Poddavsnitt 30: Så granskas en ansökan om ny kärnkraft

Samtalet som ni kommer få höra spelades in under konferensen Nationella Strålsäkerhets och forskningsdagarna 2023 och de som svarar på frågorna är tre enhetschefer på Strålsäkerhetsmyndigheten, nämligen Karin Liljequist, chef på enheten för anläggningssäkerhet, Katarina Danestig Sjögren som är chef för enheten utveckling av skydd och beredskap och Lisa Ranlöf, chef för enheten tillståndsprövning kärnteknik. Lisa Ranlöf började med att berätta om juridiken kring prövningen, att en ansökan prövas mot två lagstiftningar, kärntekniklagen och miljöbalken.

– Miljöbalken prövar ju mark och miljödomstolen. Vår roll på SSM är att vi är remissinstans och lämnar ett yttrande till domstolen. I kärntekniklagen så är vi beredande myndighet, vilket betyder att vi granskar ansökan som kommer in, skriver ett yttrande till regeringen och lämnar över till regeringen. Sen är det regeringen som är beslutande enligt kärntekniklagen. Det är också vanligt att de i deras beslut skriver villkor om en så kallad stegvis prövning, så att vi på SSM också får godkänna säkerhetsredovisningen inför konstruktion, inför provdrift och inför rutinmässig drift.

– Hur går själva granskningen till?

– Ja, i våran granskning så ska vi ju egentligen se till att alla kraven på strålsäkerhet uppfylls eller har förutsättningar för att uppfyllas. Så det är ju en ganska bred granskning där vi naturligtvis granskar konstruktionsaspekter av olika karaktär, men även till exempel frågor kring organisation och finansiering ingår också.

– Och i det läget vi är nu, det finns ju ingen som lämnat in en ansökan, men kanske kommer det att vara det? Förbereder ni er på något speciellt sätt?

– Ja, det gör vi, absolut. Vi har ju fått förstärkta medel för att jobba just med att förbereda oss för tillståndsprövningar. Och det gör vi inom olika områden kan man säga. En väldigt viktig del är att vi stärker det internationella samarbetet, både genom att vi deltar i flera internationella organisationer, men också att vi utökar samarbetet med systermyndigheter. Vi jobbar också med att utveckla våran tillståndsprövningsprocess. Både eventuellt nya inslag i den, men också utifrån den tillståndsprövningsprocess vi faktiskt har idag, att utveckla till exempel vägledning inom det. Det tredje stora spåret är ju att se över och utveckla regleringssidan.

– Och myndigheten lämnade ju in svar på regeringsuppdraget (Uppdrag om utveckling av regelverk och andra åtgärder för befintlig och framtida kärnkraft) i augusti i år till regeringen och där pekade myndigheten på frågor som behöver utredas vidare. Kan du ge några exempel på vad är det man behöver utreda vidare? Lite kort bara.

– Ja, men om man ska ge några stickprov då, en intressant del är ju ändå det här med att det blir möjligt att bygga på nya platser. Att vi behöver se över om det faktiskt föranleder att vi behöver ställa andra typer av krav kopplat till platsen idag. Ett annat sånt där konkret exempel som brukar nämnas är ju till exempel krav på ett centralt kontrollrum som vi har idag. Att det kan behöva bli annorlunda ut när man har SMR och en annan typ av fleet development, så att säga. Så det är ju exempel på områden.

– Och den som söker om att bygga en ny reaktor måste också visa att den kan ta hand om avfallet. Vill ni gå vidare på något sätt med den frågan? Eftersom det slutförvar som planeras att byggas i Forsmark är planerat för den befintliga kärnkraften som drivs idag och inte nya reaktorer?

– Ja, precis. Och det är ju naturligtvis ett jätteviktigt område som vi behöver granska i ansökan. Så den som ansöker behöver ju förklara vilken lösning de har tänkt och den kommer vi granska. Det enda exempel som finns i rimlig närtid är väl ESS som inte är en kärnteknisk anläggning, så det har inte prövats mot kärntekniklagen, men dock mot strålskyddslagen. Och där gjorde man ju så att vi kravställde i tillståndsprövningsskedet att det skulle finnas någon slags avtal med SKB om att hantera avfallet. Så det måste finnas en tydlig plan i tillståndsprövningsskedet.

