Kompetensförsörjningen i Sverige – i dag och i framtiden

Strålsäkerhetsmyndigheten ska, i enlighet med myndighetens instruktion, bidra till att nationell kompetens för dagens och framtidens behov utvecklas inom myndighetens verksamhetsområde. Vi ska bland annat ta initiativ till forskning, utbildning och studier samt upprätthålla kompetensen för att kunna förutse och möta framtida behov.

2018 slutredovisade myndigheten ett regeringsuppdrag om långsiktig kompetensförsörjning inom strålsäkerhetsområdet. 2020 rapporterade vi ytterligare ett uppdrag inom kompetensförsörjningsområdet till regeringen: en beskrivning och precisering av den forskning vi menar behövs för att Sverige ska upprätthålla en nationell kompetensförsörjning inom våra kompetensområden, med förslag på finansieringskällor.

Myndighetens utredning 2018: Grunden för en långsiktig kompetensförsörjning inom strålsäkerhetsområdet

2016 fick myndigheten i uppdrag av regeringen att utreda förutsättningarna för att upprätthålla en nationell kompetens inom vårt ansvarsområde. Vi skulle kartlägga den nuvarande kompetensförsörjningen och analysera den framtida utvecklingen samt identifiera de områden där kompetensbrist föreligger eller riskerar att uppstå. I uppdraget ingick också att identifiera aktörer som finansierar forskning och utbildning inom relevanta områden, för att sedan hitta sätt att samverka kring kommande satsningar. I dialog med industri, lärosäten och andra berörda aktörer skulle vi dessutom identifiera aktörernas förutsättningar att på kort och lång sikt rekrytera personal med adekvat kunskap. Myndigheten skulle också vid behov föreslå åtgärder för att säkerställa att kompetens inom området finns tillgänglig.

I vår slutredovisning 2018 konstaterade vi att kompetensförsörjningen inom strålsäkerhetsområdet behöver stärkas om dagens och framtidens behov av kompetens ska kunna mötas. Vi föreslog också följande åtgärder:

  • En övergripande nationell strategi och samordning behöver tas fram för ökad effektivitet i kompetensförsörjningssystemet.
  • Ökad finansiering till en kritisk kärna av forskningsmiljöer för att säkerställa att det framöver finns en miniminivå av vetenskaplig expertis med inblick i de verksamheter med strålning som bedrivs i Sverige, samt ökad finansiering av omkringliggande forskningsmiljöer. De sex kritiska områden som pekas ut är kärnkraftteknik, inklusive reaktorfysik, termohydraulik och kärndata; svåra haverier och kärnkemi; kärnämneskontroll och icke-spridning; strålningsbiologi; radioekologi samt strålskyddsdosimetri.
  • Formaliserad samverkan mellan aktörer inom den statliga forskningsfinansieringen för att garantera att relevanta forskningsmiljöer upprätthålls.
  • Att utbildning inom för samhället kritiska strålsäkerhetsområden säkerställs.
  • Informationsinsatser och kampanjer från flera aktörer för att attrahera studenter att välja strålsäkerhetsrelaterade utbildningar och yrken.

Förslagen upprepades i vårt remissvar 2019 om regeringens forskningspolitik.

Myndighetens utredning 2020: Precisering och finansiering av forskning inom myndighetens verksamhetsområden

2020 fick vi i uppdrag av regeringen att beskriva och precisera den forskning som vi menar behövs för att Sverige ska upprätthålla en nationell kompetensförsörjning inom våra kompetensområden, samt föreslå finansieringskällor. I utredningen skulle vi särskilt beakta följande perspektiv:

  • Att antalet kärnkraftsreaktorer i drift minskar i Sverige.
  • Vilken och hur stor del av forskningen som bör finansieras av tillståndshavare för elproducerande kärnkraftsreaktorer respektive vilken forskning som krävs för att säkerställa strålningsrelaterad kunskap och kompetens för samhällets behov i övrigt och därför bör finansieras via skattemedel.

Vi uppmanades att utgå från det tidigare regeringsuppdraget om långsiktig kompetensförsörjning, där sex kritiska forskningsområden identifierades som underfinansierade.

Det totala forskningsfinansieringsbehovet inom de sex kritiska områdena uppskattade vi till 115 miljoner kronor. För att finansiera detta, föreslog vi dels att myndighetens forskningsanslag höjs från 76 miljoner kronor till 130 miljoner kronor, dels att andra statliga forskningsfinansiärer får i uppdrag att finansiera forskning inom de kritiska områdena med 50 miljoner kronor.

Vi kom också fram till att

  • det föreligger ett behov av forskningsfinansiering inom strålsäkerhetsområdet som inte är direkt kopplad till Sveriges kärnkraftsproduktion på 70 miljoner kronor per år
  • forskning för 30 miljoner kronor per år är direkt tillsynsstödjande med koppling till kärnkraftsdriften och ska därför finansieras av tillståndshavarna för elproducerande kärnkraft via forskningsavgifter och myndighetens forskningsanslag
  • det finns ett behov av finansiering av kompetensstödjande forskning direkt kopplat till kärnkraftsproduktionen för 30 miljoner kronor, och vi föreslog att finansieringen fördelas lika mellan stat och tillståndshavare.

Utifrån detta föreslog vi att tillståndshavarna för elproducerande kärnkraft finansierar strålsäkerhetsforskning för 45 miljoner kronor via forskningsavgiften, och att staten finansierar strålsäkerhetsforskning via myndigheten för 85 miljoner kronor.

Som en följd, föreslog vi också att regeringen beslutar om forskningsavgifter för de kärntekniska tillståndshavarna på 7,5 miljoner kronor per reaktor för de sex reaktorer som beräknas vara i drift från och med 2021.