Poddavsnitt 25: Strålning på gott och ont - Strålsäkerhetens historia del 2

Det här avsnittet kommer bland annat att handla om hur radon uppmärksammades som ett hälsoproblem, hur stationer för att mäta radioaktivitet i luften monterades upp och hur beredskapen för en radiologisk olycka utvecklats. Men det är oundvikligt att låta bli att berätta mer om personen Rolf Sievert som på många sätt är upphovsmannen till strålskyddets uppbyggnad i Sverige, även om han förstås inte var ensam om det. Därför börjar vi det här programmet med att höra Sievert själv berätta om den skåpbil, (en gammal ambulans) som Sievert hade låtit utrusta med mätutrustning för att detektera radioaktivitet. I ett inslag från Sveriges Radio från mitten av 50-talet berättar han om syftet med mätningarna.

– Det ena är att möjliggöra ingående undersökningar av den i naturen förekommande radioaktiviteten och dess variationer. Ett studium av den så kallade naturliga strålningen medan vi ännu leva i en någorlunda oinfekterad värld är av flera synpunkter av intresse.

Sievert var intresserad av att veta mer om vilka stråldoser som människan naturligt utsatt sig för under evolutionens lopp och anpassat sig till. Han ville även skaffa sig kunskap om den naturliga bakgrundsstrålningen på olika platser i landet- bland annat för att ha något att jämföra med om det skulle ske utsläpp av något slag. För andra världskriget och kapprustningen som ledde fram till kärnvapen hade ritat om kartan fullständigt, nu spreds radioaktiva ämnen via atmosfären till Sverige från de sovjetiska atombombsproven, industrin började använda strålkällor av olika slag och inom vården och forskningen ökade användningen av radioaktiva ämnen. Sievert var förutseende och såg till att samla in så mycket mätresultat som möjligt.

– Det andra ändamålet för vilket laboratoriebilen är avsedd sammanhänger med den ökade användningen av radioaktiva ämnen. I en nära framtid, i vissa fall redan nu, måste man räkna med att radioaktiva preparat genom olyckshändelse slarv eller stöld kan förkomma eller spridas ut i byggnader eller i naturen. I sådana fall är det av betydelse att snabbt kunna söka rätt på strålkällor eller fastställa en ökning av radioaktivitet. Ambulansen är utrustad med specialinstrument för mätning av strålning av olika slag, från luft, vatten och fasta ämnen, samt med anordningar för provtagning.

Radon uppmärksammas som ett hälsoproblem

Men det var inte bara Sievert själv som åkte runt med mätbilen, framförallt var det Bengt Hultqvist och Bengt Håkansson vid Radiofysiska institutionen som åkte land och rike kring och mätte. Under de här mätexpeditionerna upptäckte de att strålningsnivåerna varierade kraftigt geografiskt, kunskapen om att vissa bergarter var mer radioaktiva än andra ledde till misstanken att hus på mark med höga halter av uran kunde skapa problem med radon, men inte bara det. Byggnadsmaterial med innehåll av bergarter som avger radon sågs också som något som kunde påverka inomhusluften.

Vid den här tiden var det nämligen vanligt att man byggde hus av så kallad lättbetong som tillverkats av alunskiffer, så kallad blåbetong. Eftersom bergarten alunskiffer delvis består av uran, som i sin tur sönderfaller till radium och så småningom till radon och radondöttrar så fick hus som byggdes av blåbetong inte sällan höga radonhalter. Bengt Hultqvist gjorde mätningar i bostäder under 50-talet och i sin doktorsavhandling i ämnet 1956 visade han tydligt på förhöjda radonhalter i hus med blåbetong. Trots att Hultqvist gjorde en banbrytande upptäckt väckte resultaten ingen särskild uppmärksamhet. Halterna ansågs för låga för att ha någon hälsomässig betydelse och internationellt såg man det här som ett svenskt problem. Men på 60-talet kom det studier från USA som visade att höga radonhalter i urangruvor kan orsaka lungcancer och något överraskande gällde det inte enbart urangruvor.

– Man visste ju att det var ett problem i urangruvor, men inte att det också kunde vara ett problem i vanliga gruvor, det var en nyhet, så där gjorde vi vad man kan kalla en epokgörande insats.

– Var ni runt och själva mätta i gruvor?

– Ja vi tog instrument med oss och mätte radonhalten, även radondotterhalterna.

Det säger Jan-Olof Snihs som var en av dem på Radiofysiska institutionen som blev engagerad i att mäta radon. Men att Jan-Olof överhuvudtaget skulle jobba med den här typen av frågor var en slump. Han bokstavligen halkade in på ett bananskal i ett område han inte alls tänkt sig. Det hela började i slutet av 50-talet med en jobbannons på en anslagstavla vid Uppsala universitet där han just avslutat sina fysikstudier.

– Då stod det att de sökte en assistent på radiofysiska institutionen. Jag tänkte radio, det låter ju intressant att hålla på med, alltså vanliga radioapparater. Så jag sökte jobbet helt enkelt. Min första kontakt var med professor Sievert som berättade om verksamheten, och det gick det upp för mig att det här inte alls handlade om radioapparater utan strålning, radioaktiva ämnen och så vidare. Men det minskade inte intresset för jobbet, tvärtom. Det visade sig sen att det var en fantastisk bra arbetsplats.

Och en av de alla frågor som Jan-Olof jobbat med var alltså radon, till en början i gruvor.

– Misstanken uppkom när vi fick reda på att gruvarbetarna hade en förhöjd frekvens av lungcancer. Då kom min chef på att det kanske kan bero på att det är höga radonhalter och då fick jag i uppgift att kolla upp det här. Vi hade även ett samarbete med Norge och Finland kring dessa frågor eftersom de hade liknande gruvor, vi etablerade ett väldigt fint arbete.

Efter att ha kontrollmätt radonhalten i en rad gruvor i Sverige kom de på en lösning som radikalt förändrade arbetsförhållandena för personalen i gruvorna.

– Gruvor i allmänhet, underjordsgruvor alltså, har en kanal ner för transport av malm och även för ventilation. Men de där schakten användes också för att göra sig av med rester från gruvbrytningen, krossat berg fyllde de där schakten. Och där tog de in luft till gruvan för att den skulle vara varm och skön men de tänkte inte på att gruvresterna som låg där avgav radon hela tiden, så att de blåste luft igenom en radonkälla, så det kom in radon på det sättet. Det här kom vi på efter en tid efter en viss tids undersökningar och genom diskussioner med gruvfolk. De var väldigt intresserade och hjälpte till på alla sätt, det var ett fantastiskt fint samarbete. Efter detta vände de på ventilationen och blåste ut luften i det schaktet där gruvresterna låg, då sjönk radonhalten och det var inte längre något problem med radon i gruvor, berättar Jan-Olof Snihs.

