Poddavsnitt 22: Sievert och pionjärerna – Strålsäkerhetens historia del 1.

Sievert hade många strängar på sin lyra och utvecklade bland annat instrument och metoder för att mäta radioaktivitet, vare sig det handlade om naturlig bakgrundsstrålning, stråldoser till patienter, radon eller nedfall från kärnvapenprovsprängningar så tog Sievert fram ett sätt att mäta. Han ligger bakom flera viktiga organisationer som lever än i dag, både i Sverige och internationellt. Men framförallt så var han en pionjär och en världsauktoritet när det gäller strålskydd och radiofysik. Tio år efter sin död fick han strålningsenheten för effektiv och ekvivalent stråldos uppkallad efter sig.

Biologen Jack Valentin som arbetat med strålskyddsfrågor under många år och som särskilt intresserat sig för strålskyddshistorien berättar:

– Han var ju chef för en forskningsenhet, en myndighet och på samma gång professor. Han var ett stort original. Jag kan berätta att när det var snö ute då tog han taxi från Radiofysiska institutionen till Radiumhemmet som vi ser där.

– Det är knappt hundra meter …

– Ja.

Välkomna till det första avsnittet i en serie om strålsäkerhetens historia i Sverige. Vi ska ta med er på en historisk resa och berätta hur strålskyddet och kärnkraftssäkerheten har växt fram och utvecklats över tid. Vi gör inga anspråk på att täcka allt som hänt eller ha med alla personer av betydelse, det blir axplock från historien med särskilt fokus på utvecklingen i Sverige. Det här är också historien om hur de svenska myndigheter som hanterar frågor om strålskydd och reaktorsäkerhet växt fram. Och det passar extra bra att börja programmet här vid Karolinska sjukhusområdet i Solna där Radiofysiska institutionen och så småningom Statens strålskyddsinstitut, SSI, fanns en gång i tiden, båda mer eller mindre skapade av Rolf Sievert. Jack Valentin jobbade i många år på SSI och har även varit vetenskaplig sekreterare för den internationella strålskyddskommissionen, ICRP, han berättar med värme i rösten om sin gamla arbetsplats.

– Där är lunchrummet som var ett paradis för all sorts vetenskapliga och administrativa frågor och ett samkvämsrum av största betydelse. Här låg också biblioteket som var fantastiskt fint och väldigt betydelsefullt, eftersom hela grundidén här var att man skulle ha kunnighet och sakkunskap som sin bas. När jag anställdes så var det första som sades till mig att du får inte gå hem en fredag utan har suttit en timme på biblioteket och lärt dig något nytt.

Wilhelm Röntgen och X-strålarna

Vi lämnar de brun-röda tegelbyggnaderna på Karolinska sjukhusområdet för en stund och backar längre tillbaka i historien. Vi gör vårt avstamp 1895, året då röntgentekniken föddes.

– Allting gick så fruktansvärt snabbt, i dag när man ska ha någonting publicerat så kan det ta ett halvår, ett år. Då blev det klart redan efter en månad, berättar Eva Lund, professor emerita i medicinsk radiofysik på Linköpings universitet.

Och det som gick så snabbt var utvecklingen av röntgen. 1895 var nämligen året då Wilhelm Conrad Röntgen, professor i fysik vid universitetet i tyska Würtzburg gjorde sin stora upptäckt. Eva Lund som är professor emerita i medicinsk radiofysik vid Linköpings universitet berättar hur Wilhelm Röntgen upptäckte det som han själv kallade X-strålar.

– Wilhelm Conrad Röntgen var väldigt nyfiken. En riktig forskare och en god experimentalist. En eftermiddag i december 1895 så höll han på med sitt katodstrålrör, urladdningsrör, och sköt iväg elektroner med den. Det här var någonting som användes lite som discolampor på fester på 1890 talet. Det var så spännande att man kunde få fluorescens, det vill säga ungefär detsamma som våra reflexer, när vi möter en bil så ser vi att det glimmar till, när man gör en urladdning i ett katodstrålrör så kommer en fluorescerande skärm att lysa upp. Och så kunde man ha skuggbilder framför med lite underhållning.

– Men vad var egentligen syftet med hans experiment? Vad ville han komma fram till?

– Ja, det var väl att undersöka katodstråleröret och olika material. Men den här eftermiddagen upptäckte han att även om han tog ett tjockt papper framför strålen så lyste den här skärmen upp i alla fall, och det kunde ju inte vara fluoroscensen från ljuset. Och han fortsatte och packa in den med mer material och kom fram till att nej, det kunde inte var de här katodstrålarna eller elektronerna, utan det måste vara någon annan typ av strålning. Sen upptäckte han att det kunde gå igenom mycket tjockare material, till exempel en aluminium skiva, och så småningom så tog han den första röntgenbilden på sin hustrus hand med vigselringen, och den har väl nästan alla sett, man kan inte höra talas om Röntgen utan att få se bilden på hustruns hand. Han kom då fram till att de här strålarna inte kom direkt från katoden, utan det måste vara så att katodstrålarna växelverkade med någonting i glaset, och det gick lika bra att det kunde växelverka i aluminium. Så på det viset så hade han ju faktiskt upptäckt bromsstrålningen (röntgenstrålningen). Men han kallade det för x- strålar, de okända, han visste inte vad det var för någonting.

