En utredning av systemet
SSM perspektiv
Sammanfattning
Syftet med utredningen var att granska strålskyddet för forskningspersoner. Utredningen gjordes under 2021. Motivet till utredningen var att regleringen av strålskyddet för forskningspersoner som exponeras för joniserande strålning relativt nyligen har förändrats och därför behövdes en utvärdering av konsekvenserna av dessa förändringar. En ny strålskyddslag, en ny strålskyddsförordning och nya föreskrifter från Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) beslutades 2018. Utredningen är en analys av strålskyddsregleringen och problematiken kring strålskyddet av forskningspersoner. Inom forskningsprojekt exponeras forskningspersoner för joniserande strålning ofta utan att själva erhålla nytta av exponeringen. Dessa utgör, i strålskyddssammanhang, en exklusiv grupp personer för vilka dosgränser inte tillämpas. Detta ställer specifika krav på att strålskyddet och att ingående aktörer aktivt arbetar för ett gott strålskydd. Nedan följer en sammanfattning av de behov av åtgärder och förbättringar som identifierades i utredningen.
Det kan finnas behov av att se över nuvarande strålskyddsreglering och eventuellt föreslå förändringar eller göra förtydligande. Detta beror bland på att: (i) det kan finnas forskningsområden som inte omfattas av nu gällande reglering (ii) det förefaller som att definitioner av centrala begrepp som används i strålskyddsregleringen, medicinsk exponering samt medicinsk, biomedicinsk och odontologisk forskning, bör förtydligas (iii) det förefaller som att informationsinsatser gentemot forskningshuvudmän och de som utför undersökningar och behandlingar kan stärka strålskyddet.
Det finns behov av att besluta om grundläggande nationella principer för tillämpningen av dosrestriktioner som ska användas vid optimering av strålskyddet för forskningspersoner. IAEA:s grundläggande standarder rekommenderar också att sådana dosrestriktioner etableras av medlemsstaterna. I Sverige finns nationella dosrestriktioner för s.k. hjälpande och stödjande personer, en grupp som på samma sätt som forskningspersoner inkluderas i medicinsk exponering men motsvarande beslutade dosrestriktioner finns alltså inte för forskningspersoner.
Principerna för bedömningskriterier av samhällsnyttan som ligger till grund för dosrestriktionens nivå behöver förtydligas. Det är idag forskningshuvudmannen som själv gör den initiala bedömningen och vi kan konstatera att denna bedömning medför att liknande projekt bedöms olika.
Ansvars- och uppgiftsfördelning mellan olika aktörer är komplex och det finns därför behov av informationsinsatser. Forskare respektive utförare av medicinska exponeringar är viktiga målgrupper för sådan information. Samverkan mellan dessa aktörer är också viktig för att säkerställa att lämpliga radiologiska metoder används och att strålskyddet är optimerat. En förbättrad bedömning av stråldoser till forskningspersonerna behövs i planeringsskedet av forskningsprojekten. Detta gäller också bedömning av risk för vävnadsskador efter exponering. Dessa uppskattningar utgör grunden för den övergripande bedömningen av strålningsrisker som görs vid etisk prövning och klinisk prövning och är därför betydelsefull. Detta förutsätter att rätt strålskyddskompetens inkluderas i planeringen av forskningen.