Men radonproblemet var inte löst med detta, nu började man intressera sig för bostäderna igen och en av dem som ägnade mycket tid åt det var Gun-Astri Svedjemark som anställdes av Rolf Sievert på 60-talet.

– Undan för undan kom vi på att det var ett större problem än vad vi hade trott.

– Men man hade väl långt tidigare mätt i hus och då hade man inte reagerat så mycket, varför då?

– För att man hittade inte de där värsta ställena.

Trots att Radiofysiska institutionen använde de mest avancerade mätapparaterna för den här tiden för att mäta radon, så var det si och så med annan utrustning. Gun Astri Svedjemark, som till en början jobbade med ett forskningsprojekt om radon, fick inte tillgång till räkneapparater, utan fick ta till gamla metoder för att göra matematiska beräkningar.

– Jag fick till exempel inte tillgång till någon räknemaskin när jag kom dit utan jag fick gå hem och plocka fram min räknesticka för att kunna räkna.

Och även fast Gun Astri och hennes kollegor lyft problemet med radon i bostäder så tog det många år innan frågan togs på allvar, både i Sverige och internationellt.
Sieverts efterträdare, Bo Lindell, däremot tog frågan på stort allvar. Det berättar Jack Valentin, som jobbade i många år på Statens strålskyddsinstitut, SSI och som även varit vetenskaplig sekreterare för den internationella strålskyddskommissionen, ICRP.

– Han tog upp den handsken och drev det vidare betydligt längre än vad Sievert själv hade gjort. Men visst, vi var i Sverige bland de första som insåg att det här kunde vara ett rejält problem. Det är många människor som har svårt att se kvantiteter och matematiska storheter och inse att större delen av vårt strålningspanorama faktiskt består av de här naturliga bestrålningarna, säger Jack Valentin.

Efter ett långt och träget arbete började det så småningom hända grejer på radonområdet. 1977 publicerade för första gången den internationella strålskyddskommissionen (ICRP) riktlinjer för naturligt förekommande strålning, däribland radon. Även Världshälsoorganisationen och övriga nordiska strålskyddsmyndigheter började intressera sig för frågan. Men trots att SSI varnat för ohälsosamma radonhalter i bostäderna under en längre tid var det inte förrän frågan uppmärksammades i media som det tog fart. Gun Astri Swedjemark berättar att de fick frågor om det var lämpligt att bygga hus på rödfyr, en restprodukt som uppkommer när man bränner alunskiffer vid kalkproduktion. Eftersom alunskiffer var en känd källa till radon avrådde Swedjemark bestämt ifrån att bygga på sådana platser. Vid mätningar i hus i Tidaholm som byggts på rödfyr uppmätte man rekordnivåer för bostäder vid denna tid, den högst uppmätta radonhalten låg kring 7000 becquerel per kubikmeter, ungefär på samma nivå som i en del gruvor. Som en jämförelse ligger den nivå som man inte bör överskrida idag utan att göra några åtgärder på 200 becquerel per kubikmeter. När de höga halterna i husen i Tidaholm kom till allmänhetens kännedom exploderade intresset.

– Man blev nog ganska rädd. Det tillsattes en utredning där man kom med förslag om hur höga radonhalterna fick vara i nya bostäder, säger Gun Astri Swedjemark.

Radonfrågan hade alltså äntligen fått den uppmärksamhet den förtjänade ,men ett problem som kvarstod var att mäta radon på ett enkelt sätt. Ulf Bäverstam som var forskningschef på SSI i slutet av 70-talet och en stor del av 80-talet berättar att de gjorde stora insatser för att förbättra och förenkla mättekniken.

– Vi var också verksamma med att ta fram det som sen blev den här radondosan som numera finns i varenda mätföretag som sysslar med sånt där.

– Jaha, de här spårfilmsdosorna, var det SSI som utvecklade dem?

– Det finns naturligtvis en produktutveckling på vägen men en av de första uppgifterna som jag tog på mig för att slippa att bara sitta med papper var att kalibrera spårfilmer, så vi fanns med där väldigt tidigt, sen togs det hela över av kommersiella företag.

Sieverts stora intresse för mätningar - även utanför arbetstid

Mätningar av olika slag är något som följt med verksamheten sedan Rolf Sievert blev en del av Radiumhemmet i slutet av 20-talet. Jan-Olof Snihs berättar att mätningar var något som Sievert höll på med så länge han levde, även utanför arbetstid, och han minns hur det kunde se ut i Sieverts bostad som låg på Radiofysiska institutionens övervåning.

– Du vet han hade ju sin lägenhet på jobbet, längst upp på övervåningen där han bodde med sin fru. När man gick in till honom hade han mätinstrument överallt, till exempel fanns det en öppen spis som var fylld med mätinstrument, så även hemmet präglades av mätverksamhet. Man måste ju ha ett visst avstånd för vissa mätningar och då placerade han mätinstrumenten i trappan, så att personalen som behövde komma upp till honom fick se upp för att inte störa mätningarna, och var det någon som gjorde det, jag då blev det inte gott, berättar Jan Olof Snihs.

I den nedersta våningen på Radiofysiska institutionen fanns en verkstad där tekniker byggde mätinstrument av olika slag, Jack Valentin berättar att Sievert även var starkt engagerad i utformningen av instrumenten.

– Han var ofta besökare hos instrumentmakarna i källaren där de hade en fantastisk verkstad. Det går historier om hur Sievert kunde kräva att de nya instrumenten som byggdes skulle ha förkromade skruvar inuti, och hans intrumentmakarna sa, men professorn det är ganska dyrt med de här förkromade skruvarna, behövs de verkligen inuti intrumenten? Och Sievert svarade, ja men känslan, känslan … Det säger något om hur roligt han tyckte det var med den mekaniska biten av arbetet.

Bättre strålskydd inom vården

Inom vården utvecklades strålbehandling och diagnostik parallellt med strålskyddet. Eva Lund, professor emerita i medicinskt radiofysik vid Linköpings universitet berättar att den tekniska utvecklingen på röntgenområdet – i sig ledde till ett bättre strålskydd.

– Röntgenrörens utveckling kom automatiskt att ge lägre patientdosor. 2010 var det en forskare som ville undersöka hur lång exponeringstiden hade varit 1896 på fru Röntgens hand. Så han bestrålade en död mans hand med samma apparatur som Röntgen hade använt 1896, sedan bestrålade han den med modern utrustning och tog jämförbara bilder. Exponeringstiden 1896 var 15 - 20 minuter och stråldosen till handen 75 millisievert, det är 1500 gånger mer än vad som används idag om man undersöker en fraktur i en hand. Men utvecklingen gick snabbt så redan 1913 så kunde man framställa en lika bra bild på 0,25 – 0,5 sekunder, jämfört med 15 - 20 minuter, berättar Eva Lund.