Mirakelstrålarna, som de benämndes i Sverige, väckte stort intresse världen runt och utvecklingen på röntgenområdet gick minst sagt snabbt. Vi hör Gudrun Alm Carlsson, även hon professor emerita i medicinskt radiofysik på Linköpings universitet:

– Under 1896 så publicerades det 1044 publikationer i ämnet.

Upptäckten av X-strålarna, eller X-rays, så som de fortfarande heter på engelska, betraktas av många som den största medicinska innovationen som ägt rum. Wilhelm Conrad Röntgen prisades för sin upptäckt och fick det första nobelpriset i fysik som delades ut 1901.

De mest tongivande pionjärerna inom röntgen och strålbehandling i Sverige var läkarna Thor Stenbeck och Gösta Forsell. Bara några månader efter Wilhelm Röntgen presenterat sin uppfinning testade Thor Stenbeck röntgentekniken, och redan 1896 opererade han en skottskadad pojke med hjälp av röntgen. Gudrun Alm Carlsson berättar:

– Det var en pojke som har blivit skjuten i huvudet, igenom ögat. Då kunde han visualisera den med sin röntgenundersökning och lyckas operera bort den ur huvudet. Pojken klarade sig bra.

Thor Stenbeck var även tidigt ute med att använda röntgen för behandlingar och genomförde faktiskt världens första lyckade strålbehandling, assisterad av Gösta Forsell.

– 1899 gjorde han den första lyckade bestrålningen av en hudcancer, det var på nästippen av en kvinna. Trettio år senare kunde man se hur det fortfarande var fint läkt, ett bevis på att det fungerade. Då blev det så att man trodde att man hittat ett mirakelmedel mot cancer, så att man började med olika behandlingar.

Men eftersom man inte kände till riskerna med röntgen missbrukades tekniken under många år. Skoaffärer använde så kallade pedoskop, röntgenstrålar som genomlyste skor för att se om de passade, man tog mer eller mindre konstnärliga bilder på människor där endast skelettet syntes och man provade att använda mirakelstrålarna mot alla möjliga sorters åkommor berättar Eva Lund.

– Min morfar fick röntgenbehandling mot sin dåliga axel på -50 talet, eller -40 talet kanske det var. Ultraljud hade ju hjälpt, så du kunde väl röntgen hjälpa också! Man använde det också inom kosmetiken. Radiologer som skulle åka utomlands och som inte ville ta rakkniven med sig lade de sig under strålen så fick de bort skäggväxten.

Henri Becquerel och den naturliga radioaktiviteten

Röntgentekniken banade väg för fler revolutionerande upptäckter inom strålningsvetenskapen. För det här var en tid då fenomenet radioaktivitet ännu inte var känt och forskare i olika länder undersökte egenskaperna hos en rad olika ämnen, en av dem var Henri Becquerel.

– Det blev liksom en rusch, vartenda laboratorium satte igång med det här. I Paris så höll Henri Bequerel till och han hade fluorescens och fosfor som specialitet. Han brukade gå ut och låta solen bestråla ett uransalt som han tyckte var speciellt bra fluorescerande. Men så en dag i januari 1896 så blev det mulet. Så han kunde inte låta bli att gå tillbaka till laboratoriet och framkalla ett par filmer som han hade instängda i sin skrivbordslåda, i samma skrivbordslåda som han också förvarade sitt uransalt. Och döm om hans förvåning när han framkallade det här, det var fläckar svärtade av någonting på de här filmerna. Så på det viset så hade han visualiserat naturlig radioaktivitet. Och eftersom han hade läst om Röntgens arbete så förstod han att det här måste vara samma sak, så han trodde det var X-strålar också, men han hade fel, eller hur Gudrun?

– Ja det tydligen betastrålar som han hade fått fram, för de kunde avböjas i ett magnetfält och det kunde ju inte röntgenstrålning göra.

Henri Becquerel hade alltså upptäckt den naturliga radioaktiviteten, fast utan att riktigt veta vad han upptäckt. Den vetenskapliga förklaringen till vad som orsakade de osynliga strålarna var ännu inte känd, man prövade sig fram helt enkelt.

– Väldigt mycket av den här forskningen då den skedde ju helt empiriskt. Röntgen och Bequerel skulle försöka förklara sina strålar innan relativitetsteorin var formulerad eller kvantfysiken, det kom inte förrän 1900, 1905, ungefär. Så de arbetade alltså utan stöd av en teori.

Marie och Pierre Curie upptäcker polonium och radium

Två år senare upptäcker Pierre och Marie Curie att det finns fler ämnen än uran som sänder ut sin överskottsenergi i form av joniserande strålning, ämnen som alltså visade sig vara radioaktiva.

– Marie Curie kunde isolera radium. Hon och Pierre började fundera på om de uransalter, som Henri Bequerel bakterier hade använt för att uppmärksamma radioaktiviteten, kunde innehålla något annat än bara uran eftersom aktiviteten var så hög. Då började de titta på det och upptäckte polonium och radium. Och för att bevisa det så måste man särskilja radiumet, särskilja det, och det lyckades de med. Och så fick man de här radiumpreparaten som har varit mycket använda i strålterapin, kanske främst av livmoderhalscancer. Det var en svensk, Heyman, som tog fram den så kallade Stockholmsmetoden som visade hur man använder de här preparaten. Och han tog också fram ett paket för hur man skulle packa de här för att behandla livmoderhalscancer, berättar Gudrun Alm Carlsson.

