Poddavsnitt 19: Spåren efter Tjernobyl - 35 år efter olyckan

Sara: Idag så ska vi mäta 537 i mjölk.

Vi står i Radioanalyslaboratoriet i Strålsäkerhetsmyndighetens lokaler i Solna. Sara Ehrs som är utredare och jobbar i labbet, håller på att förbereda mätning av det radioaktiva ämnet cesium 137 i mjölk.

Sara: Så då har vi helt enkelt skickat efter mjölk. Vi skickar en dunk till ett mejeri, vi har fem mejerier i Sverige som vi skickar iväg tomma dunkar till och så skickar de tillbaka mjölk till oss. Det här gör vi fyra gånger om året.

Är de väl utspridda i landet eller är det något speciellt ställe de kommer ifrån?

Sara: Ja, de är utspridda i landet. Det är Stockholm, Umeå, Sundsvall, Jönköping och Malmö. För själva analysen så behöver vi en liter prov.

Det var flera radioaktiva ämnen, så kallade radionuklider som hamnade på marken i Sverige i och med nedfallet från Tjernobyl. Varför Sara mäter just cesium 137 i mjölk har att göra med dess halveringstid. Med en halveringstid på cirka trettio år så finns cesium 137 fortfarande kvar i miljön, medan andra ämnen som var viktiga under tiden strax efter olyckan nu har försvunnit.

Sara: Då placerar vi över provet...

Sara lägger den vita plastbunken med mjölken i en gammadetektor.

Sara: Och så trycker vi ner provet så där, sen kan vi stänga blyskyddet här igen.

Vi sätter oss i en dator och kan vi en skärm följa mätningen, men än så länge händer det inte så mycket.

Sara: Det tar ju väldigt lång tid att samla in ett spektrum beroende på vad det är för aktivitet i provet. Är det låg aktivitet då tar det lång tid att samla in ett spektrum, eftersom de sönderfall som sker i provet inte sker speciellt ofta. Har du högre aktivitet sker sönderfaller oftare och då behöver man inte mäta lika länge.

Hur länge räknar du med att det här provet kommer ta mäta färdigt?

Sara: Det här kommer ta två och en halvt dygn ungefär att mäta och då kommer vi inte ens se speciellt stor topp.

Nu, trettiofem år efter olyckan i Tjernobyl, är så halterna av radioaktiva ämnen, men några undantag mycket låga i Sverige och de här mätningarna som görs regelbundet är en del av miljöövervakningen för att hålla koll på hur mycket radioaktiva ämnen det finns i miljön. Vi ska återkomma till läget i dag, men tar oss först tillbaka till april 1986 när olyckan inträffade.

Kerstin Lundmark: Då visste de inte riktigt att det var vad det var för någonting, utan vi hade ju fått mätvärden från Forsmark.

Kerstin Lundmark jobbade på Statens Strålskyddsinstitut 1986.

Kerstin: FOA hade sett på sina instrument att det var nedfall. Sen kom det fram att det var över Gotland och så började vi spåna, så småningom fick vi reda på vad som hade hänt.

Hur var stämningen då?

Kerstin: Ja, det var väl lite rörigt i början innan vi kom i ordning med verksamheten. Vi kallade in massor med experter från både länsstyrelsen och från militären för att hjälpa till.

Men vad var det då som hände vid reaktor 4 i Tjernobyl natten till den 26 april? Kortfattat så finns det två huvudorsaker till att olyckan inträffade. I första hand handlar det om en bristande säkerhetskultur där operatörerna vid anläggningen följde order från en överordnad, trots att de var medvetna om att instruktionerna var helt emot gällande säkerhetsregler. En annan orsak till att olyckan blev så allvarlig låg i hur den här typen av reaktorn var konstruerad. Det var en så kallad högtrycksreaktor av kanal typ som är helt annorlunda jämfört med de reaktorer som finns i Sverige. Denna reaktor typ kan under vissa förutsättningar bli instabil och som i det här fallet omöjlig att kontrollera. Operatörerna vid reaktor 4 skulle genomföra ett elförsörjningsprov. Detta för att testa om turbinanläggningen vid ett strömavbrott under en kort tid kunde försörja kraftverket med elektricitet. Provet hade inte godkänts officiellt. Provet skulle göras på låg effekt, men på grund av olika omständigheter blev effekten lägre än förväntad och för att motverka det vidtogs åtgärder som var helt i strid med gällande säkerhetsregler. Bland annat drogs mer styrstavar ut ur härden än vad som tilläts, och den automatiska nöd- stops funktionen blockerades. Det här gjorde att ånghalten i härden ökade snabbt, vilket för den här typen av reaktor innebär en snabb ökning av effekten. Den automatiska snabbstops funktionen hade alltså stängts av. Som sista åtgärd försökte operatörerna snabbstoppa reaktorn manuellt, då var det för sent. På några sekunder ökade effekten med hundra gånger reaktorns effekt. Trycket blev för högt och klockan 01-24 natten mot den 26 april exploderade reaktorn. Det tusen ton tunga locket till reaktorn slets tillsammans med av massa andra delar loss och radioaktiva ämnen for av explosionen ut ur byggnaden. Utöver bränsle hade Tjernobyl grafit i reaktorn och det började brinna och radioaktiva ämnen spreds med eldens hjälp upp i atmosfären. Och trots att olyckan inträffade långt ifrån Sverige så påverkades vi alltså en hel del av det här radioaktiva utsläppet som vindarnas hjälp fördes hit. Ulf Bäverstam som jobbade på statens strålskyddsinstitut vid den här tiden, berättar.