En förklaring till den snabba utvecklingen av röntgenapparater var första och andra världskriget. Behovet inom militären att kunna ta hand om skadade soldater ledde till nya innovationer. Eva Lund och Gudrun Alm Carlsson, även hon professor emerita i medicinsk radiofysik berättar.

- Det har vi sett hela tiden att behöver militären någonting, då får de det. Var det inte så att Marie Curie …

– Jo hon for ju runt med röntgenutrustning och tyckte det var viktigt att man kunde se var kulorna som soldaterna hade träffats fanns någonstans så man kunde operera bort dem, hon var väldigt ivrig med det. Hon hade mobil röntgenutrustning som hon åkte runt med och utsatte sig själv för väldigt mycket strålning.

Det militärfysiska institutet

Däremot avbröts mycket av det internationella samarbetet under andra världskriget, den internationella strålskyddskommissionen, ICRP, tillexempel, pausade i stort sitt arbete. Men Rolf Sievert drog inte ner på takten. Teknik och idéhistorikern Hans Weinberger som 1990 gav ut biografin, Sievert, enhet och mångfald berättar.

– Han har en jätteintressant mellan period som jag inte vet om man tänker så mycket på om man jobbar med strålskydd, men under andra världskriget startar han något som hette Militärfysiska institutet som ju faktiskt är en ganska stor del av det som så småningom blev till Försvarets forsknings anstalt (FOA, idag FOI). Han vill hjälpa Sverige i den här situationen, man är neutral men behöver utveckla sig när det gäller försvarsförmåga. Han samlar ihop fysikerna och är ganska tongivande i det här arbetet, så han är ju också en entreprenör på många sätt, en slags akademisk organisatör, det är ju däråt som hans liv utvecklas sen, mer och mer.

Hans Weinbergers skriver i sin biografi om Rolf Sievert, att han redan i september 1939 sökte upp Manne Siegbahn vid Nobelinstitutionen och föreslog att fysikerna borde organisera sig så att deras specialkunskaper kunde användas för att lösa militär-tekniska problem. Tillsammans med fysiker, vid bland annat de fem fysik institutionerna vid universiteten, fotografiska institutionenen vid KTH, geofysiska laboratoriet i Djursholm, institutionen för högspänningsforskning i Uppsala, Kungliga vetenskapsakedemien och radiofysiska institutionen i Solna, bildas efter kontakt med försvarsministern fysikernas beredskapskommitté. Gruppen arbetade tillsammans med militären med olika problemlösningar, bland annat metoder för att kunna fjärrutlösa sprängmedel och justera optiska instrument. Efter ungefär ett år skapades det militärfysiska institutet.

Men Sieverts engagemang inom den militärfysiska forskningen blev inte så långvarig. Bo Lindell (1922-2016) som jobbade med Sievert under många år, berättar i en inspelning från 2013, att Sievert inte kom överens med militären. Han ville själv bestämma och sitta i högsta ledningen, något som militärerna var skeptiska till.

– Han tog väl i för hårt, han hade ambitionen att sitta med i högsta ledningen, det gick väl inte hem så bra, militären var rädda att släppa in Sievert så att han kunder påverka, säger Bo Lindell.

Det finns ingenting som tyder på att Rolf Sievert själv var inblandad i planerna på en svensk atombomb, något som diskuterades under den här tiden. Däremot tycktes han under en period varit mycket intresserad av frågan. Bo Lindell svarar så här på frågan om Sievert var för eller emot svenska kärnvapen.

– Han var varken för eller emot, han var intresserad av att få hålla på med det som han var intresserad av. Man kan inte säga att han var motståndare, men han var heller ingen som hejade på det.

Jack Valentin menar att Sieverts intresse för kärnvapen, eller atomvapen som de kallades på den här tiden, handlade mer om att bygga upp kunskap - om vi själva skulle bli utsatta.

– Jag har inte uppfattat att Sievert personligen engagerade sig i frågan om vi skulle ha egna kärnvapen eller ej. Jag tror att han navigerade framförallt kring frågan hur ska vi upptäcka om det har hänt, vad ska vi göra om det har hänt, vilka skyddsåtgärder och verksamhet ska vi ha om detta hemska har inträffat.

– Så det handlade mer om att bygga upp en kunskap kring detta?

– Ja, precis.

Radiofysiska institutionen får en myndighetsroll

Under kriget, närmare bestämt 1941, tillkom också Sveriges första strålskyddslag, och det kan tilläggas att Sverige var bland de första länderna i världen med lagstiftning på området. Rolf Sievert hade sedan 30-talet jobbat med att få till en reglering, och i och med strålskyddslagen fick Radiofysiska institutionen en myndighetsroll. Det handlade främst om att inspektera verksamheter såsom sjukhus eller industrier som använde sig av strålning på ett eller annat sätt. Men full myndighetsstatus hade inte Radiofysiska institutionen än, det var Kungliga medicinalstyrelsen, föregångaren till Socialstyrelsen, som var tillsynsmyndighet, men Radiofysiska institutionen utförde tillsyn på uppdrag av myndigheten inom sitt område och var även rådgivande i frågor gällande strålskydd. Till exempel så var det genom Radiofysiska institutionens rekommendationer som Medicinalstyrelsen godkände att strålskyddet var tillräckligt bra för att Sveriges första kärnreaktor, R1, forskningsreaktorn vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm, fick uppföras och tas i drift. Rektorfysikern Bengt Pershagen som jobbade på Aktiebolaget Atomenergi vid den här tiden var med och startade reaktorn 1954 och minns att Rolf Sievert och hans kollegor var engagerade i säkerhetsprövningen.

– Han gick ju igenom säkerhetsfrågor, vad som kunde tänkas inträffa och hur man skulle kunna bära sig åt för att förhindra det. Han var mycket verksam i samband med säkerhetsprövningen för R1, med förläggningen mitt inne i staden, säger Bengt Pershagen.

Hur och när kärnkraften byggdes upp i Sverige har vi sparat till nästa avsnitt av Strålsäkerhetens historia, då får ni bland annat höra mer av Bengt Pershagen.
Nu förflyttar vi fram till 60-talet men håller oss kvar en stund vid den kärntekniska utvecklingen och vad den hade lett fram till vid den här tiden. I September 1964 anlände nämligen en speciell sorts båt till Malmö och Helsingborg. Det var världens första civila kärnkraftsdrivna fartyg som lade till i Sverige och Rolf Sievert tog ett snabbt beslut om att åka dit med mätutrustning. Gun-Astri Swedjemark, som själv var med vid mätningarna på fartyget berättar.