– Nu riktar ni, som jag förstår det, mest in er på lättvattenreaktorer. Om det skulle handla om en helt annan reaktortyp, hur ser det ut då? Är det helt andra tidsperspektiv?

– Både ja och nej kanske. Beprövad teknik är ju någonting som traditionellt sett ingår som en grund för den reaktorsäkerhet som finns idag. Och använder man sig inte av beprövad teknik så ställer det ytterligare krav på verifiering och validering. Så man behöver beskriva mer i sin ansökan om man inte använder beprövad teknik, vilket också gör att det ställer högre krav på oss för granskning och att det kan ta längre tid.

– Och ett annat förslag i den här rapporten till regeringen är att kunna förpröva, en slags pre-licensing process för en reaktor. Har ni kommit vidare med det på något sätt?

– Det ingår ju i det arbete vi håller på med, men samtidigt så sades det också i den rapporten att vi behöver ytterligare mandat för att kunna införa processen. Så det är ju ett viktigt steg för att vi ska kunna jobba vidare med det.

– Och Karin Liljequist, ni tittar mer på tekniska frågor kring både befintlig och ny kärnkraft. Hur går det till?

– Ja, man kan väl säga att det står på tre ben. Dels så genomför vi interna utredningar, vi följer forskningen för att se vad som händer där och sen följer vi också vad som händer internationellt. Och i det här skedet när det inte har kommit någon ansökan så innebär ju det att vi inte har tillgång till någon anläggningsinformation, i alla fall inte någon detaljerad anläggningsinformation om specifika reaktorkoncept. Och då blir de här internationella samarbetena extra viktiga för att få en uppfattning om vilka säkerhetsfrågor vi kan komma att ställas inför ifall det kommer en ansökan. Och då får vi också möjlighet att höra hur andra myndigheter ser på de säkerhetsfrågorna. Ett exempel är att vi planerar att gå in i Nuward Joint Early Review, den andra fasen. Där vi just har möjlighet att titta på ett specifikt reaktorkoncept och få tillgång till mer anläggningsinformation och ha möjlighet att diskutera med andra myndigheter. Och vi kommer därtill gå med som observatörer kring Rolls-Royce, SMR när de licensierar i England.

– Och vilken kunskap är det ni behöver för att kunna titta mer i detalj på de här olika reaktordesignerna?

– Ja, alltså vi behöver ju en förståelse och kunskap om hur djupförsvarskonceptet är implementerat, det vill säga hur säkerheten är anordnad på olika nivåer. Till exempel då om hur man har löst specifika säkerhetsfunktioner, hur de fungerar och hur man har säkerställt att de fungerar som de ska när de behövs, deras tillförlitlighet. För det så behöver vi ju djup specialistkompetens inom olika sakområden. Det är termohydraulik, det är el och kontrollsystem och det är mekaniska anordningar och det är materialkunskaper, det är verkligen allt möjligt. Sen behöver vi ju också generalister som kan se till helheten och i grunden handlar ju om att vi ska kunna, när det kommer en ansökan, säkerställa och bedöma att det här uppfyller gällande krav. Och det är ju den som söker som ansvar för att visa att det uppfyller kraven, men vi behöver tillräcklig kunskap och kompetens för att kunna bedöma om det har visats på ett trovärdigt sätt.

–  Och när det gäller nya säkerhetssystem som passiv kylning eller andra typer av reaktorinneslutningar och sådant, hur kan ni studera och se över om de är tillräckligt säkra?

- Ja, alltså passiva system eller passiva funktioner är ett bra exempel och det innebär ju att man inte har aktiva komponenter som till exempel pumpar i den typen av funktioner och då kan man ju också få kylning av härden även när man inte har tillgång till elkraftförsörjning, det som hände i Fukushima. Den här typen av nya lösningar innebär ju en betydande bevisbörda för den som söker. De behöver visa att den fungerar som den ska när den behövs och det får man göra på olika sätt med analysmodeller som då är validerade mot experiment så att säga. Och det här behöver vi ju kunna avgöra om det är styrkt på ett trovärdigt sätt.