Ulf Bäverstam: Nedfallet i Gävletrakten och sen en bit lite längre upp i landet var ju väldigt kraftigt. Och det är klart att där var det många människor som blev rädda och som ville flytta därifrån. Vi försökte ju på något sätt förmedla våra insikter om det hela, vilket ju inte är så lätt. Vi blev ju alla överraskade av det här molnet som kom och när vi satt igång och mäta hade det delvis passerat. Vi fick uppfattningen om hur mycket som hade passerat oss och vi fick ju naturligtvis nu nuklidspecifik information ifrån de här filtren, det var ju mängder av av mätningar av alla möjliga slag. Vi hade ett litet försprång gentemot många av Europas länder i övrigt. De hade inte förberett ens så mycket som vi hade gjort. På många håll erkände man ju inte frågans dignitet, så att säga. Vi fick ju skiten på oss direkt och det var inget snack! I Frankrike tog det tag, man kunde hävda ganska länge att det kom ingenting över Frankrike och sen så satt man liksom med näbben i kläm när det väl visas att hade kommit.

Nu, trettiofem år senare, ser situationen betydligt bättre ut, men det finns ändå spår av varierande grad kvar i miljön. Pål Andersson jobbar med miljöövervakning på Strålsäkerhetsmyndigheten.

Pål Andersson: Ja, det man kan säga är ju att det är väldigt olika på olika ställen i Sverige. Nedfallet var väldigt ojämnt fördelat vilket berodde på hur de här luftpaketen från Tjernobyl spreds över Europa världen, men även var det regnade. Men även de delar som fick större nedfall så har ju de här beräknade stråldoserna till människor och miljö varit väldigt begränsade doser. Till en början var det också många olika ämnen som spreds, en del kortlivade och en del lite mer långlivade, men på lång sikt då är det cesium 137 som finns kvar. Den har en fysikalisk halveringstid på 30 år och finns ju kvar i hundratals år i någon slags mängd. Och utifrån det så kan man generellt säga att idag är halterna i olika provslag låga. Sen finns det i vissa provslag av från naturliga ekosystem, framförallt skog, så finns det fortfarande prover som har halter över Livsmedelsverkets försäljningsgränsvärde, det är framför allt i vilt och svamp som man kan stöta på sådana halter. Så generellt sett är det ganska låga halter och har alltid varit ganska låga stråldoser till människan. Men det förekommer alltså enskilda prover som överstiger försäljningsgränsvärdet.

Och du nämnde ju det här med halveringstiden, att cesium 137 har en halveringstid på ungefär trettio år. Kan du bara kort förklara halveringstid. Vad innebär det egentligen?

Pål: Det är ju en process, just att de är radioaktiva betyder ju att de här ämnena hela tiden faller sönder och blir någonting annat och "försvinner" allteftersom. Och det sker då med en viss hastighet, olika för olika ämnen. Efter trettio år så har hälften av det cesium som släpptes ut 1986 försvunnit och efter ytterligare trettio år har hälften av den där hälften försvunnit så då har man 25 procent kvar. Så det går ju långsammare och långsammare i absolut mängd. Men från ett givet tillfälle till ett annat så vet man att hälften kommer försvinna på trettio år.

Och vissa av de ämnena som till exempel jod 131 har en betydligt snabbare halveringstid och då finns inte det kvar alls längre, stämmer det?

Pål: Ja, precis. Jod 131 som också är en viktig radionuklid vid kärnkraftsolyckor har bara en veckas halveringstid. Så det räcker med några månader så har det gått så många halveringar att det i princip inte finns något som betyder någonting kvar.

Vilka områden var det då i Sverige som drabbades värst av nedfallet?