– Rolf Sievert satte ihop en grupp som skulle åka ner och mäta så att vi inte förde in någonting olämpligt i Sverige.

– Men vad var det Sievert var orolig för? Var det att det skulle kunna läcka ut radioaktiva ämnen från fartyget?

– Ja, ungefär så.

– Men det var inget problem?

– Nej inte när de var hos oss i alla fall, säger Gun Astri Swedjemark.

Det var det amerikanska fartyget NS Savannah som på sin kryssning runt om i världen stannade till i Sverige. NS stod för nuclear ship och fartyget var ett kombinerat last- och passagerarfartyg som var i drift från 1962 till 1970.

Beredskap inför en radiologisk olycka

Sieverts stora intresse för mätinstrument och att utföra mätningar skulle visa sig få stor betydelse. Den mätbil som vi hörde om i början av programmet var på sätt och viss ett frö till den beredskap för radiologiska olyckor som byggdes upp så småningom. Sievert nöjde sig nämligen inte med den ambulerande mätverksamheten utan började tillsammans med kollegan Bengt Håkansson planera för fasta mätstationer som kontinuerligt mäter joniserande strålning. Om strålningsnivåerna av någon anledning ökade skulle man snabbt märka det och vid behov kunna sätta in skyddsåtgärder. Framförallt var det provsprängningarna av kärnvapen som Sovjet utförde som föranledde mätningarna. Ulf Bäverstam, tidigare forskningschef på Statens strålskyddsinstitut berättar.

– Man kan väl säga att de användes mest för att försäkra att det inte var något, det var väl det största insatsen med de där stationerna. Men sen kunde man ju se, sprängde ryssarna uppe i Nova Semlja så kunde vi se det på våra stationer redan då från 1960-talet.

– Fanns det liknande system i andra länder?

– Från början var det väldigt outvecklat, hur ryssarna hade det vet jag ingenting om men i (väst) Europa fanns inte motsvarande.

– De kom också upp andra stationer med filtermätningar, kan du berätta om det?

– FOA, nu FOI, har ju haft filterstationer för samma ändamål, för att få bättre information om provsprängningarna. Under en period fanns en sektion av FOA förlagd hos oss, de var en del av SSI och då jobbade vi också med filterstationerna, de finns kvar än idag, de är inte lika många men oerhört känsliga. De ser nuklidspecifikt vad som finns i luften, även om det bara rör sig om ”becquereler” så att säga, berättar Ulf Bäverstam.

Men i mitten av 80-talet fanns det planer på att lägga ner mätstationerna, en händelse i Sovjet, i nuvarande Ukraina ändrade på det.

– Det var så att man diskuterade att lägga dem i malpåse, de var på väg att avvecklas när Tjernobyl olyckan inträffade.

– Vad var anledningen till att man ville avveckla dem?

– De kostade pengar, man tyckte sig inte ha behov av dem.

– Vad hände efter Tjernobyl med de tankarna?

– Då bytte man uppfattning, de blev mer aktuella än någonsin, de fick mer pengar, det köptes bättre utrustning.

Mätstationerna, som har utvecklats sedan 80-talet ses idag som en självklar del av beredskapen för en radiologisk olycka, den är även viktig för den generella övervakningen av miljön. Jan Johansson som är myndighetsspecialist i radiologisk analys med inriktning mot strålskyddsberedskap på Strålsäkerhetsmyndigheten berättar om den fortsatta utvecklingen på mätområdet.

– Inte minst har det skett en hel del de senaste årtiondena. Dels har vi nya system i Sverige men sen har det internationella samarbetet utvecklats. Det innebär att vi har tillgång till tusentals stationer i nästan realtid, vilket vi inte hade 1986 när Tjernobyl inträffade. Så det här gör ju att möjligheterna att upptäcka det är väsentligt bättre även om man inte skulle få information på annat sätt. Tröskeln för att informera varandra har också sänkts, nu informerar man varandra även för händelser som man inte tror kommer få en gränsöverskridande strålskyddskonsekvens men som man ser kan väcka frågor, säger Jan Johansson.

Det var framförallt i samband med olyckan vid kärnkraftverket Three mile island utanför Harrisburg i USA 1979 som SSI började bygga upp en beredskap för kärnkraftsolyckor. Tidigare, under 1960- 1970-talets början såg det helt annorlunda ut, det berättar Kerstin Lundmark som började jobba med beredskapsfrågor på SSI under 60-talet.

– Vi var bara två stycken, jag och John-Christer Lindhé, det var hela den svenska beredskapen just då. Men vi hade ett rådgivande organ, BNA, beredskapsnämnden mot atomenergiolyckor som hjälp, annars var det John-Christer och jag, han en heltidstjänst och jag en halvtid eftersom jag hade barn då.

– Vad bestod den beredskapen av?

– Vi hade kontakt med de nordiska länderna, det var enkla övningar, vi hade bara vanliga telefoner och nu finns det ju all utrustning som man kan tänka sig. Sen byggde vi upp en enorm beredskapscentral på Strålsäkerhetsmyndigheten i Vreten (nu Solna strand) som var i världsklass då. Det var väl den finaste av de som fanns, i alla fall i Europa, Amerika kan man ju inte jämföra med.

Idag finns det en hel enhet som jobbar heltid med beredskapsfrågor, även personal på andra enheter ingår i krisorganisationen. Jan Johansson återkommer till olyckan i Harrisburg, som trots de små konsekvenserna för omgivningen, var den händelse som fick fart på beredskapen inför en eventuell kärnkraftsolycka.

– Harrisburg var väl den olycka som har haft allra störst påverkan. De förändringarna som infördes då var i stort sätt införda när Tjernobyl inträffade. Tjernobyl som påverkade oss ganska mycket i Sverige ledde till en hel del utredningar och det skedde också en del förändringar i beredskapen men mycket fanns också kvar från det som hade införts. Sen dess har beredskapen varit sig ganska lik under ganska många år. En sak som har påverkat kärnenergiberedskapen är det civila försvaret som under lång tid minskade i Sverige vilket påverkade förmågan att hantera kriser, nu är det på uppgång vilket får en positiv effekt för att hantera kärnkraftsolyckor. I spåren av Fukushima har det skett mycket utveckling internationellt och i Sverige, det är det som vi tagit till oss och ändrar med de nya beredskapszonerna.

