängse metoder.

Två år senare hölls en liknande konferens i Genève, den här gången med ännu fler deltagare. Att USA släppte på sin information om lättvattentekniken och började tillhandahålla anrikat uran öppnade alltså upp för den tekniska utvecklingen av lättvattenreaktorer. Forskningen i Sverige kring kärnteknik hade till en början koncentrerats till Stockholmsområdet, men 1956 påbörjade AB Atomenergi bygget av en forskningsanläggning utanför Nyköping, Studsvik, som stod klar i slutet av 50-talet. Flera forskningsreaktorer uppfördes där, den sista stängdes 2005, men fortfarande pågår kärnteknisk forskning där av det privata företaget Studsvik Nuclear AB. I Studsvik byggdes Sveriges första lättvattenreaktor som fick namnet R2, en forskningsreaktor av amerikansk modell som USA var med och stötte ekonomiskt. Bakgrunden var de beslut som togs under Genèvekonferenserna och som president Eisenhower hade tagit initiativet till. USA skulle hjälpa länder med den kärntekniska utvecklingen och Sverige som låg långt fram fick ta del av kakan. Det berättar Thomas Jonter, professor vid Stockholms universitet.

– Det var därför som vi fick bygga R2, men då är den under kontroll. Vi kunde inte använda den för kärnvapentillverkning på något sätt. Självklart kunde kanske viss forskning göras där som datamässigt kunde användas, men den fick absolut inte användas för att försöka få fram plutonium av vapenkvalitet eller så i den reaktorn. Det var helt omöjligt. Så jobbade USA i flertal länder där man hjälpte olika stater att stimulera den här forskningen helt enkelt.

R2-reaktorn startades 1960 och användes förutom till olika bränsle och materialtester även för att framställa isotoper som användes för strålbehandling inom sjukvården. R2 kan så här i efterhand sägas vara ett avsteg från den svenska linjen även om kunskapen man byggt upp tidigare förstås kom till nytta. Och samtidigt som planerna på R2 tog form i slutet av 50-talet så projekterade AB Atomenergi för en större kraftproducerande reaktor i Ågesta i Stockholmsområdet. Det skulle bli en tungvattenreaktor som primärt skulle producera fjärrvärme lokalt till Farsta. Vid samma tid planerade statliga Vattenfallsstyrelsen, numera Vattenfall och ASEA flera reaktorer i samma serie på olika platser i landet. Men planerna lades så småningom ner, kvar blev Ågesta och Marviken som vi återkommer till. Ågesta byggdes i ett berg vilket var unikt på sitt sätt. Det fanns visserligen ett par forskningsreaktorer som var bergförlagda men Ågesta var troligen den första kraftproducerande reaktorn i världen som placerats i ett berg. Syftet var att skydda anläggningen mot intrång och yttre påverkan. Det är också den enda reaktorn i Sverige som har använts för att producera fjärrvärme. Tor Stenberg som numera jobbar på Strålsäkerhetsmyndigheten arbetade vid Ågestaverket under många år och berättar om sin tid där och hur han hamnade i den här branschen.

– Ja, det var väl en ren tillfällighet. Det grundar sig väl egentligen på att jag studerade i Sverige till kemiingenjör i början på 60-talet. Sen har jag ju mitt ursprung i Norge så jag blev hemkallad i mitten på 60-talet för att göra värnplikt. Och under min sista tid som jag var gränsjägare uppe på sovjetiska gränsen så fick jag väl intresse för kanske att återvända till Stockholm där jag hade studerat. Jag prenumererade på Dagens Nyheter och hittade ett jobb som jag sökte och fick. Och det var alltså som kemiingenjör ute på Ågesta kraftvärmeverk som ju var ett atomkraftverk som man sa på den tiden.

– Hur kommer det sig att du sökte just det? Vad var det som fick dig intresserad?

– Jag tror att det var mycket att jag hade etablerat en ganska trevlig norsk studentmiljö här och under studietiden fått många bekanta och det var väl lite grann det som drog lite grann tillbaks. Att jag ville tillbaka till det och då startade det på det här viset.

– Och att det var just ett kärnkraftverk, var det någonting du funderade på när du sökte jobbet?

– Egentligen inte, utan det var ett jobb som jag tyckte såg intressant ut och jag såg det väl som en start på karriären om man säger så. Så att det var liksom första jobbet jag sökte och när jag hade dimitterat då från militära och kom hem till mina föräldrar så hade de hört av sig och ville prata med mig. Så jag åkte till Stockholm och gjorde en intervju och fick jobbet på stört och startade då i januari -66. Sedan dess har jag hållit på inom kärnkraften.