Radium användes alltså mest till cancerbehandlingar, särskilt verksamt var det att placera det strålande preparatet inne i kroppsöppningar, det som idag kallas brachyterapi. Eva Lund berättar.

– Varför blev det radium för den här typen utav behandlingar? Jo den är långlivad och den kommer ifrån en naturlig sönderfallskedja. För på den tiden kunde man ju inte använda sig av neutronaktivering eller något sådant som vi i dag använder inom brachyterapin.

Men precis som röntgentekniken så missbrukades också användningen av radium, eller egentligen är det kanske fel att säga att den missbrukades, med den kunskapen man hade då, trodde många att det var hälsosamt att dricka eller exponera sig för radium på ett eller annat vis. Det finns många exempel på där radiumhaltigt vatten sålts som hälsodryck, eller radioaktiva spa där människor badade. Tvål, tandkräm, tuggummi och till och med radiumhaltiga karameller fanns att köpa. Uppfattningen om ämnets förträfflighet var till och med så spridd att den användes på sjukhus, även i Sverige berättar Eva Lund.

– Vi har haft en speciell sak här, den finns på Medicinhistoriska museet nu, det var en liten behållare med radium i som man skulle låta vatten rinna igenom och sen blandade man saft i den, det var så nyttigt för barnen att få lite radium i sig trodde man. Och från medicinhistoriska så kom de hit med en liten fårskinnspäls som var impregnerad med radium, så man använde det till alla möjliga saker.

När personer som exponerats mycket för radium blev sjuka och i vissa fall dog insåg man att det nog inte var så nyttigt i alla fall. Produkterna förbjöds efterhand, även om det fanns radiumhaltigt vatten på flaska att köpa i vissa länder in på 60-talet och det finns fortfarande idag spaanläggningar i till exempel Österrike och Tyskland där man exponeras för radongas, gas som bildas när radium ombildas, alltså sönderfaller, till radon.

En starkt bidragande orsak till, att de allra flesta i alla fall, slutade använda radiumprodukter var när man upptäckte att kvinnor i USA som jobbat med radiumhaltiga färger blev sjuka och fick cancer och i vissa fall dog. De fick efteråt namnet ”radiumflickorna” efter att ha jobbat med att måla urtavlor med radiumfärg så att de skulle bli självlysande, berättar Gudrun Alm Carlsson.

– De formade penslarna med med läpparna så fick de cancer och sen målade man. Det var väl det som gjorde att man så småningom slutade med radium i färg och i andra produkter.

Upptäckten av radioaktiviteten var förstås en stor vetenskaplig sensation. 1903 fick Henri och Marie Curie Nobelpriset i fysik för sina studier om radioaktivitet och för att de funnit två nya grundämnen, polonium och radium, de fick dela priset med Henri Becquerel. Själva ordet radioaktivitet myntades av Marie Curie. Och hennes efternamn, Curie, användes också under en tid som en enhet för hur radioaktivt ett ämne är, något som i mitten av 70-talet, i de flesta länder, ersattes av enheten becquerel. 100 becquerel betyder att ett radioaktivt ämne sönderfaller 100 gånger på en sekund, enheten anger alltså sönderfall per sekund.

Behovet av strålskydd inom vården växer

Röntgentekniken som togs fram i slutet av 1800-talet togs snabbt i bruk inom sjukvården. Redan 1897 började sjukhusen i Sverige att använda metoden. Först ut var lasaretten i Lidköping och Norrköping, sen följde Växjö, Uppsala, Linköping, Eksjö och så vidare. Kring 1910 hade de flesta lasarett egen röntgenutrustning. Men i takt med att röntgentekniken användes, både för diagnostik och för att behandla cancer, började rapporter om strålskador hos vårdpersonal och patienter att strömma in. Det handlade framförallt om skador på huden som liknande solbränna men även betydligt allvarligare fall berättar Gudrun Alm Carlsson.

– Man förstörde händerna och fingrarna behövde amputeras bort, man fick stora rodnader på patienter som röntgenundersöktes. Så man fick ju en ganska kraftig erfarenhet direkt av att det inte var ofarligt. Det var tydligen någon gång de hade en konferens där man skulle hedra pionjärerna och man bjöd man på kyckling till middag. Men de kunde ju inte äta för de hade inga fingrar. Så det var ju ganska tragiskt.

Läget blev så allvarligt att många började ifrågasätta metoden.

– I början på 1920- talet. Då blev man besviken för att man fick så mycket skador på friska vävnader så man var på väg att ge upp till radioterapin. Men då var det en person i Paris som började titta på fraktionering. Han bestrålade testiklarna på en bagge och då blev testikeln steriliserad, men man fick ju också mycket skador på huden runt omkring. Och då tog han samma dos och delade upp den i fem olika bestrålningstillfällen, och blev fortfarande testikeln steril men fick inte skador på den friska vävnaden, så kom fraktioneringen till berättar Gudrun Alm Carlsson.