Pål: Ja, allra högst nedfall fick Gävletrakten som vi hört ganska mycket om, det är både lite norr och lite söder om Gävle som har de här, för Sverige, de högsta halterna. Men sedan går det ner ett stråk med någorlunda höga halter i norra Uppland och östra Västmanland. Sen var det en del nedfall längre norrut, östra Gävleborgs län och större delen av Västernorrlands och Västerbottens län och delar av Jämtlands län. Så man kan säga att det är de länen som fick det mesta nedfallet.

Och hur följer ni upp de man halterna av cesium i de mest drabbade områdena?

Pål: Strålsäkerhetsmyndigheten bedriver ett miljöövervakningsprogram där vi mäter olika radionuklider i olika typer av prover och mycket av det som har gjorts efter 1986 är såklart att mäta cesium 137 och det blir också naturligt koncentrerad till de här områdena för att där de finns. En del mätningar av cesium gjordes också innan olyckan som man kan jämföra med, för att det spreds ju cesium även från de atmosfäriska provsprängningarna som gjordes på 50- och 60-talen. Så det finns långa tidsserier som går även före Tjernobylolyckan.

Du menar de här testsprängningarna av kärnvapen som gjordes på 60- och 70-talet?

Pål: Ja och även på 50-talet, precis! Då spreds framförallt cesium och även strontium-90, De två nukliderna har man mätt både före och efter Tjernobylolyckan. Men i dag i miljöövervakningen ingår en mängd olika mätningar. Man filtrerar stora luft mängder och mäter vad som man hitta på partiklar, det tas prover på dricksvatten, mjölk och älgkött i ett visst område. Man tar även prover på blandad kost från storkök och sjukhus så man försöker få ett prov som representerar all mat blandat. I havsmiljö så tar vi prover på sediment, vatten, fisk och blåmusslor, Sen gör vi också mätningar direkt på människor för att kontrollera hur mycket som egentligen kommer fram till människors kroppar. Så det här är de regelbundna miljöövervakningsprogrammen som vi har där man återkommer till samma platser och samma grupper och mäter upprepat. Sen under åren har det gjorts olika karteringar, till exempel i jordbruksmark både på mark och i gröda, och nu senaste åren har det varit en del projekt kring vildsvin som är det område där vi har de högsta halterna just nu. Men sen får man ju komma ihåg att det har gjorts många andra mätningar, det är inte bara Strålsäkerhetsmyndigheten och våra föregångare som har mätt. Speciellt under de första åren var det många kommuner som erbjöd sina invånare att lämna in egna prover för mätning så man själv kunde få lite kontroll över de svampar och fiskar man själv åt. Det är bra, både för att man får koll och för att känna kontroll är viktigt ur en trygghetsperspektiv. Även del länsstyrelser, som har annan miljöövervakning till exempel uppföljningen av kvicksilver i sjöar, då har man passat på att man på att mäta cesium även där. Så det har gjorts väldigt många andra mätningar än vår miljöövervakning. Och sen har vi försökt samla in mycket av de här mätningarna så att de finns samlade på ett ställe i en databas så man kan gå tillbaka och titta.

De här mätningen i dricksvatten, havsvatten och fisk, kan du säga någonting om hur det ser ut i dag jämfört med när ni inledde mätningarna?

Pål: Ja, man tar just de här proven, som jordbruks relaterade och havsvatten och dricksvatten. Då har de ju minskat väldigt mycket, så att om man tittar på det där så är i dag kanske 2 procent av vad man mätte efter första året. Så det har jag gått ner väldigt mycket. Till exempel i Ålands hav hade man i sill och torsk 250 becquerel per kilo 1986, det beror på att nedfallet deponerades också direkt på havsytan där så att de kommer ganska fort till fisk medan man idag är nere på enstaka becquerel per kilo, så att det är ungefär en hundradel kvar eller en eller två procent kvar jämfört med de tidiga åren i många av de här provslagen. Sedan i de naturliga ekosystemen, som skog och fjäll, där har det gått lite långsammare, i älg till exempel så är medianvärdet cirka en femtedel nu jämfört med vad det var då.

Hur kommer det sig att det gått långsammare i skog och fjäll?