– Och Lisa var inne på det här med stegvis prövning i det här sammanhanget. Är det en stegvis prövning också för att se att den här passiva säkerheten verkligen fungerar? Eller drar man det så långt?

– Oj, nu får jag nästan skicka över till Lisa tror jag.

– Ja, men det är viktigt att tänka på att de avgörande stora frågorna bör vara hanterade i själva tillståndsprövningsprocessen så att inför att man beviljar ett tillstånd så behöver vi ju ha så att säga dömt av den typen av stora frågor. Den stegvisa prövningen är ju till för att mer detaljerat kunna granska i olika steg. Det första steget så granskar vi en då vad vi kallar det en preliminär SAR (Safety Analysis Report) med mer detaljerade underlag. Men det betyder inte att vi ska skjuta upp större sådana principiella frågor till det steget.

– Och Katarina jobbar med bland annat med beredskap, främst med beredskapsfrågor. Vad skulle du säga, ny kärnkraft i Sverige? Vad är det för frågor som ni måste behandla i och med detta?

– Ja, men vi kan börja med den delen som jag har med säkerhetsskydd där vi behöver se över en så kallad dimensionerande hotbeskrivning som SSM tar fram och se hur den påverkas eller kan komma att påverkas kopplat till nya reaktorer. I det ingår att säkerställa säkerhetsskyddet, alltså fysiskt skydd, personalsäkerhet och informationssäkerhet hos de här kommande tillståndshavarna. Där behöver man också se över så att den är aktuell och kan hållas aktuell kopplat till det säkerhetspolitiska läget som ju har tyvärr en tendens att förvärras hela tiden, och gör det, åtminstone som vi ser framöver, kanske förvärras ytterligare. Så att det är väl den ena delen. Sen pratar vi om beredskap och strålskyddsberedskap. Så behöver vi titta på vilken typ av beredskap som kan vara lämplig runt de här anläggningarna. Och om man ska göra det väldigt enkelt för sig, ju större reaktor, desto större beredskapszoner, men det beror också på teknik. Så att en ny teknik, reaktorteknik, kan innebära andra eller ett annat sätt att resonera kring beredskapszoner. Det kan vara så att det inte behövs några zoner, men det måste vi beräkna och titta på.

– På vilket sätt skiljer det sig ur ett beredskapsperspektiv om det byggs en reaktor där det tidigare inte funnits någon kärnteknisk anläggning?

– Runt de kärntekniska anläggningar som finns idag så finns ju en beredskap där framför allt länsstyrelsen som är ansvarig för räddningstjänst har detaljerade planer för olika typer av skyddsåtgärder. Skulle man ha det på andra platser så är det klart att då behöver motsvarande beredskapsplanering göras i den mån det behövs. Och det är av andra länsstyrelser som inte är vana att hantera den här typen av frågor eller den här typen av anläggningar. Så att vi ser väl framför oss att det kräver ganska mycket kunskapsuppbyggnad hos de länsstyrelserna men även kommunerna som ingår i de regionerna. Och förstås investering av viss typ av utrustning. Det kräver också att öva personal och i det här så ser vi att flera myndigheter behöver delta. Dels länsstyrelserna och kommunerna, SSM är ett stöd i den typen av frågor och även MSB är ett stöd.

– Så det är länsstyrelsen som egentligen har ansvaret för att få den här beredskapsorganisationen på plats?

– Ja just det. När det är kärntekniska anläggningar så är det statlig räddningstjänst och i det här fallet så är det länsstyrelsen som ansvarar för räddningstjänsten.

– Lisa och Karin, finns det någon annan implikation om det är en plats där det inte finns några reaktorer idag?

– Jag nämnde det lite tidigare och det var också ett resultat i regeringsuppdraget där vi kan behöva se över om vi ska ha andra typer av krav som just kopplar till platsen, specifikt då vad platsen behöver uppfylla. Men annars har vi ju krav idag som också där analyserna utgår från händelser och förhållanden som kan ske och det är ju också kopplat till vad kan ske på just den här platsen. Så även med den kravbild vi har idag så behöver man utgå från platsen man har.