De första rekommendationerna för strålskydd inom röntgen kom faktiskt så tidigt som 1896 och skrevs av den amerikanska ingenjören Wolfram Fuchs. De löd:

– Håll exponeringen så kort som möjligt, stå inte närmare röntgenröret än 30 centimeter och smörj in huden med vaselin. De tre benen som strålskyddet står på, tiden, avståndet och skyddet, redan 1896!

Ja de här första riktlinjerna är alltså förvånansvärt lika grundprinciperna för strålskydd idag även om vaselinet har bytts ut mot någon annan form av skärmning, inte sällan bly, mellan människa och strålkälla. Efterlevnaden var det däremot sämre ställt med. Men, 1905, efter en konferens i Tyskland med temat strålskydd började frågan tas på lite större allvar och olika typer av skyddsutrustning togs fram, berättar Eva Lund:

– Då började man tillverka skydd av bly. Till exempel så började man innesluta röntgenröret helt och hållet så att bara själva strålen kom fram. Man tillverkade skärmar som man kunde ha mellan sig och patienten och man tillverkade röntgenförkläden och blyhandskar. Men jag har sett bilder på radiologer från den tiden och de såg nästan ut som riddare i rustning och de skrämde säkert patienterna ganska mycket. Men principen var precis densamma som de skydd som vi använder i dag.

Det skulle dröja flera år innan rekommendationer och regler för strålskydd slog igenom internationellt, vi återkommer till det lite senare.

Radiofysikens födelse i Sverige

Nu tillbaka till Gösta Forsell, ni minns han som assisterade Thor Stenbeck vid den första lyckade strålbehandlingen. Forsell startade 1910 Radiumhemmet på Scheelegatan i Stockholm. Och en sak som han tidigt upptäckte var att han saknade noggranna beräkningar för vilka stråldoser man ska använda för att ge önskad effekt av en behandling, utan risk för att skada patienter eller personal. Forsell var i behov av en fysiker. Rolf Sievert som 1919 avslutat sina studier vid Uppsala universitet jobbade som assistent vid Vetenskapsakademiens nobelinstitut där han gjorde olika experiment med röntgenstrålning. Gösta Forsell fick höra talas om Sievert och kontaktade honom för ett eventuellt samarbete. Men innan Sievert knöts närmare till radiumhemmet begav han sig ut på en studieresa till USA. Syftet var att studera de senaste landvinningarna inom strålningsfysiken. Av en händelse var även Gösta Forsell i USA, och på ett hotell i New York stötte de på varandra. Vi hör idé- och teknikhistorikern Hans Weinberger som 1990 gav ut boken ”Sievert, enhet och mångfald, en biografi om Rolf Sievert”.

– Av en tillfällighet så träffar han Gösta Forssell på en konferens i USA och de börjar prata om det här, att han är intresserad av strålning. Där möts två världar, den medicinska med radiofysiken. De har ganska gott självförtroende och Sievert sa själv efteråt att han var oerhört fräck när han föreslog att Gösta Forsell måste ha en fysiker. Men Forssell köpte det där och tog in Sievert på Radiumhemmet, trots bristande resurser. Forssell var väl tillräckligt vidsynt för att kunna se att det kanske ligger någonting i det här, och det visade det sig ju göra.

Det här blev upprinnelsen till ett samarbete och början på Rolf Sieverts ihärdiga engagemang för radiofysik och strålskyddsfrågor, vissa säger att den svenska radiofysiken föddes på det där hotellrummet i New York när Sievert och Forsell träffades och drog upp sina planer för framtiden. När de kom hem till Sverige igen bjöd Gösta Forsell in Rolf Sievert till Radiumhemmet där han fick ett litet utrymme att vistas i, dock utan betalning.

– Och han får en plats på Radiumhemmet, men han blir inte anställd, utan är där som en oavlönad fysiker och får sina fem kvadratmeter som han jobbar på. Så småningom så visar det sig att de har stor användning av Sievert och anställer honom, sen får han större laboratorier också, berättar Hans Weinberger.

Det är nog ingen överdrift att säga att betydelsen av att Rolf Sievert och Gösta Forsell träffas och inledde ett samarbete var en milstolpe för den fortsatta utvecklingen av radiofysiken och strålskyddet i Sverige. 

– De fann varandra som unga människor och förstod att man kunde komplettera och hjälpa varandra, och man insåg att för det första behöver vi då kunna mäta strålningen för att överhuvudtaget ta reda på vad vi ska göra. Och för det andra så behöver vi också hålla oss förhållningsregler så att vi vet vad vi ska göra, berättar Jack Valentin.

Max Sieverts kabelverk

Här stannar vi upp och backar tillbaka lite i tiden igen. För vad var det som gjorde att Rolf Sievert kunde jobba utan ersättning och bekosta sin egen utrustning och sin resa till USA? Jo det hela går tillbaka till Rolfs far, Max, som var en framgångsrik affärsman. Kanske har ni hört talas om Sieverts kabelverk?

Max Sievert, var ursprungligen från Sachsen i Tyskland men flyttade till Stockholm 1881. Han drev till en början en grosshandlarrörelse under namnet Max Sieverts maskinaffär. Affärerna gick bra och när en av hans kunder, telefontillverkaren Lars Magnus Ericsson, frågade Max om han inte kunde tillverka de telefonkablar som vid den här tiden importerades för dyra pengar nappade Max Sievert. Det här blev startskottet för Sieverts kabelverk där en omfattande eltrådstillverkning kom att äga rum. Telegrafverket och LM Ericsson blev de största kunderna.