Pål: Den fysikaliska halveringstiden är 30 är men minskningen där har gått mycket fortare minskningen än vad man kan förvänta sig av den fysikaliska halveringen. Och det beror på att i framförallt i jordbruksmark så fastläggs cesium i marken, så det finns kvar i marken, men sitter väldigt hårt fast det kan bindas väldigt hårt till vissa lermineral som illit till exempel som är väldigt vanlig i Sverige. Så har man ett visst lerinslag sin mark och även bra kalium halt som man får i jordbruksmark om man gödslar, då blir upptaget av cesium till växterna ganska lågt. Så även om du har kvar cesium i marken så binds det in och fastnar hårt och blir inte växttillgängligt, och kommer det inte till växterna kommer det inte till djuren. I skogen däremot så är det dels mindre lerinslag, så det binds inte fast lika mycket av det är ett större närings underskott och näringsfattigt. Det är helt enkelt ett större sug efter näring, så att det cirkulerar mycket tajtare runt så att det liksom går runt, runt, runt, runt på ett annat sätt, så att cesium hålls mycket mer i kretsloppet där och fastnar inte, utan det liksom håller sig kvar. Man kan säga att cesium liknar kalium som är ett viktigt växtnäringsämne, om växterna letar efter kalium så får de cesium på köpet. Det här gör att det tar längre tid för cesiumet att minska i de djur och växter som får tillgång till det.

Du nämnde vildsvin här tidigare, det kan tyckas förvånande att cesium har dykt upp som en fråga i just vildsvin och att halterna är förhållandevis höga, hur kommer det sig egentligen?

Pål: Ja, det kan tyckas förvånande att vi får ett problem nu som vi inte har pratat om de tidigare trettio åren, men egentligen är det inte så förvånande för man vet ju både från andra länder i Europa, både efter Tjernobylolyckan i Ukraina och i Japan efter Fukushima, att vildsvin är en art, jämfört med andra arter, som har ganska höga halter. Och dessutom vet man att det här minskar väldigt långsamt, och de har kvar höga halter väldigt länge. Det här gör att man kan tänka sig att vildsvinen har i dag halter i paritet för vad man kunde mäta i rådjur i Sverige. I Sverige hade vi rådjur och ren, kanske som två viktiga arter som hade höga halter i början och ganska länge, framförallt i ren. Hade det funnits vildsvin i de drabbade områdena då hade det sannolikt varit lika högt eller ännu högre också i dem. Men att det minskar var ett långsamt och därför så så får man förvänta sig höga halter även nu trettio år senare. Det som hänt är att vildsvin inte fanns i det här området vid tiden för nedfallet och då och kunde de vi inte ha några höga halter när de inte fanns där. Men i dag när de etablerar sig i de här områdena så så blir det ganska förväntat att halterna blir på nivåer ungefär som man hade i rådjur, direkt efter olyckan eller några år efter olyckan.

Men hur kan de vara så höga ändå jämfört med rådjuren? Har det att göra med vad de äter för mat, födoval och så?

Pål: Ja, precis, det är det som helt styr. Cesiumhalten i kroppen bor hos djur och människor måste tillföras om halterna ska kvarstå. Det beror hela tiden på vad man äter, så äter man föda som innehåller mycket cesium så bygger man upp en högslätt som alltid kroppen. Och slutar man äta, och äter cesiumfri föda så kommer det minska i kroppen. Det här utnyttjar man för renar genom att stödutfodra innan slakt, då sjunker halterna på några veckor. så att det är höga halter i vildsvin det beror ju på att de äter någonting som innehåller höga halter, så långt kan man ju veta.

Och handlar det om att de går lite längre ner i jordlagret jämfört med andra arter och äter, är det därför de får högre halter eller vad vet ni om det?

Pål: Veta och veta, man kan ju ändå tro att de måste äta någonting som de andra inte äter lika mycket. De är ju experter på att böka i jorden, så det är rimligt att tänka sig att det är saker i jorden som är Viktigt här. Och då kan man ju också se att det är väldigt stor variation mellan olika individer, och det tyder också på att det inte då basfödan i första hand som ger de högre halterna. Det är någonting som vissa individer äter mer än andra. Det kan ju vara så att de äter på olika ställen, en lokal variation. Det kan också vara några individer som specialiserat sig på någonting de tycker extra gott och som har högre halter. Man kan spekulera om att det kan vara till exempel en svamp sort som hjort tryffel som de verkligen tycker om som har höga halter men som inte är en bas föda. De individer som hittar större mängder får höga halter och de som inte har hittat något och äter annat får får lägre halter. På så sätt skulle den här stora variationen kunna uppstå.

Men hur säkert är det då att äta mat som till exempel viltkött, svamp, fisk och bär från de drabbade områdena? Bör man undvika de här matvarorna? Jag ställde frågan till Kettil Svensson som är toxikolog på Livsmedelsverket och som jobbat med frågor kring Tjernobyl och livsmedel sedan tidigt 90-tal.

