Helkroppsmätningar
Helkroppsmätningar av människor är ett sätt att uppskatta stråldosen från radioaktiva ämnen som kommit in i kroppen genom mat, dryck eller luft. Stråldosen beror på vilket radioaktivt ämne det är, hur stor mängd av ämnet som har kommit in i kroppen, var det ansamlas i kroppen och hur snabbt det utsöndras. Bland annat kan mängden av cesium-137 (137Cs) i kroppen mätas.
Mätningar av 137Cs har utförts sedan 1958
Helkroppsinnehållet av 137Cs och andra radioaktiva ämnen kan mätas med en helkroppsmätare. Den består av gammadetektorer placerade i ett blyrum där den naturliga bakgrundsstrålningen är mycket låg. För att ytterligare minska bakgrundsstrålningen är byggnadsmaterialet i väggar, golv och tak i det omgivande rummet lågaktivt. Strålsäkerhetsmyndigheten och våra föregångare har sedan 1958 gjort helkroppsmätningar för att undersöka aktiviteten av cesium i människor.
Det 137Cs som finns i den svenska befolkningen i dag kommer främst från mat och dryck. Detta är rester efter Tjernobylolyckan. När ämnet kommer in i kroppen fördelas det jämnt i muskelvävnaderna och utsöndras sedan med en effektiv biologisk halveringstid på några månader. Det innebär att mängden cesium i kroppen halveras på några månader om inget nytt tillförs genom födan. Mätvärdena avspeglar medelintaget under de senaste månaderna.
Mängden radioaktivt cesium i livsmedel varierar beroende på var i landet som livsmedlet producerats.
Mätning sker på referensgrupper
Vid Strålsäkerhetsmyndigheten mäts en referensgrupp som består av ett trettiotal anställda. Under den rapporterade perioden har gruppen mätts en eller två gånger per år med undantag för några lite längre uppehåll.
Vid tre tillfällen under 1980- och 90-talen genomfördes helkroppsmätningar av ett representativt urval av svenska befolkningen. Det visade sig att gruppen vid Strålsäkerhetsmyndigheten överensstämmer med genomsnittsbefolkningen. Även vid FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, i Umeå, finns sedan några år en referensgrupp som omfattar ett tjugotal personer.
Utöver gruppen med myndighetens anställda följs några befolkningsgrupper som är mer utsatta än andra. Bland dessa grupper återfinns renskötare, lantbrukare eller jägare från Gävletrakten – med större intag av lokalt producerade livsmedel – och stadsbor i Gävle. Fler grupper följs med varierande regelbundenhet av andra laboratorier.
Resultat
Halterna har varierat kraftigt över tiden till följd av provsprängningarna på 1950–70-talen och Tjernobylolyckan och det finns stora variationer mellan olika befolkningsgrupper. En befolkningsgrupp, renskötande samer, utmärker sig genomgående med särskilt höga koncentrationsnivåer.
De högsta halterna 137Cs i kroppen från provsprängningarna nåddes i mitten av 1960-talet, ett till två år efter det att sprängningarna kulminerat. Detta gäller för alla de då studerade grupperna; renskötare i Härjedalen samt stadsbor i Lund respektive Stockholm. Halten var dock nästan hundra gånger högre i renskötargruppen jämfört med stadsbor. Den stora skillnaden beror på ett högt intag av renkött, fisk, svamp och bär i denna grupp.
På samma sätt nåddes de högsta halterna för 137Cs från Tjernobylolyckan ett till två år efter nedfallet. Halterna efter Tjernobylolyckan var i samma storleksordning som efter provsprängningarna om man ser till referensgrupperna i storstäderna och de renskötande samerna i ett nedfallsdrabbat område (Västerbotten).
Halterna i de olika grupperna bosatta i områden med mer nedfall efter Tjernobylolyckan är betydligt högre jämfört med referensgruppen i Stockholm och landsmedelvärdet. De högre halterna kan antas bero på att befolkningen i dessa grupper äter lokala produkter från skogs- och sjöekosystem, såsom viltkött, fisk och svamp, där halterna kan vara höga. Också en större andel lokalt producerade jordbruksprodukter som mjölk, potatis med mera i födan kan bidra till ett högre kroppsinnehåll av 137Cs. Även om halterna i dessa baslivsmedel inte är lika höga som i viltkött så äter man stora mängder av dem.
Dos
Den effektiva dosen för referensgruppen vid Strålsäkerhetsmyndigheten är försumbar (<0,01 millisievert per år för alla deltagare).