– Och med de nya beredskapzonerna menar du dem som införs i Sverige första juli 2022?

– Ja något som är slutresultatet av ett långvarigt arbete och som innebär relativt stora förändringar i den svenska beredskapen för kärnkraftsolyckor.

– Hur kommer det sig att just Harrisburg, Three mile island olyckan, fick så stort genomslag när det trots allt var frågan om ganska små utsläpp till omgivningen?

– Det var nog en slags väckarklocka, att det skulle kunnat blivit ett utsläpp och hur  man skulle hantera det på ett bra sätt, det var nog mer det som ledde till förändringarna.

Beredskapen har alltså utvecklats avsevärt de senaste decennierna och måste alltid fortsätta att göra det, säger Jan Johansson.

– Beredskap är ett sånt område som alltid måste utvecklas. Det måste hänga med samhällsutvecklingen i stort, saker som var effektiva för länge sedan kanske inte är det nu, det kanske kommer nya möjligheter som man behöver ta med i planeringen. Beredskapen kommer alltid att utvecklas och ska alltid utvecklas.

– Ser du någonting framför dig nu som du tänker att det vore bra om vi hade om tio år?

– Det arbetet som ligger närmast är att vi ska utbilda oss och öva med de nya zonerna, se till ta tillvara erfarenheterna från de övningarna och se till göra de förbättringar som krävs, det är det som ligger närmast nu.

Högspänningshallen - ett misslyckande

Nu backar vi tillbaka en bit i tiden till 1950- talet och ett projekt som Sievert drev igenom som, i motsatts till mycket annat, misslyckades helt och hållet.

– För den här högspänningshallen som låg här, också i en tegelbyggnad, hängde den ihop med Radiofysiska institutionen?

– Ja och med SSI, alltihop var ju ett gemensamt komplex under Sieverts herravälde.

Jack Valentin guidar oss runt vid byggnaderna vid Karolinska sjukhusområdet i Solna där radiofysiska institutionen och SSI var belägna. I en av byggnaderna monterades en stor högspänningsgenerator och en rad med kondensatorer upp, de sträckte sig från golvet, tio meter upp mot taket. Syftet var att studera hur en extremt kortvarig men kraftfull bestrålning påverkar människokroppen biologiskt.

– På den tiden när jag kom hit var det en jättestor tom hall där det här misslyckandet fanns, den här idén om en mega röntgenapparat som skulle ge enorma stråldoser och det gick helt enkelt inte.

– Varför fungerade det inte?

– Det har olika tekniska förklaringar, man kunde helt enkelt inte få upp tillräcklig spänning i röntgenröret utan att det smälte.

– Men var det något av det här som var lyckat, lärde man sig något av det?

– Man lär sig alltid av misslyckanden, en viktig kunskap är att det tjänar ingenting till att beklaga sig över att det blev fel, istället måste man se vad man kan lära av detta för framtiden. En av lärdomarna är att om man ska ha höga stråldoser så är det bättre att använda radioaktiva ämnen.

– Men kunde man inte det vid den här tiden?

– Det var helt enkelt intressant att se vad man kunde göra med det här röntgenröret. Det kanske också fanns ekonomiska och praktiska skäl till att det var svårt att få tillräckligt stora radioaktiva strålkällor. Man hade inte heller tillgång till linjäracceleratorer, som nu finns, där man kunde ha använt sig av elström som grunden men på ett annat sätt än med röntgenröret.

– Man hade väl även tänkt sig att använda den för strålbehandling, hur gick det med det?

– Det blev ju inget med det heller, säger Jack Valentin.

Men även om själva högspänningshallen blev ett misslyckande så fanns det en del av det här jätteprojektet som blev en framgång. Längst ner i den stora hallen fanns något som kallades för gropen, det var en källardel där man låtit uppföra en helkroppsmätare, en av de första i sitt slag i världen. En helkroppsmätare är som det låter, en mätanordning i ett stängt utrymme som kan mäta hur mycket radioaktivitet en människokropp blivit exponerad för.

Göran Samuelsson som jobbade med mätteknik på Statens strålskyddsinstitut berättar.

– Det roterade tre detektorer i en stor ring som var en och en halv meter i diameter runt den liggande personen och det rasslade och skramlade. Så att när man var instängd i 20-25 minuter i det där rummet medan mätningen pågick så fick man inte vara nervös för de lät som man utsattes för någonting kusligt. Jag minns att någon berättade att blyet i väggarna var extra gammalt bly från Silvegruvan i Sala. Och med extra gammalt var inte bara några få år utan det var några miljarder extra år, alla små restprodukter av andra ämnen som kunde reststråla hade klingat av. Det miljardgamla blyet strålande inte i sig därför var det extremt låg dosrat.

– Så det var helt stabilt bly så att säga?

– Ja alldagligt var vi än är i stan så är det 0,1-0,15 mikrosievert i timmen och jag tror det var en tiondel så mycket, eller ännu mindre.

Personalomsättningen på Radiofysiska institutionen var låg och någon som kom att stanna kvar väldigt länge var Kerstin Lundmark som minns sin första kontakt med institutionen.

– Det var ju då 1963 jag kom direkt från skolan och hade precis gått ut handelsskolan i gymnasiet. Jag åkte för att träffa professor Sievert och anställas, där träffade jag fröken Svea Fors som skulle gå på semester, hon var väldigt angelägen om att jag skulle börja annars kunde hon inte gå på semester.

Kerstin Lundmark var bara 18 år när hon en junidag 1963 öppnade porten till Radiofysiska institutionen, något som var tänkt att bli ett sommarjobb blev till nära nog 50 år inom samma organisation, även om den hann byta namn och struktur några gånger innan hon slutade på Strålsäkerhetsmyndigheten 2012. Hon har tydliga minnen av sitt första möte med Rolf Sievert.

– Jag hade aldrig träffat en professor och var väldigt nervös. Men jag blev uppkallad och fick träffa professorn som frågade vad jag ville ha i lön. Då klämde jag till med 900 kronor i månaden, för det var en annan tjej som hade fått. Egentligen hade jag tänkt att vara ledig hela sommaren efter allt pluggande men professor Sievert var angelägen om att jag skulle börja redan på måndagen, så jag fick mina 923 kronor i lön.

– Var det ganska bra betalt vid den här tiden?

– Ja det var riktigt bra betalt 1963, det var inte alls många som hade fått det.

Samtidigt som Sievert var oerhört noggrann och med stor auktoritet ledde institutionen jobbade han aktivt för att skapa en bra stämning på arbetsplatsen. En högtid som av någon anledning var speciell för Rolf Sievert var lucia. Kerstin Lundmark vet inte riktigt varför men minns luciafirandet just det året som institutionen hade byggts ut med ett extra hus.
Sievert reagerade starkt när rutinerna för högtiden inte följde det vanliga mönstret.