– Och de här samarbetena som finns både på EU-nivå, via IAEA och OECD-NEA och så vidare, på vilket sätt hjälper de er konkret i det här arbetet?

– Ja men dels är det ett sätt att bygga kunskap och utbyta kunskap med andra myndigheter och få möjlighet att diskutera säkerhetsfrågor med andra myndigheter. Det finns ju vissa internationella samarbeten som är ganska nyskapade som handlar om att skapa förutsättningar för harmonisering och standardisering, någonting som industrin framför allt tycker är väldigt viktigt. Till exempel så finns det ju på EU-nivå European SMR Pre Partnership och IAEA har sitt NHSI, Nuclear Harmonization and Standardization Initiative. Så inom dem så finns det både industrispår och myndighetsspår och inom myndighetsspåren där så handlar det mycket om att skapa förutsättningar för samarbete mellan myndigheter i olika länder kopplat till licensieringsfrågor. Och det kan ju handla om att hantera utmaningar som finns. Vi har olika kravbild, vi har olika nationella tillståndsprocesser. Det finns utmaningar med att utbyta dokumentation och information och säkerhetsfrågor.

–  Det talades i alla fall tidigare om att en del aktörer vill se någon slags harmonisering, så att om en reaktor blir licenserad i Finland till exempel, skulle den kunna bli det i Sverige. Hur har den diskussionen löpt på? Kan det vara så eller är det alltid ett nationellt ansvar? Lisa?

– Ja, vi ser det som att tillståndsprövning är ett nationellt ansvar idag och det utgår bland annat från den reglering som vi har från EU. Så ska man ändra det, och på något sätt göra någon EU-gemensam reglering, så krävs det också ändring av själva fundamenten av det. Det gör att det är inget spår som vi på SSM just nu förbereder oss på, utan det är mer det här som vi har diskuterat, att det är väldigt viktigt att vi kan samarbeta med våra systermyndigheter och kanske göra gemensamma granskningar men ändå ha kvar det nationella ansvaret.

– Ni pratar om att det behövs mycket kompetens för detta. Hur är det med personalförstärkningar på era respektive enheter? Behövs det fler hos er?

– Ja. Ja.

– Och vad är det för kompetenser ni letar efter då? Karin var inne lite grann på termohydraulik och så vidare. Men kan du nämna några fler?

– Om jag ska börja lite övergripande så behöver ju SSM förstärka inom alla, eller de flesta av våra områden, för att kunna hantera en eller flera parallella tillståndsprövningar av ny kärnkraft. För det är ett väldigt stort åtagande för SSM. Så egentligen kan man väl svara att vi behöver förstärka inom alla våra delar och det inkluderar även till exempel jurister och stödpersonal också. Så det är inte bara den sakverksamhet som vi har pratat om här.

– Just det. Någon som vill tillägga något här?

– Man kan väl säga också att vi har väl behov beroende på vilken typ av reaktorteknik det handlar om tänker jag. För kommer det en ny typ av teknik så kräver det kompetensutveckling på ett helt annat sätt och skapa den djupa kompetens som vi har i befintlig teknik. Även för den typ av teknik och där ser man väl kanske en utmaning, åtminstone inom mitt område, i att antingen hitta den utifrån eller ge möjlighet för befintlig personal att faktiskt fördjupa sig i de områdena i den nya tekniken. Men då måste man ju på något sätt skapa en redundans i de andra området, i den befintliga tekniken.

– Hur man än gör så behövs det mer personal. Karin, hade du något att tillägga?

– Jag håller med och jag tycker också att Katarina tog upp något viktigt. Vad vi behöver för kompetens styrs också till viss del av vilka typer av reaktorer som det i slutändan kan komma ansökningar om.

– Ja, det är viktigt för er att veta exakt vad det är för design.

– Det underlättar avsevärt, ja.

– Tack ska ni ha Karin Liljequist, Katarina Danestig Sjögren och Lisa Ranlöf.

– Tack så mycket.