Kettil: I dag så säger vi att även om du bor i ett område som drabbades av nedfallet från Tjernobyl så kan du äta allt från butik, men även allt som du införskaffar på egen hand via till exempel jakt, fiske eller om det är ren kött eller helt enkelt om du plocka bär och svamp.

Finns det ändå några restriktioner kvar för för livsmedel i de här områdena?

Kettil: Först har vi ju gränsvärden och tog också fram kostråd i samband med Tjernobyl. Sen har vi det så kallade renkontrollprogrammet som sattes igång efter Tjernobyl, det innebär att man införde restriktioner i renbetesområden där man hade haft höga nedfall och införde krav på kontroll, mätning av cesium helt enkelt.

Och du nämner gränsvärdena, hur har ni kommit fram till vilka gränsvärden som ska gälla för radioaktiva ämnen i livsmedel?

Kettil: Det var ju så att man satte upp en acceptabel stråldos på en millisievert efter Tjernobyl och sedan utifrån hur mycket ett litet barn då kunde dricka av förorenad mjölk av cesium så tog man fram ett gränsvärde på 300 per kilo för alla livsmedel. Sen insåg man snart att dosen som man får från baslivsmedel som man handlar i butik, inte alls blir en millisievert. Då ansåg man att man kunde höja gränsvärdet även för de livsmedlen som man äter mer sällan av, till exempel från jakt, fiske, svamp och bärplockning men även renkött. Då kunde man införa ett högre gränsvärde även för dessa produkter eftersom man inte äter så mycket av dem.

Men det är grundar sig i att man normalt sätt inte får i sig så mycket av just de här produkterna. Och en jägare som vill kontrollera cesiumhalten i kött från en älg, rådjur eller vad det nu må vara, hur ska de gå till väga?

Kettil: Man ska välja ett laboratorium och då kan man gå in på myndigheten SWEDAC:s hemsida, där finns en lista över laboratorier som är ackrediterade, det vill säga de är kvalitetsgranskade för att genomföra cesiumanalyser.

Finns det ett krav att man måste göra det eller beror det på vad man ska använda köttet till?

Kettil: Ska det säljas så måste det understiga de gränsvärden som vi har när det gäller viltkött, 1500 becquerel per kilo.

Men att analysera kött från det drabbade området kan vara kostsamt och det kan därför vara svårt att få någon lönsamhet i köttförsäljning från nedfallsområdena, där gäller särskilt vildsvin som normalt sett har ett lägre kilopris jämfört med till exempel rådjur och älg. Samtidigt vill regeringen öka försäljningen av vildskött och uppmuntra till jakt och vildsvin eftersom stammen växer och på sina håll ställer till problem för bland annat jord och skogsbruk. Livsmedelsverket har därför fått i uppdrag av regeringen att göra det lättare att få ut vildsvinsjakt på marknaden. Men vad har då det här med Tjernobyl att göra? Jo, för att jägare i de områden som drabbades av nedfallet inte ska behöva bekosta dyra analyser av cesium i vildsvinskött har Livsmedelsverket utrett om analyserna kan subventioneras. Det berättar Arja Helena Cauto som är specialist i veterinär folkhälsa på Livsmedelsverket.

Arja: Livsmedelsverket har gjort en utredning om möjlig subvention av cesiumanalyser för jägare, detaljhandel och även vilthanteringsanläggningar. Våra resultat visar att den här typen av subvention inte snedvrider konkurrensen och är möjligt att genomföra från denna aspekten. Vi har lämnat in rapporten till näringsdepartementet i december 2020.

Det är nu upp till regeringen att bestämma om de som vill sälja vildsvinskött kommer subventioneras för analyser av cesium. Om det blir på det viset kan det öka intresset för att jaga vildsvin, även i de nedfallsdrabbade områdena. Ett annat djur som drabbades hårt av Tjernobyl var ren, nedfallet som spreds över ett stort område lade sig, bland annat på de lavar som renarna betar av och just lavar, tar effektivt upp cesium

Arja: Kontrollprogrammet för ren sattes upp direkt efter olyckan. Nedfallsområdet definierades och mätningarna genomfördes både på levande djur, så kallad extern mätning, och även i slakten på slaktkropparna, antingen genom extern mätning eller genom köttprover som skickades till laboratoriet för mätning. Delar av nedfallsområdet kunde sedan friklassas allteftersom åren gick och resultaten visade minskande halter av cesium i renar och nu på senare år är det bara enstaka renar som visar förhöjda halter, vilket vi ser både när det gäller antalet renar som behöver utfordras innan slakten och att det är enbart enstaka slaktkroppar som inte godkänns i köttkontrollen i samband med slakten. Vårt förslag från Livsmedelsverket är att det offentliga renkontrollprogrammet ersätts med de vanliga rutiner som finns för hantering av olika typer av risker i livsmedel. Djurägaren måste informera slakteriet vad renarna har betat och i vissa fall om de är mätta i levande tillstånd och eventuellt varit i utfodring för att sänka cesiumhalten, och därefter är det såklart slakteriet som har ansvaret för att renkött med för höga halter av cesium inte når konsumenten. Vår kontrollpersonal ute på anläggningarna verifierar sedan att dessa rutiner fungerar genom att att kontrollera de rutiner som olika anläggningar har,