– Hur länge var du kvar på Ågesta?

– Jag var kvar i Ågesta fram till hösten 1974. De stoppade ju reaktorn den 2 juni -74 och sedan var jag med då och ja, det var lite uppstädningsarbete och avveckling och förberedelse för rivning så småningom och man började sälja av en del komponenter som var gångbara ute på öppna marknader och sånt där. Sedan anställdes jag under sommaren -74 som gruppchef för kemin uppe i Forsmark. Så jag var med i Forsmarksorganisationen redan då fast vi hade våra möten ute i Ågesta fram tills dess att man började flytta upp till Forsmark, men det dröjde ju lite grann.

– Och när du började på Ågesta, det var ju då man också började planera och bygga lättvattenreaktorer i Sverige. Hur tänkte ni kring det eftersom Ågesta var en tungvattenreaktor?

– Ja, jag vet inte om det var så mycket tankegångar om det. Det var ju det som låg i tiden så att det var vi ju förberedda på, men det är klart att det började ju då den här upphandlingen av de stora reaktorerna och Ågesta var ju då också under flera år en utbildningsanstalt, om man säger så, för driftorganisationerna, för de kommande kärnkraftverken. Först var det ju hela Marviken-gänget, sedan var det O1, O2 och Ringhals 1 som gick och utbildade sig hos oss, både ledningen och driftpersonalen så att säga, som gick på skift parallellt med våra egna. Så där lärde man sig ju känna hela driftorganisationerna, ja det var väldigt trevligt. Men sedan efter att Ringhals 1-gänget kom då, då började ju de anläggningarna vara driftklara så att då fortsatte den utbildningen på de respektive sajterna så att säga. Men då var man ju inne i början på -70-talet och då började ju närma sig sluttidpunkten för Ågestas drift så att säga.

Men hur var det då med tillsynen och tillstånden för den här verksamheten? Vem ansvarade för den? Jo, när R1 invigdes var det alltså Kungliga Medicinalstyrelsen som gav tillstånd med experthjälp från radiofysiska institutionen med Rolf Sievert i spetsen. 1955 bildades Delegationen för atomenergifrågor, DFA, en grupp knuten till Handelsdepartementet. Året efter tillkom också den första atomenergilagen. Tor Stenberg minns att personal från DFA inspekterade Ågesta tämligen ofta.

– Ja, de kom ut ganska ofta faktiskt och sen ibland så kom de ut med inspektörer från IAEA också som tittade på DFA i sin tur. Så att, ja, det var lite jobb med det där.

Det hölls också en stor beredskapsövning på Ågesta där flera myndigheter medverkade, troligen den första av sitt slag i Sverige.

– I början på 70-talet så började vi jobba väldigt aktivt med beredskapsorganisation och hade stora övningar där både polis, länsstyrelse, SSI och SKI var involverade. Jag satt själv som strålskyddsledare på en sån där stor övning. Det var lite, ja, det var ganska stressigt faktiskt. Man märkte liksom hur svårt det var att liksom behandla all information och frågor som kom in utan att bli stressad så att säga. För då satt ju cheferna för, ja, Bosse Lindell (Chef för SSI) och höga polischefer och allt satt ju liksom i rummen intill och följde det här. Vi spelade även in filmer då för att instruera och för utbildning av beredskapspersonal eller personal då framöver för de kraftverken som kom. Så då började ett ganska stort jobb och man började liksom ta de där frågorna på, ja, kanske ett mycket större allvar än man hade gjort tidigare.

– Det måste varit en av de första riktiga kärnkraftsolycksövningar som genomförts?

– Ja, jag skulle ju nästan tro det, i den storleksordningen med så många institutioner involverade så vill jag nästan påstå det.

Under Ågestas drift hände det två allvarliga tillbud som hade kunnat resultera i utsläpp till miljön. Det första inträffade 1968.