– Vi hade ju bestämt att vi skulle klä om i stencilrummet på bottenvåningen i det nya huset. Sievert fick reda på att vi skulle klä om därnere och komma med luciatåget där nerifrån. Jag blev inkallad till Sievert som var väldigt upprörd att vi skulle komma nerifrån, änglarna kommer uppifrån sa han. Vi fick klä om i pingisrummet det året, berättar Kerstin Lundmark.

Internationellt engagemang och bildandet av SSI

Ju längre tiden gick ju mer övergick Rolf Sievert till att engagera sig internationellt och mer med övergripande frågor kring strålskydd. Och som den effektiva organisatör han var, låg han mer eller mindre bakom skapandet av flera viktiga organisationer för strålskyddsfrågor som lever än idag. Till exempel den internationella strålskyddsföreningen, IRPA, Nordiska sällskapet för strålskydd, Kungliga vetenskapsakademiens nationalkommitté för strålskyddsforskning Och som ni hörde tidigare var han initiativtagare till det militärfysiska institutet, delar av det som senare utvecklades till Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI. Sievert ligger även, kanske lite mer oväntat bakom, Kirunas geofysiska observatorium, som idag heter Institutionen för rymdfysik. Bengt Hultqvist som var en mångårig och betydelsefull medarbetare till Sievert var dess första chef från 1957 ända fram till 1994.

En annan organisation som Rolf Sievert var aktiv i redan när det bildades 1955, var FN:s vetenskapliga strålningskommitté, UNSCEAR. Jack Valentin berättar om organisationens roll och varför den kom till.

– Under det kalla kriget och efter bombproven som hade lett till nedfall över hela norra halvklotet så folk oerhört rädda för att det skulle utbryta atomkrig. Ett antal länder kom överrens att det behövdes något slags organ med vetenskaplig representation som hade diplomatiska roller men som också var sakkunniga. De skulle kunna ta ställning till vad som hade hänt, om det hade hänt någonting. Det där började med ganska stor misstänksamhet men det var ändå så att det kom ryssar och amerikaner som kunde någon om deras kärnvapen, de träffades och upptäckte att de på något sätt var kollegor i strålningskunskapsfrågor, succesivt har det byggts upp ett förtroende. Den här kommittén har ju fortfarande sin oavvisliga betydelse i en krissituation, om det sker en atomvapenexplosion. Den har också blivit väldigt betydelsefull för att sammanfatta läget beträffande strålningsvetenskap, berättar Jack Valentin.

Även Bo Lindell var högt uppsatt inom UNSCEAR under 1970-talet, och vi kan tillägga att det var under Dag Hammarskiölds tid som generalsekreterare för FN som UNSCEAR bildades. Sverige låg alltså långt framme i utvecklingen av strålskydd även i ett internationellt perspektiv. Ulf Bäverstam.

– Vi har ju haft ett vädigt gott rykte inom strålskydd. Vi har haft några giganter i vår historia, Sievert och Bosse Lindell var ju de verkliga tungviktarna på det här området, och det där smittade ju av sig på verksamheten i övrigt, man antog på något sätt internationellt att vi var lite mer framstående än vad vi egentligen var, vi fick åka lite på den där vågen kan man säga. Vår röst hördes bra, det måste man säga. Sen har vi ju varit internationellt uppmärksammade inom många områdeden, radon är ju en svensk grej så att säga. Forskningen i och med Tjernobyl, där var vi väldigt tidigt ute och tog hem många poänger före nästan alla andra, sen kom de lite större elefanterna igång, men våra tidiga insatser betydde mycket på den tiden. Sen hade vi ju Studsvik som var en intressant plats för mycket bra forskning under flera decennier, även i samband med Tjernobyl så var mätinsatserna som Studsvik gjorde betydelsefulla.

– Hur kommer det sig att Sverige hade den rollen och var så långt framme, går allting tillbaka till Sivert eller finns det någon annan förklaring?

– Det var Sievert, det var nog så. Han var ju en entreprenör av guds nåde, han startade flera verksamheter, inte bara det som blev SSI utan det som så småningom blev FOA. Han hade ekonomiska möjligheter att dra igång det som han fann intressant och han kunde skapa internationella kontakter. Uppföljaren Bo Lindell var också väldigt aktad internationellt och satte sin prägel på verksamheten.

Verksamheten på radiofysiska institutionen växte ytterligare under 60- talet och blev så småningom uppdelad i en myndighetsdel och en forskningsdel, i samband med det här drev Rolf Sievert på för att skapa en statlig myndighet för Strålskydd. Och samma år som Rolf gick i pension, 1965, beslutade regeringen att bilda Statens strålskyddsinstitut, SSI. Forskningsdelen på radiofysiska institutionen blev nu en institution på Karolinska institutet men fortfarande med en stark koppling till myndigheten. Kerstin Lundmark berättar.

– Jag blev den första telefonisten i den nya myndigheten och ansiktet utåt. Jag fick sitta i receptionen, ett lite trångt utrymme med ett stort bord, det irriterade professorn väldigt, eftersom han var så stor kunde han inte kunde komma in i det rummet.

– Så han var kvar trots att han gått i pension?

– Ja han var kvar ända tills han tagits in sjukhuset även om han blivit pensionär.

 samband med myndighetsbildningen delades den tidigare verksamheten upp i tre delar, en myndighet som leddes av Bo Lindell, en radiofysisk institution där Rune Walstam blev professor och föreståndare och en radiobiologisk institution som leddes av Arne Forsberg, även han professor.

Sieverts sista dagar

Rolf Sievert gick alltså i pension samma år som Statens strålskyddsinstitut bildades men slog inte av på takten för det. Han hade kvar sitt arbetsrum i lokalerna men flyttade hushållet tillsammans med familj till en nybyggd lägenhet på Kristinelundsvägen i Solna. Av de personer jag pratat med i samband med den här serien verkar det inte har varit någon av kollegorna som kom Rolf Sievert särskilt nära inpå livet. Men kanske är Kerstin Lundmark ett undantag. Året efter att Rolf Sievert gått i pension 1966 blev han plötsligt sjuk och skulle genomgå en magoperation. Kerstin besökte honom på sjukhuset dagen innan operationen.

– Han skulle ju opereras och hade, tror jag, en cancertumör i buken. Han togs in för operation och var väldigt rädd. Jag fick komma upp flera gånger om dagen med olika saker, tandborste och egen nattskjorta. Han ville gärna att jag skulle sitta kvar på sjukhusbädden och jag såg hur rädd han var inför operationen. Han bad mig att ta hand om alla pensionärer och att lova att luciafirandet skulle fortsätta som vanligt efter att han gått i pension eller inte skulle kunna vara kvar på samma sätt.