Men även om renkontroll programmet på sikt kommer att avvecklas har inte Livsmedelsverket dragit tillbaka sitt engagemang i frågor som rör radioaktivitet och livsmedel. Vi hör Kettil Svensson på Livsmedelsverket.

Kettil: Tvärtom. Livsmedelsverket har specifikt under de senaste fem åren jobbat väldigt intensivt med att utveckla både kunskap och beredskap i samverkan med andra myndigheter. Vi har bland annat tagit fram en ny skrift som heter: "Produktion och hantering av livsmedel efter ett nedfall av radioaktiva ämnen". Det är ett kunskapsdokument, men också en vägledning för att kunna hantera en kärnkraftsolycka och med andra ord att lämna förslag till lämpliga åtgärder för att minska de negativa effekterna på livsmedelsproduktion och livsmedelsförsörjning. För den som är intresserad finns den att ladda ner från Livsmedelsverkets webbplats.

Du lyssnar på Strålsäkert en podd från Strålsäkerhetsmyndigheten. Den här gången handlar det om spåren efter Tjernobyl trettiofem år efter olyckan. Det har sedan Tjernobylolyckan inträffade funnits en målsättning att ingen människa i Sverige ska få en stråldos som överstiger mer än en millisievert från Tjernobyl. Här ska vi också komma ihåg att vi alla exponerats för en till två millisievert per år, från naturligt förekommande radioaktiva ämnen, till exempel från berggrunden och rymden. Det här kan dessutom variera en hel del beroende på var du bor och hur du lever. Pål Andersson på Strålsäkerhetsmyndigheten förklarar.

Pål: En millisievert är någonstans ungefär jämförbart med vad man får från andra saker. Men sedan kan man ju också jämföra till exempel med arbetslivet, där det kan vara tillåtet att få upp till 20 millisievert per år, så att man förstår att det inte akut jättefarligt med en millisievert om man tillåter 20 millisievert per år för vissa arbetstagare. Även om man jobbar som pilot kan man lätt få 3-4 millisievert per år, det sätter lite perspektiv på att det inte är en jättestor risk eftersom man tillåter högre halter inom arbetslivet. Men det är också skillnad på när man vet vad man gör och får betalt eller om bara köper livsmedel och äter, så det måste vara en lägre målsättning för livsmedel än yrkesexponering.

Och just cesium 137, spelar det någon roll om man äter det och får in det i kroppen jämfört med den bestrålning från atmosfären som piloter får?

Pål: Om man tittar på olika radioaktiva ämnen så är de olika farliga per becquerel, det är sönderfall per sekund, alltså hur många atomer som faller sönder och ombildas varje sekund. Varje sådan sönderfall är olika farligt beroende på vilken slags strålning det handlar om, det kan vara alfa, beta eller gammastrålning, och vilka energier de här partiklarna eller fotoner som det heter för gammastrålning har. Det är samma sak som att ett milligram kvicksilver är mycket farligare än ett milligram järn, att äta. Men det man gör med strålningen är att man räknar ut själva stråldosen, som vi mäter i millisievert. Då tar man hänsyn till hur mycket energi som absorberas från de här partiklarna och fotonerna som kommer in i kroppen och vilket partikelslag det är, så att när man väl har uttryckt det i millisievert då är det en helt risk baserad enhet, och då spelar det ingen roll, finessen är att då kan du lägga ihop saker som du får inifrån kroppen eller kosmisk strålning, det är alla olika ämnen, naturliga och konstgjorda. Allt verkar på samma sätt och den här dosen kan summeras från all exponering, och lite unikt jämfört med andra ämnen där man försöker addera risker från uran och kvicksilver till exempel, då har man ett problem. När det gäller radioaktiva ämnen så räknar man om allt till den här dosen och då är det aderbart med olika doser från olika strålslag.

Bra då har vi benat ut det, och ett annat aktivt ämne eller radionuklid som det heter, är strontium 90 som framförallt kom från kärnvapenprovsprängningarna på 1950 - 1970 talet. hur har halterna förändrats där sedan ni började mäta?