– Vi började ju ana ugglor i mossen redan på hösten -67 när man började få lite höga jodhalter i reaktorvattnet som inte kändes riktigt normala och de här jodnukliderna tydde ju på att det var fissionsprodukter och att det handlade om något bränsleläckage. Det var ganska blygsam till att börja med, men efter jul och på nyåret då så började ju det där stiga ganska ordentligt så då beslutade driftchefen för att stoppa och att vi skulle ta och titta hur det egentligen såg ut. Och då blev man ju mäktans överraskad när man via någon slags ubåtsperiskop och sånt där kunde gå ner och titta i reaktortanken och det såg ju ut som ett riktigt, ja, det såg ju rätt och slätt förjävligt ut. Det låg huller om buller bränslepatroner och höljer och till och med kutsar som hade ramlat ut och låg på botten av reaktortanken. Då förstod man ju att det här blir ju inte att köra vidare på ett tag så att ja, då startade ju ett stort renoveringsarbete så att säga och det tillverkades en massa specialverktyg för att rensa upp i reaktortanken så att säga. Man gjorde väl ändå någon slags bedömning om att det här gick att fixa och att man kunde rensa upp och man hade ju nytt bränsle på gång hela tiden så att man skulle kunna komma igång igen och det bestämde man sig för. Med specialverktygen började vi fiska upp och plocka upp det här och stoppa ner i strålskärmade behållare för det här var ju givetvis högaktivt avfall så att det kunde liksom inte hanteras hur som helst. Och de här hanteringsverktygen då, de provtestade vi faktiskt ute i Eriksdalsbadet innan man körde det skarpt i Ågesta. Där, vid något sånt här dyktorn, var det tillräckligt djupt så att man kunde testa det här på riktigt. Det här blev väl stopp någon gång i februari, mars -68 och redan i början på oktober -68 så var man igång och levererade kraft och värme igen så att det gick ju väldigt bra men det var ett intensivt arbete under den tiden kan jag säga.

– Men ni fick igång den där i hösten -68 men sedan hände det någonting -69 också väl?

– Ja det gjorde det. 1 maj 69 så blev jag uppringd och då hade det hänt någonting ute i kyltornen. Det hade rasat ner en jäkla massa, i och för sig vanligt konventionellt lättvatten då, det var en backventil som skulle bytas, ja det var väl för det där stora kylsystemet då så var det alltså dubbla ventiler och varje månad så bytte man pump och krets så att säga. Så att i samband med ett sånt där byte så hade man väl varit lite för snabb, då var det någon backventil som hade slagit till, det var en sån där klaff så den hade slagit hål i hela ventilhuset och allt kylvattnet rann ut och ner i den här mellanbyggnaden faktiskt.

– Och den här mellanbyggnaden, nu pekar du på en stor skiss av Ågestaanläggningen.

– Ja jag pekar på en skiss och på det som ligger utanför det här trycktäta skalet. Men där fanns det ju givetvis också en del säkerhetsrelaterade elutrustning och sånt där då som hade koppling mot säkerhetssystem inne i anläggningen. Så att det hände väl en del grejer där och bland annat så for det väl ut en del tungvatten ut i bakvägen, ut emot det här nödkylsystemet då som består av vanligt lättvatten. Så att där fick vi ju lite problem. Så jag blev ju utkallad där 1 maj har jag för mig att det var, och vi fick sitta och tappa av det där skitiga vattnet som var en blandning av lättvatten och tungvatten. Så att det var ju en ganska allvarlig. Det kunde ju liksom ha blivit värre men det gick ju bra givetvis. Så att det var ju kanske det mest allvarliga jämfört med det här bränslehaveriet för det hade man ju liksom mer eller mindre under kontroll, det hände ju inne i reaktortanken, men det här hade liksom mycket mer följdverkningar så att säga.

– Men stoppade ni reaktorn, eller stoppades den automatiskt?

– Ja, den stoppade sig direkt. Om det blev ett automatiskt stopp eller inte det kan jag inte svara på, men det blev ju stopp direkt.

– Men hade ni problem att kyla bränslet i med händelserna efter?

– Nej, nej då. Så att tungvattnet höll sig kvar och det var inga problem. Så att då kylde man ju ner hela reaktorn och stoppade så att säga och reparerade det här. Jag kommer inte ihåg hur lång tid det tog men det var 1 maj så vi hade ju alltid stopp under somrarna då var ju inte behovet så stort. Vi värmde ju upp Farsta med fjärrvärme så och det behovet var ju inte så stort under sommaren, då kunde man passa på att göra massa underhållsarbeten. Så att det planerade underhållsarbeten gjorde man ju också under den här perioden. Och det gjorde ju så att det efter semestrarna igen då så var man igång igen.

– Då var ni igång igen ganska snabbt även den här gången då. Men skedde det några utsläpp till omgivningen?