– Hans pappa, Max Sivert, är oerhört framgångsrik som som en del av uppbyggnaden av det svenska telesystemet med Telegrafverket. Han en kabel tillverkare och en maskiningenjör och det är ju Rolf Sievert så intresserad av. Han var ju ingen motståndare mot industriell utveckling alls, föreställer jag mig, Men det var inte där hans egen begåvning låg så att säga.

Men 1913, när Rolf bara var 17 år gammal avled pappa Max. Och Rolf som var måttligt intresserad av verksamheten i kabelfabriken sökte sig istället till högskolestudier.

1919 tog han en kandidatexamen i astronomi, meteorologi, mekanik och matematik vid Uppsala universitet. Efter det började han studera på dåvarande Stockholms högskola där han 1924 tog ut en licentiatexamen i fysik. Rolf Sievert ärvde en ansenlig summa pengar när fadern dog, På det sättet kunde Rolf finansiera sitt eget uppehälle, sina studier och så småningom forskningen på radiumhemmet.

Under delar av studierna var han trots allt engagerad i kabelfabriken som nu drevs av den bortgångne pappans bröder. Rolf satt även med en tid som styrelsesuppleant i bolaget tills han tröttnade och tillsammans med sin mamma, Ingrid och sin syster Lisa, sålde sina andelar i företaget, året var 1928. Något senare samma år såldes hela bolaget vidare till LM Ericsson och Sieverts kabelverk var ett minne blott.

Tvartorpsgård – Sieverts andra hem

En del av pengarna från försäljningen använde Rolf till att köpa en lantbruksfastighet i Rejmyre i Östergötland. Tvartorpsgård blev som ett andra hem för Rolf Sievert och hans familj. Och idag bor det faktiskt kvar en Sievert på Tvartorps gård, Elisabeth som var gift med Rolf Sieverts son, som tyvärr är bortgången sedan några år tillbaka. Elisabeth berättade för mig, när jag besökte gården, att Rolf Sievert högaktade sitt sommarhem och vistades där en hel del även om den mesta tiden ägnades åt arbete. Varje morgon och kväll klockan sju tog han emot telefonsamtal om resultat från de mätstationer som mätte radioaktivitet runt om i landet. Han spenderade tid i sitt laboratorium som byggts i en av flyglarna och hade möten med gäster från när och fjärran. När han inte jobbade eller umgicks med familjen samlade han fjärilar, odlade kaktusar och spelade på sin orgel som han låtit bygga i ett kapell som uppförts på tomten. Han hade även en flygel inne i huvudbyggnaden som brukades flitigt, Elisabeth Sievert berättar att han i unga år ville bli konsertpianist. Vissa sommardagar öppnade han dörren till kapellet och spelade på orgeln så att det hördes över hela nejden.

Jag kliver in i det lilla kapellet som inte ser så märkvärdig ut från utsidan men inuti uppenbarar sig en vacker kyrkobyggnad i miniformat med altare, bänkar och så Sieverts treradiga orgel längst bak i hörnet.

Försäljningen av aktierna i kabelbolaget och arvet från fadern resulterade alltså i en förmögenhet. Pengar som också fick betydelse senare, när Radiofysiska institutionen av någon anledning behövde tillskott. Jack Valentin berättar.

– Det var ju många gånger som det inträffade att om det fanns problem med ekonomin, om man inte visste vem som skulle betala en tjänsteresa, så uppkom plötsligt ett anonymt anslag, det kunde komma pengar från obekant håll. Och det var ju naturligtvis alltid Sievert som slantade upp och mer eller mindre förbrukade familjeförmögenheten på att styra och ställa så att det skulle finnas en riktigt bra verksamhet och att hjälpa alla medarbetare att komma in i verksamheten.

ICRP – en organisering av strålskyddet

1925 höll för första gången den nystartade organisationen Internationella radiologi kongressen sitt första möte i London. Vid det andra mötet 1928, som ägde rum i Stockholm och där förövrigt Rolf Sievert var ordförande, satte organisationen igång arbetet med att etablera internationella standarder för strålskydd. Det här var början på en organisering av strålskyddet som inte funnits tidigare. 1950 bytte organisationen namn till International Commission on radiological protection, på svenska den internationella strålskyddskommissionen, förkortat ICRP.

– När ICRP skapades, då fanns ingenting annat. ICRP var helt enkelt det enda internationella organet som på något vis kunde föreslå Dosgränser, restriktioner för utsläpp och sätt för att hantera saker och ting. Det var ett unikt när det skapades, berättar Jack Valentin.

Rolf Sievert var starkt engagerad i ICRP vilket haft stor betydelse för organisationens framgång och genomslag menar Jack Valentin som själv var vetenskaplig sekreterare i organisationen under många år.

– ICRP var kanske allra mest Sieverts skötebarn i. Han har i efterhand sagt att han i realiteten inte var någon ordförande vid det första mötet i Stockholm 1928, har var ju väldigt ung då och det var lite grann en heders bevisning åt värdlandet som råkade vara Sverige att man valde en svensk, nämligen Sievert, till ordförande. Han var säkert ändå en duktig ordförande, men han blev ju långt senare ordförande igen, och då på ett helt annat sätt drivande med den erfarenhet som ett livs verksamhet ger en människa. Det kanske hade funnits ett ICRP utan Sievert, men det hade definitivt inte varit detsamma.