Pål: Ja, man kan säga att det har minskat där också. När man tittar på den långsiktiga trenden så ser man ju att det som skiljer från cesium är framför allt att det kom ingen peak 1986. Det kom lite strontium, men jämfört med provsprängningarna så blev det inget rejält tillskott. Och strontium har ungefär samma fysikaliska halveringstid, 29 år. En annan skillnad med strontium är att det vart jämnt fördelat över landet, det provsprängdes hela tiden så att det kom liksom hela tiden från atmosfären, det är alltså mycket jämnare fördelat över hela landet jämfört med cesium, det ger också ett väldigt försumbart dostillskott. Att vi mäter strontium handlar mer om att man vill se vad som händer och ha bra koll på vad halterna ligger på samt att lära sig hur strontium 90 beter sig i ekosystemen. Det finns också vissa rapporteringskrav som säger att man måste mäta vissa radionuklider.

Är det framför allt strontium och cesium som ni ser i mätningarna i dag, eller finns det även andra ämnen som ni hittar?

Pål: Av de konstgjorda, så kan man säga att det är de som finns. Men sedan finns det en del naturliga som man möter också. Framför allt i dricksvatten, uran och radium och olika nuklider där som man vill ha koll på. Främst grundvatten kan ju ha relativt höga halter naturligt förekommande ämnen.

Och när det gäller hälsorisker, är det egentligen någon skillnad på naturligt förekommande radioaktiva ämnen jämfört med de som är skapade eller har bildats i en kärnreaktor till exempel?

Nej, det är ingen skillnad. Sen är det lätt att man får för sig att naturliga saker inte är så farliga och att de inte finns så mycket av dem. Men pratar man strålning i Sverige så utgör radon en stor fråga och det är ett naturligt förekommande radioaktivt ämne som kommer in i inomhusluften som ger ganska stora risker och alldeles speciellt viktigt om man är rökare. Sen förekommer det naturliga ämnen överallt i varierande mängder, de går liksom inte att undvika. Vad man än äter så kommer man få i sig mer eller mindre. Om men man gör en global uppskattning av vilka doser det handlar om från föda, alltså mat och dricksvatten, så är det ungefär 0,1 - 0,2 millisievert man får från mat av de här naturliga radionukliderna.

Och nu när halterna har gått ner så pass mycket, hur ser du på att fortsätta mäta? Hur länge ska ni hålla på och vad är anledningen till att mäta cesium från, framförallt, Tjernobyl?

Pål: Ja, det är ju en bra fråga. Dels ligger det i vårt uppdrag att övervaka halterna i miljön och uppskatta vilka stråldoser det här ger till allmänheten. Så vi måste kunna verifiera att det verkligen är låga halter. Sen finns det vissa krav inom EU på mätningar som ska göras och rapporteras. Och då kan det vara så att mäta och bara säga att vi hittar inget, det ger ju inte så mycket mer än just en verifikation, så att om det är möjligt så vill man ju helst mäta så pass att man faktiskt får en faktiskt halt. Då kan du följa trender och se långsiktig utveckling, även om de absoluta nivåerna är låga. Det kan ju vara kunskap som är bra att ha ifall det skulle ske något annat utsläpp, en annan olycka eller så med högre halter då har man ändå den långsiktiga kunskapen, så det kan man anledning att faktiskt försöka mäta, även om det är mycket lågt. Men sedan finns det såklart en gräns att man kan ju inte hålla på och lägga hur mycket resurser som helst på att ta fram nya metoder och apparater för att mäta något som är så lågt att det inte ger någon faktisk stråldos egentligen. Till slut får det räcka med att man väljer att verifiera att här kan vi inte hitta nåt. Vi börjar hamna där nu ungefär, att många mejerier som vi mäter mjölk på är precis på gränsen att vi kan mäta, samma gäller dricksvatten, vi får ta mer och mer och mer vatten för att få tillräckligt med prov för att kunna mäta någonting. I dag är vi på gränsen att de bör bli mer och mer så att här blir det mer och mer svårt att mäta och då ställs vi inför den här frågan hur mycket ska vi kämpa på? Men då är det flytande, det finns inget självklart svar hur länge man ska se till att få ett riktigt mätvärde. Vi kommer att fortsätta mäta, men kanske då till slut säga att det var så lågt att vi inte såg något, det blir svaret man kan ge och då blir det inga trender och så vidare, men det är en verifikation på att inte ha hänt något. Sen finns ju andra mätningar kan jag lägga till som är mer av beredskapsskäl, alltså inte miljöövervakning, och det är dels gamma stationer som kontinuerligt mäter strålnivån i ett nät över Sverige. Om det händer något oväntat så kommer vi få ett larm att nu går strålningsnivån upp. Vi mäter även med luftfilterstationer som har den funktionen att de mäter kontinuerligt samlar in partiklar, men du mäter inte kontinuerligt hela tiden utan en gång i veckan. Där kan man också få i efterhand få väldigt bra uppskattningar på utsläpp som har skett. Med hjälp av dem kan man också återskapa luftpassager och så vidare och ta reda på vad som har hänt.