– Nej, nej det gjorde det inte. Jag kommer ju liksom inte ihåg alla detaljer där. Jag kommer ihåg bara min egen insats att jag satt nere i botten där under reaktorn och tappade det här förbannade skitiga vattnet på fat. Det skickades till Studsvik, de hade ju en destruktionsanläggning så att det tungvattnet som fanns i det här det kunde vi ta tillbaka. Men problemet strålskyddsmässigt när man har med det här tungvattnet att göra och en reaktor som har varit i drift några år är att det är ganska höga halter av tritium. Det var väl egentligen det största strålskyddsproblemet vi hade.

– Och du hade några skyddskläder då förstås när du höll på att tappa upp det här vattnet?

– Ja, det hade vi alltid när vi var inne i berget. Och beroende på vad som hände då så kunde man ju liksom klä på sig ytterligare så att säga. Vi hade ju även såna här friskluftsdräkter där man kunde koppla sig till friskluft som var helt hermetisk så att säga. Men det var inte så ofta att man behövde ta på sig sånt utan vanligtvis använde vi normal skyddsutrustning så att säga.

Förutom Ågesta så byggdes en större elproducerande reaktor på Vikbolandet utanför Norrköping, Marviken. Även här var det AB Atomenergi, ASEA och Vattenfallsstyrelsen som stod bakom. Verket uppfördes vid Bråviken i ett område som präglades av jordbruk och man kan idag förstå att ett sånt projekt väckte reaktioner. Så här reagerade Maj Ottosson som var en av de boende i närheten av Marviken på att hon eventuellt skulle få ett kärnkraftverk till granne.

– De ringde från Stockholm då och talade om att de tänkte börja göra eventuella provningar här nere till ett atomkraftverk. Och det tyckte ju jag lät väldigt otäckt måste jag ju säga. Men sen när min make kom hem sen och jag berättade så tog han det på ett helt annat vis för han sa det att det är Rannes framtid förstår du sa han. Och det låg nog noga i det kanske.

Till skillnad från Ågesta som var en tryckvattenreaktor så var Marviken en kokvattenreaktor. Men båda alltså tungvattenreaktorer vars fördel alltså var att man kunde använda naturligt uran från den svenska berggrunden. Man behövde alltså inte anrikat uran som används i lättvattenreaktorer. En annan skillnad med Marviken jämfört med Ågesta var att man planerade för möjligheten att kunna byta bränsle under drift, något som öppnade för möjligheten att plocka ut bränsle med höga halter av plutonium som kan användas för att tillverka kärnvapen. Men det var alltså inte möjligt i Ågesta enligt Tor Stenberg.

– Nej, över huvud taget inte. Då man var tvungen att kyla ner reaktorn och öppna och stänga av helt enkelt. Så det var inte förutsättningar för det.

För trots att kärnvapenplanerna lagts på hyllan flera år innan Marviken stod klar så levde konceptet att kunna byta bränsle under drift kvar. Samtidigt som Marviken byggdes pågick parallellt utvecklingen av lättvattentekniken. Framför allt av privata intressenter som inte trodde på den statliga tungvattenlinjen som tuffade på i oförminskad takt. Thomas Jonter berättar.

– Sådana här stora tekniska system är tröga, svårörliga och när de väl kommer igång så har de en tendens att leva sitt eget liv. Och det hade investerats massor av kapital, vetenskapligt kapital, politiskt kapital i det här projektet. Så det var ju väldigt svårt att bara plötsligt från en dag till en annan ändra sig. Och så här i backspegeln kan man tycka att det var oklokt men samtidigt så gjordes det ju framgångar. Man lärde sig ju hela tiden att bygga reaktorer och sådana saker. Och sen är det så också att du ska bygga ett nytt tekniskt system på lättvattentekniska området. Det gör du inte heller på en gång snabbt. Så man kan säga att det är två parallella spår som löpte sida vid sida under 60-talet. Men steg för steg så insåg ju de flesta, även i det politiska livet, att tungvattentekniken hade sitt bästa före-datum.

Och Marvikenprojektet kantades av problem. Framlidne ingenjören Arthur Dahlgren på AB Atomenergi som varit med och konstruerat Ågesta var skeptisk till säkerheten på Marviken när han och kollegorna granskade designen.

– Vi talade om vad vi ansåg i detalj, om hur svårt det var att göra en reaktor på det här sättet. Vi avrådde på det bestämdaste. Så Vattenfall visste det, men de kunde ingenting göra. Så det ledde inte till någonting att vi yttrade oss.

– Fick ni någon reaktion på er kritik?

– Nej.

