"Risk att Sverige tappar avgörande strålkunskap"

Debattartikel av generaldirektör Mats Persson och avdelningschef Anneli Hällgren, Strålsäkerhetsmyndigheten, i SvD, 25 september 2018.

Det nationella kompetensförsörjningssystemet inom strålsäkerhetsområdet behöver stärkas. Utan åtgärder riskerar Sverige att i framtiden stå utan avgörande kompetenser vilket skulle drabba kärnkraftsindustrin, andra industrier som använder strålning i sin verksamhet, sjukvården samt myndigheters förmåga att hantera strålningsrelaterade kriser.

Strålsäkerhetsmyndigheten har på uppdrag av regeringen utrett förutsättningarna för att långsiktigt upprätthålla nationell kompetens inom myndighetens ansvarsområde. För att kompetensförsörjningen ska fungera behövs utbildning i frågorna vid landets lärosäten, livskraftiga forskningsmiljöer som både ger kunskap och bidrar till att utbildningarna håller hög kvalitet, studenter som attraheras av frågorna samt arbetsgivare som anställer medarbetare med den här kompetensen. Vi har funnit att det finns brister på flera nivåer i kompetensförsörjningssystemet. Det handlar till exempel om att det inte finns incitament för lärosätena att upprätthålla vissa utbildningar, där studentunderlaget förvisso är svagt men där kompetensen är samhällskritisk för landet, som inom kärnteknik, strålningsbiologi och radioekologi. Motsvarande problem finns även inom forskningen: det finns forskning som vi som samhälle behöver upprätthålla, men forskargrupperna erhåller inte finansiering nog för att vara livskraftiga, och på vissa håll är den djupa kompetensen som samhället behöver därför i det närmaste individberoende. Vi ser också att kärnkraftsindustrin har fått svårare att rekrytera och att kärntekniska utbildningar inte längre lockar studenter – så till den grad att endast ett av tre mastersprogram inom kärnteknik nu ges.

Men Sverige behöver kompetens inom strålsäkerhetsområdet en lång tid framöver. Även om kärnkraftsindustrin har fattat beslut om att avveckla fyra av tio reaktorer, finns fortfarande sex reaktorer i drift som industrin planerar att driva i ett par decennier till, i enlighet med energiöverenskommelsen. Även när dessa sex reaktorer avvecklas kommer själva avvecklingen i sig att ge behov av kärnteknisk kompetens i ytterligare många år framöver. Parallellt behövs strålskyddskompetens inte minst för att kärnkraft finns i vårt närområde, och det osäkra säkerhetsläget i omvärlden ger behov av kompetens även hos myndigheter som verkar inom ramen för uppbyggnaden av totalförsvaret. Samtidigt ser vi också en ökad användning av strålning inom vården, såväl inom diagnostik som inom behandling.

För att säkerställa att Sverige fortsatt ska ha tillgång till kompetens inom strålsäkerhetsområdet, och för att vi ska leva upp till de internationella krav vi som kärnkraftsnation har åtagit oss, bedömer vi att bland annat följande åtgärder behöver vidtas:

  • En nationell samverkan måste till, med en samordnad styrning så att områdets alla aktörer bidrar till att upprätthålla den kompetensförsörjning som behövs. Vi föreslår att regeringen inför ett särskilt kapitel för strålsäkerhetsområdet i den nationella forskningspropositionen och att Strålsäkerhetsmyndigheten får i uppdrag att ta fram en nationell strategi för kompetensförsörjningen inom området.
  • Finansiering till en kritisk kärna av forskningsmiljöer behöver säkerställas. Det handlar om reaktorteknik, svåra haverier och kärnkemi, kärnämneskontroll och icke-spridning, strålningsbiologi, radioekologi och dosimetri. I det syftet föreslår vi att regeringen tillför Strålsäkerhetsmyndighetens forskningsbudget ytterligare 24 miljoner kronor. Om samtidigt andra forskningsfinansiärer, såväl inom det medicinska området som från kärnkraftsindustrin, bibehåller sina forskningsanslag skulle det lyfta forskningen till en nationell miniminivå.
  • Inte bara den kritiska kärnan av forskningsmiljöer behöver förstärkas för att forskningen inom strålsäkerhetsområdet ska bli livskraftig, utan även omkringliggande forskningsområden – annars riskerar räddningsförsöken att bli isolerade satsningar. De statliga forskningsfinansiärerna behöver få incitament för att finansiera strålsäkerhetsrelaterad forskning även om den forskningen i dag inte passar in i finansiärernas vanliga kriterier. Som ett led också i att stärka den nationella styrningen inom området föreslår vi därför att regeringen formaliserar en samverkan mellan relevanta aktörer inom den statliga forskningsfinansieringen.
  • För att lärosätena ska fortsätta ge utbildningar inom i dag hotade strålningsrelaterade ämnen, behövs tydliga skrivningar i lärosätenas regleringsbrev eller instruktioner samt finansiering för ändamålet. Vi föreslår som ett första steg att regeringen ger Strålsäkerhetsmyndigheten i uppdrag att utreda vilka lärosäten som kan bli aktuella för vilka ämnen.
  • Även arbetsgivarna har ett ansvar att kommunicera sina behov av att anställa medarbetare med kompetens inom strålsäkerhetsområdet, så att strålsäkerhetsbranschen framstår som attraktiv för den som vill komma i arbete. Vi rekommenderar arbetsgivare inom kärnkraftsindustrin att fortsätta sina kampanjer i syfte att berätta om sitt rekryteringsbehov, samtidigt som vi föreslår regeringen att vi som myndighet ska få medel att informera om bredden av yrkesmöjligheter inom de strålningsrelaterade verksamheter som bedrivs i landet.

Vår utredning visar att kompetensförsörjningssystemet inom de medicinska verksamheterna – utbildningarna, forskningsmiljöerna och studenternas möjligheter att komma i anställning – fungerar väl. Detsamma gäller för den del av systemet som handlar om kärnkraftsindustrins förmåga att erbjuda branschintern vidareutbildning och kunskapsfördjupning för redan anställd personal. Men vi är oroliga för den akademiska kompetensförsörjningen inte minst inom de ovan nämnda samhällskritiska kompetensområdena. Ska Sverige fortsätta bedriva verksamheter med joniserande strålning måste kraftfulla åtgärder vidtas, annars drabbas både sjukvård, kärnkraft och övriga industrier som använder strålning samt myndigheters förmåga att hantera strålningsrelaterade kriser.

Mats Persson
generaldirektör Strålsäkerhetsmyndigheten
Anneli Hällgren
avdelningschef Strålsäkerhetsmyndigheten