Under mötena i London och Stockholm bildades också en organisation för mätningar och enheter inom radiologin. Sedan 1932 har den namnet International commission om radiological units and measurements, förkortat ICRU. På svenska, Internationella kommittén för strålningsenheter och mätningar.

Kondensatorjonkammaren - The Sievert chamber

1932 var också det år Rolf Sievert disputerade och gifte sig för andra gången. Efter att ha skiljt sig från Ingrid Sandberg gifte han om sig med Astrid Östergren. Namnet på Avhandlingen som han lade fram på Uppsala universitet löd: Metod för att mäta joniserande strålning med kondensatorjonkammare.

Avhandlingen handlade om utvecklingen av en ny mätmetod som Sievert tillsammans med konstruktörer på Radiofysiska institutionen tillverkat och prövat under ett par års tid. En utveckling av metoden och tekniken resulterade i BG kammaren. Med instrumentet kunde man mäta hur mycket strålning en patient under en behandling utsattes för. Göran Samuelson som började arbeta på Radiofysiska institutionen 1970, framförallt med mätteknik och att utveckla nya instrument, berättar.

– Jonkammare är ju egentligen en mätsond som man ansluter med en kabel, ungefär som man ansluter en mikrofon till en förstärkare, så ansluter man jon- kammaren med en kabel till ett mätinstrument. BG-kammaren var ungefär som en stor böna som innehöll en jonkammare, alltså ett hölje med ett litet mittstift, och sedan var det liten kondensatorer också, alltså där stiftet fortsatte in i en isolerad del.Den laddade man upp till några hundra volt, och den lilla bönan satte man sedan på det ställe där man ville mäta, exempel när man behandlade patienter. Sedan när behandlingen var färdig så tog man bort mätaren och anslöt den till samma instrument igen och laddade upp till ursprungsspänningen. Då behövdes ju lite laddning för att fylla på det man hade förlorat i kammaren, då fick man ett mått på den dos den hade utsatts för.

– Och den här BG-kammaren vad stod B och G För?

– Det är bärnsten och grafit. Grafit var det i jonkammarväggen, den ska vara lite lik kroppen och i kroppen finns ju en hel del kol, så grafit var bra. Bärnsten en bra isolator helt enkelt.

– Men på engelska fick den är helt annat namn?

– Den kallades för The Sievert chamber, Och det var för att Rolf Sievert var en väldigt känd auktoritet inom strålskyddssammanhang och då visste man vem som låg bakom.

Den fanns stora fördelar med den nya mätaren jämfört med tidigare instrument. Dels behövde inte någon personal närvara vid mätningen, instrumentet kunde avläsas efteråt med fördelen att personalen utsattes för betydligt lägre stråldoser. Och dels var instrumentet betydligt mindre än föregångarna, de minsta var inte mer än 5-10 millimeter i diameter och kunde placeras direkt på huden eller inne i kroppsöppningar.

Kampen mot cancer och jubileumsklinikerna

Den radiofysiska verksamheten på Radiumhemmet utvecklades för varje år, mycket tack vare ekonomiskt stöd från Stockholms cancerförening. Och när det dåvarande kungaparet, Gustaf den femte och drottning Victoria engagerade sig i bekämpandet av tumörsjukdomar tog det ordentlig fart, speciellt i samband med att kungen 1928 fyllde 70 år. En insamling resulterade i en stor summa pengar som kungen fick på sin födelsedag. Kungen och drottningen startade Jubileumsfonden vars syfte var: ”bekämpande av kräftsjukdomar inom vårt land samt till befrämjande av det vetenskapliga studiet av dessa sjukdomar”. Pengarna användes främst till att starta ett antal jubileumskliniker runt om i landet, i Stockholm, Göteborg, Lund och lite senare även i Umeå. Man beslöt så småningom att flytta Radiumhemmet från Fjällgatan i Stockholm till Karolinska sjukhusområdet i Solna, det blev huvudstadens jubileumsklinik men man behöll namnet Radiumhemmet. I938 invigdes de nya lokalerna.

– Stockholm Motala. I serien i vetenskapens verkstad, ska vi idag göra ett besök på det nya Radiumhemmet ute vid Norrbacka, eller Konung Gustaf den femtes jubileumsklinik som den numera heter. Vi överlämnar först ordet till klinikens föreståndare, professor Elis Berven, som har lovat att presentera arbetet i ett kort föredrag.

– Kräfta har blivit ett sammanfattande namn för ett flertal olika tumörer, som alla har gemensamt att under sin tillväxt förstöra kroppens normala vävnader, sprida sig genom blod och linbanor till kroppens olika delar…

Elis Berven som tagit över chefsrollen på Radiumhemmet efter Gösta Forsell höll ett långt föredrag om Radiumhemmet i radio. En verksamhet som startat 1910 i en lägenhet på Scheelegatan i Stockholm och som i slutet av 30-talet utvecklats till en betydligt större klinik på Karolinska sjukhusområdet. Att det numera även fanns liknande kliniker runt om i landet borgade också för att flera personer som drabbats av cancer skulle få den bästa behandling som gick att få vid den här tiden.