Projektet fortsatte som ingenting hänt tills man i Studsvik prövade hur tekniken och säkerhetssystemen i Marviken skulle fungera i praktiken. Carl Erik Wikdahl, som även han tyvärr gått ur tiden, jobbade på Studsvik när Marviken byggdes upp. I Studsvik testade de vad som skulle hända säkerhetsmässigt vid olika scenarier och resultaten var inte övertygande.

– Då insåg man att skulle man gå vidare med Marviken så var man tvungen att bygga om kontrollsystemet helt och hållet för att det skulle kunna klara såna här instabiliteter i vissa temperaturområden. Det var faktiskt det som till slut fällde Marvikenprojektet. Det var för dyrt att göra den ombyggnaden och därför ville man inte fullfölja projektet.

– Hur kan du veta så säkert att det var det mest avgörande för Marvikens framtid?

– Jag deltog i de där experimenten i Studsvik och var ju med med liv och lust och såg vad som hände. Det var ju också av den anledningen väldigt intressant att vara med i de experimenten.

År 1970 kom beskedet.

Radioinslag i Sveriges radio: ”Regeringen har idag beslutat att lägga ner tungvattenlinjen vid Marviken.”

”Marviken som skulle bli symbolen för den stora svenska satsningen på en egen atomkraftlinje har nu definitivt havererat.”

Det här var det definitiva slutet på den svenska linjen. Kärnvapenplanerna hade alltså lagts ner helt och hållet flera år tidigare och när Marvikenprojektet skrotades och dessutom Augusta lades ner var det spiken i kistan för tungvattenlinjen. Marviken byggdes så småningom om till ett oljedrivet kraftverk. Men samtidigt hade alltså utvecklingen av lättvattenreaktorer löpt på parallellt under flera år. Oskarshamn 1 togs i drift redan 1972 och tätt därefter Ringhals 1. En liknande utveckling går att se i resten av världen även om det finns undantag. Kanada har fortsatt satsa på tungvattenreaktorer och det finns även ett mindre antal reaktorer bland annat i Indien, Kina och Argentina. Men trots att den svenska linjen så här i efterhand kan ses som ett slöseri med resurser så banade den väg för en utveckling som få länder utanför stormakterna kunde mäta sig med. Inte minst var Marvikenprojektet en viktig del för att bygga kunskap, menar Carl-Erik Wikdahl.

– Framför allt skulle jag vilja säga att den stora satsningen som man därefter gjorde på lättvattenreaktorer, den storsatsningen hade inte varit möjlig, menar jag. Utan den erfarenhet som byggdes upp i Marvikenprojektet. Å andra sidan så kan man då säga att den erfarenheten borde man ha kunnat skapa på ett väsentligt billigare sätt. Det var verkligen lyxklass på den erfarenhetsuppbyggnaden.

Förutom den erfarenhet som inhämtats under åren med tungvattenreaktorerna som kom Marviken att spela en annan roll efter att den lagts ner. Under -70 och -80-talet genomförde man nämligen olika tester i reaktorn som fortfarande refereras till i forskningen om svåra haverier vid kärnkraftverk. Eftersom Marvikenreaktorn aldrig startade var den så att säga helt ren och inte nedsmutsad av radioaktivitet. Det här gjorde reaktorn unik. Bland annat prövade man vad som hände vid rörbrott under fullt tryck. Vi hör Viktor Frid som tidigare jobbat på Statens kärnkraftsinspektion, SKI, och som varit forskare på KTH.

– Inte många känner till att vi i Sverige under -70 och -80-talet haft väldigt ambitiösa och stora forskningsprogram när det gäller just kopplat till utveckling av våra kokvattenreaktorer. Och många data, till exempel från Marviken är samlade i OECDs databank. De har spelat en väldigt stor roll för många och faktiskt bara för ett några månader sedan kom en vetenskaplig publikation där man använder en av Marviken testerna för att verifiera moderna datakoder. Så de här testerna i Marviken var väldigt framgångsrika och även de experiment som Studsvik har jobbat med, de har också spelat stor roll för utveckling av våra reaktorer och verifiering av beräkningsmetoder, också andra länder har använt denna data.

Och en kanske lite mer oväntad konsekvens av lärdomarna efter Svenska linjen låg på ett politiskt plan. Historikern Thomas Jonter menar att många av de svenska diplomater som blev internationellt framgångsrika på sätt och vis hade den svenska linjen att tacka för det.