– Du kom ganska nära honom låter det som?

– Ja, jag var ju liksom bara en kontorsflicka, alla andra var det så högtidligt med men jag som inte var så märkvärdig kunde han vara rädd inför, berättar Kerstin Lundmark.

Han klarade operationen men två dagar senare, den 3 december drabbades han av en blodpropp och avled.

– Det var en väldigt stor sorg när man kom tillbaks till jobbet och fick reda på att professorn inte längre fanns kvar. Vi hade lite smått en sångkör som vi startade upp och uppträdde på begravningen. Jag var så nervös så jag stod och fumlade med min förlovningsring som rullade iväg, den kom aldrig mer tillbaka, den försvann med Sievert på begravningen.

Rolf Sievert hade en önskan om att få bli begravd på sin herrgård, Tvartorps gård i Rejmyre i Östergötland, men det stred mot svensk lagstiftning, begravningen ägde därför rum på Norra begravningsplatsen i Solna, bara några hundra meter från platsen där SSI låg . Men Sievert fick till slut sin vilja fram och han begravdes så småningom i sitt eget kapell på Tvartorps gård. Längst fram i högra hörnet av Sieverts kapel finns en grå gravsten på golvet. Stenen pryds bland annat med varningssymbolen för radioaktivitet och en bibeltext på latin som fritt översatt lyder, ”Den som handlar efter sanningen kommer till ljuset”.

Idé och teknikhistorikern Hans Weinberger gav alltså ut en biografi om Rolf Sievert 1990, en bok som enligt Bo Lindell ger en mycket träffande bild av Sievert, trots att Weinberger faktiskt aldrig träffade honom. Boken bygger istället på en rad intervjuer med Rolf Sieverts medarbetare, brevväxlingar och annat historiskt material. Hans Weinberger sammanfattar intrycket av Sievert och hans kollegors insatser på detta vis.

– Intensiteten slog jag av, det var väldigt mycket skrivande och arbete. De måste ha jobbat väldigt mycket, hårt och länge på dagarna, det fanns någon slags intensitet i det som var lite intressant. De var engagerade, de var engagerade på riktigt. De var med och byggde någonting som de var övertygade om att det var viktigt, det fick ju oerhörd aktualitet efter atombombsproverna och den mätbuss som de åkte runt om mätte med och så småningom de fasta mätstationerna. På ett sätt kan jag också slås av den altruism som fanns i det, från Sieverts sida. Han betalade ofta sina resor själv tror jag och plöjde ner sin förmögenhet i att få fram vetenskapliga resultat om strålskydd, det fanns något ideellt i det.

Jack Valentin som intresserat sig särskilt för strålskyddshistorien ger denna bild av personen som många inom branschen ser som strålskyddets fader, i Sverige.

– Sievert var ju berömt, rent tekniskt, för olika saker som han tillverkade och upptäckte. Men jag upplever personligen inte dem som så betydelsefulla som den andan som han förmedlade. Han förstod behovet av kunskap på många olika områden för att kunna driva verksamheten, jag tror att han tänkte om han lät andra sköta verksamhet på en annan ort eller i ett annat land då vara det inte tillräckligt. För att förstå och kunna bedöma och utnyttja de som görs på andra håll måste man också vara delaktig och verksam. Det handlar inte bara om att kunna och veta, utan också kunna och veta varför. Man måste kunna svara på frågan varför, inte bara hur och vad, säger Jack Valentin.

Här slutar historien om Rolf Sievert men tack vare hans gärningar fortsatte utvecklingen på strålskyddsområdet, något som är påtagligt ännu idag. Elva år efter sin död, 1977, fick Rolf Sievert enheten för ekvivalent och effektiv stråldos, Sievert, uppkallad efter sig. Enheten talar om vilken biologisk verkan en stråldos har på människokroppen och därmed vilken skaderisk strålningen kan utgöra. En Sievert är en väldigt stor stråldos, därför utrycks enheten oftast i mikro- eller millisievert. Till exempel så är bakgrundsstrålningen i Sverige från rymden och marken 1-2 millisievert per år, beroende på var man befinner sig. Men att byta från enheten Rem, som använts tidigare, till Sievert var inte helt okomplicerat. Gudrun Alm Carlsson och Eva Lund minns tillbaka.

– Man klagade väl på att man hade svårt att översätta, att man hade lite besvär med det när man fick en ny enhet och skulle behöva använda den istället när man var inkörd på rem, säger Gudrun Alm Carlsson.

– Jag arbetade i reaktorhallen i Studsvik vid den här tiden och minns att det blev besvärligt för strålskyddsingenjörerna med den nya enheten. De tejpade över de nya enheterna på mätinstrumenten så att det visade ”rätt”. Men deras referens var ju rem hela tiden och så får man en helt annan, säger Eva Lund.

Bo Lindell, första generaldirektören för SSI

Bo Lindell som efterträdde Sievert, i alla fall på myndighetsposten, drev vidare verksamheten på SSI med stor entusiasm. Arbetet med att begränsa radon i bostäder och på arbetsplatser gav frukt, stråldoserna inom vården minskade succesivt och tillsynen mot sjukhus, industri och kärnkraftverk utvecklades.

SSI bar vidare Sieverts arv när det gällde mätningar av strålning och fortsatte utveckla mätinstrument. Göran Samuelsson som började på SSI 1970 blev något av en expert på att mäta låga stråldoser, han minns sitt första uppdrag, ett mycket betydelsefullt sådant.

– Min första arbetsuppgift, när jag var ny på mitt jobb 1970, var att ta bort ett svenskt fel. Gunnar Bengtsson som var ny chef på dosimetrilaboratoriet hade en idé om att göra om laboratoriet till ett sekundärlaboratorium (från ett primärlaboratorium som det hade varit tidigare). Det betyder att man åker till andra större laboratorium i Europa och jämför sig med dem. Vi säger att de mäter rätt och sen mäter vi likadant så blir det bra. Och vid en sådan kontroll 69-70 så visade det sig att Sverige låg 3,2 procent fel i förhållande till alla andra, och än idag vet nog ingen vad de där 3,2 procenten kom ifrån. En av mina första större uppgifter var att sitta på kvällarna i Radiumhemmets källare med en kobolt strålkälla och mätte in alla de stora sjukhusens dosimetrar för att korrigera bort felet, så det var min första större dosimetriinsats.