– … genom uppoffringar från enskilda, från jubileumsfonden, från cancerföreningen, från staten och kommunerna har Sveriges befolkning numera tillgång till de modernaste behandlingsmetoder mot kräftsjukdomar. Kirurgisk behandling vid de stora kirurgiska avdelningarna och de väl utrustade länslasaretten, samt radiologisk, röntgen och radiumbehandling på de tre jubileumsklinikerna.

Radiumhemmets fysiska laboratorium blev med flytten till Solna en egen institution och Rolf Sievert som ledde verksamheten berättar i radioinslaget om arbetet där.

– De vetenskapliga undersökningar som ligger till grund för det praktiska arbetet inom strålningsdoseringen ligger på gränsen mellan fysik, biologi och medicin. Radiumhemmets fysiska laboratorium, eller numera Radiofysiska institutionen, har därför utvecklats till en vetenskaplig anstalt som arbetar inom mycket skiftande områden. Här utförs bestrålningsförsök med allehanda biologiska objekt som bakterier, jästceller, ägg av insekter, fiskar och grodor. För att försöka få en fördjupad kännedom om hur verkan av radium och röntgenstrålning uppstår. Fysikaliska undersökningar är förutsättningarna för en korrekt bestämning av strålningens intensitet och många därmed sammanhängande faktorer är föremål för undersökning. Nya metoder och nya tekniska anordningar utexperimenteras, försök att finna nya möjligheter för strålarnas användning i medicinens tjänst utföras. Arbetet vid radiofysiska institutionen tillhör tyvärr de slag av vetenskapligt arbete som är förknippat med stora utgifter. Men varje ny landvinningar på detta område är värt avsevärd ekonomisk uppoffring, då praktiskt taget allt vårt arbete mer eller mindre direkt är avsett att bidra i kampen mot vår numera allvarligaste folksjukdom, kräfta.

Mycket fokus låg alltså på att behandla cancer, se till att patienterna fick rätt stråldos och undvika onödig bestrålning för såväl patienter som personal. Det var inom det här området Rolf Sievert och hans kollegor gjorde de största insatserna under 1920, 30 och 40-talet.

Radiofysiken sprider sig utanför huvudstaden

Fram till 1940-talet var det i stort sätt bara i Stockholm som det pågick radiofysik forskning i Sverige, men strax därefter tog utvecklingen fart i andra delar av landet. En tongivande person var Kurt Lidén som anställdes vid lasarettet i Lund 1942. Gudrun Alm Carlsson som hade Kurt Lidén som lärare på 60-talet, och Eva Lund berättar.

– Han var väldigt tongivande. Han började med utbildningen av sjukhusfysiker vilket Rolf Sievert var inte särskilt förtjust i. Sievert tyckte det var hans sak att hålla i utbildningar i ämnet. Kurt Lidén var också ledamot av ICRU där han var sekreterare i många år. Man kan också säga att han grundlagt radioekologin i Sverige, det började med att de upptäckte att samerna hade väldigt hög aktivitet av cesium 137 i sina kroppar och så började man fundera över vad berodde det på? Det visade sig att de atombombsprovsprängningar som genomfördes frigjorde cesium som föll ned på renlav, och eftersom renarna äter laven och samerna äter renarna så koncentrerades cesium 137 hos dem. Man tror ju också då att det här har bidragit till kärnvapenprovstoppen, eftersom man såg att samerna fick så höga koncentrationer av cesium.

– Men det fanns alltså en konkurrens mellan Sivert och Lidén under den här tiden?

– Ja det tror jag att det gjorde, säger Gudrun Alm Carlsson.

– Kalle Carlsson, Gudruns framlidne make, jobbade mycket ihop med Kurt Lidén. Han skrev i en vän skrift efter Kurt Ledins bortgång om att det nog var ganska häftiga diskussioner mellan Kurt Lidén och Sivert, berättar Eva Lund.

– Vad berodde det på, var det så att Sievert ville behålla radiofysiken som sitt eget ämne?

– Två mycket starka personligheter som höll på sina egna områden, men jag tror att de respekterade varandra ändå, säger Eva Lund.

– Det skulle jag också tro att de gjorde, säger Gudrun Alm Carlsson.

Det var vid den här tiden ont om kvinnor inom radiofysiken Kurt Lidén i Lund gick i bräschen för att få in fler kvinnor på utbildningarna, berättar Gudrun Alm Karlsson.

– Han välkomnade kvinnor att ta del av radiofysikutbildningen och bli sjukhus fysiker. Så det är många kvinnor som är utbildade radiofysiker i Lund, det var mycket Lidéns positiva inställning till att kvinnor deltog i det här och det har ju inte alltid varit så.

Och i takt med att fler utbildningar kom på plats växte också fler radiofysiska institutioner fram. I Göteborg byggde Sven Benner upp en framgångsrik verksamhet under 50-talet berättar Eva Lund.