– Det hade absolut en stor betydelse att vi hade omfattande kärnvapenplaner. Sedan Alva Myrdal kom att leda den svenska nedrustningsdelegationen så byggde hon ett lag av experter, kunniga forskare som hade varit verksamma. Med kärnvapenforskning, folkrättsjurister och andra experter, militära experter. Så att Sverige hade ett väldigt starkt team så att säga i de nedrustningsförhandlingar som ägde rum under 60-talet. Och det gick inte att snacka bort svenskarna och de blev allmänt erkänd som väldigt kunniga och kunde påverka. USA och Sovjetunionen var tvungna att lyssna på svenska synpunkter om verifikation, möjlighet att utveckla inspektioner. Vi kunde de sakerna helt enkelt. Och det var ju på grund av att vi hade omfattande kärnvapenplaner och självklart också planer och byggt reaktorer på egen hand och sådana saker. Självklart. Så att det gav oss ett starkt renommé i världen och diplomater som Hans Blix, Rolf Ekéus blev namnkunniga ute i världen. Men också forskare som Eklund som blev IAEAs andra generalsekreterare som också säger mycket om den här kompetensen som växer fram i Sverige på kärnenergiområdet.

Vi börjar närma oss slutet på det här avsnittet, men innan dess återvänder vi till där vi började med Sveriges första reaktor på KTH. För vad hände med den? Jo, 1970 stängdes reaktorn ner. En stor förlust för forskningen, menar Bengt Pershagen.

– När R1 definitivt stängdes 1970 så var det en stor förlust, särskilt för KTH då som hade använt R1 som ett forskningsinstrument kan man säga.

Mindre känt är att det under en tid fanns ytterligare en forskningsreaktor precis bredvid R1, en liten så kallad underkritisk reaktor. Den användes bland annat för att studera hur placeringen av bränsle påverkar driften. En underkritisk reaktor måste hela tiden matas med neutroner för att hållas igång. Den kan alltså inte själv uppnå den kriticitet som behövs för att hålla igång kedjereaktionerna. Reaktorn fick namnet Zebra som var en förkortning av Zero Energy Bare Reactor Assembly, Bengt Pershagen.

– Den första underkritiska reaktorn sattes upp bredvid R1 och den flyttades sedan till Studsvik.

När R1 lagts ner flyttade även Bengt Pershagen till Studsvik där han blev chef för avdelningen för reaktorteknik. Där fanns flera forskningsreaktorer, bland annat R2 som vi nämnt tidigare, men även en som fick namnet KRITZ och som Pershagen menar haft stor betydelse för forskningen och gärna lyfte fram lite extra.

– KRITZ var en unik facilitet i Studsvik. Jag vill inte säga att den var världsunik. Vi gjorde experiment för amerikanerna i den faktiskt.

Det här och det förra avsnittet har främst handlat om hur kärnkraften etablerades i Sverige och vilka vetenskapliga framsteg som ledde fram till att kunna använda själva kärnkraften i atomens inre. I Sverige har vi rört oss från när den första reaktorn startade tills den svenska linjen lades ner och ersattes av en satsning på lättvattenreaktorer. Resten av historien fram till idag får ni höra om i nästa avsnitt av Strålsäkerhetens historia. Då blir det också mer om hur reaktorsäkerheten och strålskyddet inom kärnkraften byggdes upp och växte sig stark. Inte minst genom att frågor om säkerhetskultur och människans beteende kom in som en viktig fråga för att förutse och undvika olyckor. En pionjär när det handlar om samspelet människa, teknik och organisation här, Kerstin Dahlgren som arbetade på Statens kärnkraftsinspektion, SKI. Henne får ni höra i nästa avsnitt. Bland annat berättar hon om de motstånd hon mötte när det handlade om att föra in ett annat perspektiv på säkerhet inom kärnkraften.

– Det var inte accepterat och det var en övertro på design. Alltså att man kunde tekniskt designa för alla risker. Att människan kunde ställa till det och att ännu svårare att förstå att organisationen var viktig. Det tänket fanns inte. Jag fick höra när jag började att mänskligt felhandlande det är inget problem med svenska reaktorer.

Mer av Kerstin Dahlgren och andra som var med och byggde upp kärnkraftssäkerheten hör ni alltså i nästa avsnitt av Strålsäkerhetens historia. Jag heter Pelle Zettersten och arbetar på enheten för kommunikation och upplysning på Strålsäkerhetsmyndigheten och tackar för att ni har lyssnat. Vill ni kommentera något så får ni gärna mejla till oss. Gör det på adressen kommunikation snabbela ssm.se. På återhörande!