Och frågan om bakgrundsstrålning, som hela det här avsnittet började med, levde vidare. Göran Samuelsson berättar att han var med och kontrollmätte den atmosfäriska bakgrundsstrålningen från rymden.

– Min enda besök i San Francisco var 1998. Det var ett projekt med ett egenutvecklat instrument, som vi kallade för Sievertinstrumentet, som vi kunde mäta kosmisk strålning med och det är ju ett visst strålskyddsproblem för flygande personal. Alltså här nere på jorden, utöver de strålkällor som finns, så strålar det från marken men kommer man riktigt högt upp så strålar det från universum. Jag själv fick på åka en av de här mätresorna mellan Helsingfors och San Fransisco, det var lite lyxigt för jag fick åka i första klass, förklaringen till det var att jag skulle ha med mig mätutrustning som tog plats. Mätinstrumentet hade två mät kanaler, ungefär som en stereoapparat och jag hade lite otur för precis när skulle köra igång mätningen så pajade den ena kanalen, men det räckte med den andra kanalen så mätningen gick bra.

– Vad var syftet med det här?

– Det var att mäta hur mycket strålning som personalen exponeras för. Då fick jag också lära mig att det finns etablerade mätmetoder. Vet du vilken höjd, var över jorden och vilken period det är i förhållande till solens aktivitet så kan du räkna ut hur mycket personalen blir exponerad för. Det här projektet gick ut på att kolla om de matematiska formlerna fortfarande stämde, och jag tror mig ha koll på att de gjorde dem. Så man behövde inte mäta utan man kunde räkna ut exponeringen.

Men strålskydd handlar inte bara om joniserande strålning, alltså strålning från radioaktiva ämnen eller till exempel röntgenapparater. En annan del av strålningsspektrat som vi inte berört är den ickejoniserande strålningen. Det handlar till exempel om elektromagnetiska fält från elektriska apparater och kraftledningar, UV-strålning från solen eller radiovågor från till exempel mobiltelefoner. De har betydligt lägre energiinnehåll men kan i vissa fall ändå vara hälsofarliga, något som uppmärksammades mer under 1980-talet.

– Och där var det länge skarpa motsättningar, vad solstrålning farligt eller inte, säger Ulf Bäverstam, det fanns alternativa hypoteser, även inom SSI. Solarium var också en fråga som diskuterades. Där tycker jag att man har kommit långt på vägen även om det i praktiken är svårt att få folk att bry sig om det här men det är en annan sak. Varje gång det kom fram en ny teknikalitet i hemmen har det uppstått frågeställningar om farligheten, mikrovågsugnarna till exempel.

– Hur hanterade ni de här frågeställningarna på din tid?

– Vi mätte, vi hade ett mikrovågslaboratorium för att se hur mycket mikrovågor som kom ut. Dataskärmar var under en tid en het fråga, hur mycket strålade det och hur farligt var det? Den som har suttit vid dagens datorskärmar kan inte begripa den här frågeställningen men har man som jag suttit vid en färgskärm producerad 1982, med ett magnetfält som gjorde att hårstråna reste sig om man kom för nära, och det är klart att folk blev skraja för det där. Där bidrog vi till normer och till att tillverkare började modifiera sina produkter så att de blev bättre.

– Den nivån som ni mätte upp, hade den någon hälsokonsekvens?

– Man kunde bli röd om kinderna, så pass var det. Men någon effekt på sikt var det nog aldrig så att man kunde identifiera.

– Men det var en onödig risk?

– Ja att människor sitter på jobbet och är obehagligt berörda är ju dåligt i största allmänhet.

Idag är de flesta medvetna om att risken för hudcancer ökar om man bränner sig i solen många gånger och vistas i stark sol alltför mycket. Men trots medvetenheten så tas inte risken på tillräckligt stort allvar, hudcancer är faktiskt en av de cancerformer som ökar allra mest i Sverige. Och ser man på det miljömål som Strålsäkerhetsmyndigheten ansvarar för, En säker strålmiljö, så är det just målet om att minska exponeringen av UV-strålning för att undvika hudcancer som är svårt att nå.

De här två första avsnitten om Strålsäkerhetens historia har främst handlat om strålskydd och hur kunskapen om radioaktivitet och sättet att skydda sig mot oönskade effekter av strålning har utvecklats succesivt. Men frågan är komplex, i vissa fall, inom medicin till exempel är det just strålning, som i ett annat sammanhang hade setts som ohälsosam, som används för att bota sjukdomar. Den bakgrundsstrålning som finns naturligt i miljön är vi anpassade till att klara av, men naturligt förekommande radioaktiva ämnen som till exempel radium som sönderfaller till radon blir ohälsosamma om koncentrationerna blir höga, i till exempel en bostad. Jack Valentin får avsluta det här avsnittet med att förklara varför han tycker de här frågorna är så intressanta- att han valt att ägna en stor del av sitt liv åt saken.

– Att det inte finns några enkla svar, att det här inte handlar om rätt och fel. Utan att det är så att å ena sidan å andra sidan. Strålning kan döda, strålning kan bota patienter, strålning kan smutsa ner miljön, strålning kan ge klimateffektiv energiförsörjning, strålning kan användas till de mest fruktansvärda vapen, strålning kan vara något som för tekniska och praktiska ändamål löser massor av problem.

– Det beror helt enkelt på hur man använder det ...

– Precis!

Med de orden slutar det här avsnittet av Strålsäkerhetens historia. I nästa avsnitt handlar det om kärnkraftens intåg. Vi berättar om hur reaktorsäkerheten har utvecklats sedan Sveriges första reaktor startades i mitten av 50- talet och hur kommer det sig att Sverige var så tidigt ute med kärnkraft och faktiskt var en av de få länder som byggde egna reaktorer, frånsett stormakterna. Vi får också höra om SSI:s systermyndighet, Statens kärnkraftsinspektion, SKI.

I detta avsnitt medverkade: Jan-Olof Snihs, Gun Astri Swedjemark, Jack Valentin, Kerstin Lundmark, Ulf Bäverstam, Jan Johansson, Göran Esbjörnson, Eva Lund, Gudrun Alm Carlsson, Hans Weinberger och Bengt Pershagen. Vi hörde också inspelningar med Rolf Sievert från Sveriges Radio och Bo Lindell som spelades in av Kjell Nyholm på Strålsäkerhetsmyndigheten 2013. Jag heter Pelle Zettersten och arbetar på enheten för kommunikation och upplysning på Strålsäkerhetsmyndigheten och tackar för att ni har lyssnat. På återhörande.

Mer om strålsäkerhetens historia

• Bo Lindells bokserie om radioaktiviteten och strålskyddets historia (På engelska)