– Sven Benner lämnade Rolf Sievert som han jobbat åt i många år. Där hade han bland annat ansvarat för radiumhanteringen, han var inspektör och väldigt flitig. Men sen fick han en laboratur i Göteborg och blev då lite mer sin egen. Han fortsatte att utveckla friluftsjonkammaren och satte, tillsammans med Kurt Lidén, igång radiofysikerutbildningen i Göteborg. En mycket vänlig person och oerhört kunnig. Jag tror han talade sex språk ganska flytande. Jag skulle vilja säga att det är många fler som haft stort inflytande. Alla de sjukhusfysiker som utbildades där i början gjorde stora insatser. Vi kan ju nämna Rune Wallström som hade stor betydelse för fortsättningen, han ersatte Rolf Sievert på professuren i Stockholm.

På 1960 talet lade Gunnar Hettinger grunden för en radiofysik institution i Umeå och på 70- talet var det Linköpings tur. Carl Carlsson som var den första professorn i radiofysik där gjorde ett stort avtryck menar Eva Lund.

– Jag tycker att han har haft mycket stort inflytande. Han satte i gång en stor studie utav varenda genomlysning i Lund på 60- talet och han dokumenterade dem. Han visade att arbetstekniken hos olika radiologer hade för betydelse för strålskyddet. Han läste av det här mastalet som faktiskt blir ett mått på den strålning som patienten får och i förlängningen så har ju den metodiken blivit referensstråldoserna som man håller sig till idag.

Bo Lindell – Sieverts närmsta man

Radiofysiska institutionen vid Radiumhemmet i Solna fick så småningom större lokaler, en ny byggnad uppfördes strax intill Radiumhemmet och fler personer anställdes. En av dem var Bo Lindell, en person som snart skulle bli Sieverts närmsta man. Bo Lindell gick tyvärr bort 2016 men några år dessförinnan spelade några av hans före detta kollegor in ett samtal med honom. Där berättar han bland annat om hans första möte med Sievert under en anställningsintervju. Vi ber om ursäkt för den bristande ljudkvalitén.

– Ingenjören måste vara beredd på att jag kommer att kräva att ingenjören tar på sig även väldigt tråkiga och otrevliga uppdrag. Jag hoppas att ingenjören är beredd på det?

– Nej sa jag, det är jag inte. Jag tar inte vilka uppdrag som helst, jag drar absolut en gräns vid mord.

Ja på Rolf Sieverts fråga om Bo Lindell även skulle kunna utföra tråkiga och otrevliga uppdrag i sin tjänst svarar Lindell att han drar en gräns vid mord…

Att Lindell svarade Sievert på det här märkliga sättet berodde på att Lindell hade hört talas om Sieverts originella anställningsintervjuer, Hans Weinberger skriver i sin biografi om Rolf Sievert att han gärna ställde provocerande frågor för att syna vem han hade bakom skrivbordet. Tydligen uppskattade han Lindells humor och anställde honom – året var 1948.

Bo Lindell kom att betyda mycket för strålskyddet framöver och drev med stor kraft vidare flera av de frågor som Sievert initierat. För enligt Bo Lindell var det ofta så, att Sievert med stor entusiasm kastade sig över nya och viktiga frågor tills han ibland tröttnade och hittade något nytt område att ägna sig åt. Andra tog då över arbetet som Sievert påbörjat. Kanske var det också en anledning till att Rolf Sievert hann med så mycket under sin verksamma tid.

Men trots det, det råder ingen tvekan om att Rolf Sievert genomförde en rad banbrytande insatser i Sverige och internationellt, det fanns helt enkelt ingen hejd på hans arbetsförmåga menar Jack Valentin.

– Det fanns ingen gräns för hans ork och vilja och engagemang i alla de möjliga frågor som kunde komma upp. Han var en sån här, vad ska jag kalla det? Polyglot, polyhistor, polly-allt! Så fort det dyker upp ett problem så kände han att oj, jag har ett ansvar för att problemet ska lösas, finns det problem så är jag medansvarig.

Ni har hört det första avsnittet av Strålsäkerhetens historia - Sievert och pionjärerna. Medverkade gjorde: Jack Valentin, Gudrun Alm Carlsson, Eva Lund, Göran Samuelson och Hans Weinberger. Vi hörde också Elis Berven och Rolf Sievert i en inspelning av Sveriges Radio från 1939 och Bo Lindell som spelades in av Kjell Nyholm på Strålsäkerhetsmyndigheten 2013. Håll utkik efter nästa avsnitt då ni bland annat får höra om när radonproblematiken och kärnvapenprovsprängningarna uppmärksammades i Sverige. Och om Sieverts omättade intresse för mätningar. Något som Jan-Olof Snihs, som jobbade med Sievert kan vittna om:

– Han hade ju sin lägenhet på jobbet längst upp där han bodde med sin fru. Men när man gick in till honom var det mätinstrument överallt. Det var öppen spis till exempel, och den var ju full med instrument. Så att även hemmet dominerades av mätverksamhet och mätinstrument.

Om ni vill förkovra er ytterliga i de här frågorna så kan vi rekommendera Bo Lindells bokserie ”Radioaktiviteten och strålskyddets historia”, en engelsk version finns att ladda ner gratis från organisationen Nordisk kärnsäkerhetsforsknings hemsida.

På svenska finns den utgiven som fyra separata böcker.

Jag heter Pelle Zettersten och jobbar på enheten för kommunikation och upplysning på Strålsäkerhetsmyndigheten och tackar för att ni har lyssnat. På återhörande.