Rapporten visar att alla sjukhus använder någon form av in vivo-dosimetri. De mätinstrument som främst används är dioder och termoluminiscenta dosimetrar (TLD). Vid diodmätningar bör man använda korrektionsfaktor på mätvärdet för att ta hänsyn till bl.a. avståndet mellan strålkällan och patienten, fältstorleken och temperaturskillnader. Detta utförs inte av alla kliniker och det är stora variationer mellan klinikerna hur man gör korrektioner. Variationer mellan klinikerna förekommer även när det gäller åtgärdsnivå, 12 kliniker av 17 har en åtgärdsnivå då mätvärdet överstiger 5 %, vilket är i linje med ESTRO’s rekommendationer.
Klinikerna uppger att få faktiska fel har upptäcks det senaste decenniet. Dessa fel har haft sin grund i patientpositionering eller dataöverföring. Vid moderna behandlingstekniker t ex IMRT, stereotaktisk radioterapi (SRT), tomoterapi och robotisk strålterapi, används normalt inte in vivo-dosimetri . Istället utför de flesta klinikerna någon form av kontrollmätning av strålfälten innan strålbehandling ges till patienten.
Strålsäkerhetsmyndigheten verkar för en hög strålsäkerhet för patienter som genomgår strålbehandling. SSM förordar därför att mätningar för kontroll av given stråldos alltid ska utföras på individuell nivå. Dessa mätningar ska i förstahand utföras under själva behandlingen, d.v.s. in vivo-dosimetri. Om detta inte är möjligt ska de patientspecifika mätningarna istället utföras innan behandlingstillfället. Mätningarna ska då utföras med ändamålsenliga instrument