Och apropå det här med att mäta hur gick det med mätningen av mjölk i Strålsäkerhetsmyndighetens laboratorium i Solna? Vi återvänder till Sara Ehrs i radioanalyslabbet.

Nu har vi suttit en timme ungefär och pratat. Nu går vi tillbaka till provet som du stoppade ner för cirka timme sedan. Vad har hänt?

Sara: Nu har vi somnat in lite pulser här i spektrumet och det vi ser är ju några toppar i spektrumet, och de här topparna motsvarar gammastrålning från naturliga radionuklider, jag tror inte vi ser cesium 137.

Hur kan du avgöra det genom att bara titta på spektrumet?

Sara: Därför att topparna är sorterade i energi ordning. Den här har energi 609 (KeV kiloelektronvolt) cesium 137 har gammastrålningen 661 KeV.

Så det är så man kan avgöra det?

Sara: Ja och som du ser här så har det knappt samlats in några pulser än, detektorn har inte detekterat några sönderfaller i provet än. Men nu har vi bara mätt det här provet i en timme. Vi ska ju mäta det här i två och ett halvt dygn.

Men hade det varit hög aktivitet i den här mjölken hade man redan nu kunnat se pulser från cesium 137?

Sara: Ja, om det hade varit hög aktivitet hade vi kunnat se de pulserna. Jag tänkte att vi kan ta fram ett spektrum från när vi mötte mjölk senast från Stockholms mejeriet. Och som du ser här så är det en väldigt liten topp och det här provet har vi ju mätt väldigt länge och ändå så är en väldigt liten topp. Det är knappt att vi ser toppen här. Det betyder att vi har väldigt låg aktivitet av cesium 137 i det här provet.

Kan du se direkt här hur många becquerel per liter det handlar om?

Sara: Jag kan inte se på direkten när jag kollar på spektrumet, utan jag måste kolla på mätrapporten, det sker ju en massa automatiska beräkningar här. Då går vi till mätrapporten och då kan vi se att det är 0,05 becquerel per liter och det är ungefär sex tusen gånger lägre än gränsvärdet som Livsmedelsverket har för cesium 137 i mjölk, så det är väldigt lite. Det är ungefär så långt som vi kan mäta eller så lågt som vi kan mäta med den metod som vi har idag. Vi ligger precis på gränsen för vad vi kan mäta i de proverna som vi mäter här.

Har en uppfattning om vad cesium halten låg på bara något år efter Tjernobylolyckan?

Sara: Då kan vi se här i mjölk 1986/87. Där har vi nästan 10 becquerel per liter.

Och nu låg det alltså på?

Sara: 0,05. Ungefär 200 gånger lägre idag än vad det var då.

Så vad har vi då kommit fram till? I det här avsnittet? Jo, halterna av cesium 137 är alltså generellt sett mycket låga idag, och det är bara i undantagsfall i vissa provslag som de överstiger gränsvärdena för försäljning av livsmedel. Det vi har pratat om, eller framförallt stråldos till människor, men hur är det då med andra djur? Strålsäkerhetsmyndigheten har finansierat flera studier på området som Pål Andersson berättar om.

Pål: Ja, vi finansierat mycket forskning bland annat har man tittat på upptaget i lodjur och brunbjörnar och man har studerat fisk och hur man kan modellera att halterna går upp och går ner. Till exempel på fisk så är det en fördröjning på stora rovfiskar, som gädda till exempel, kan det ta tre år innan man ser maxvärdet. De allra flesta av de här försöken har handlat om exponering av människa och kunna modellera vad som händer i miljön och inte så mycket om oro för att det ska ha effekter på miljön i Sverige. Men man har gjort några sådana studier där man har siktat mer direkt på miljöeffekter och då till exempel om man studerat grodor i Gävleområdet. De kan man tänka sig vara känsliga, dels gräver de ner sig i sediment på vintern och de har en väldigt tunn hud, så att de ligger med sin tunna hud i direkt kontakt med sediment som kan ha väldigt höga halter av cesium från Tjernobylolyckan. Och vid översvämningar som bildar sediment så kan det bli höga halter under lång tid. Så där gjorde man studier och mätte vilka doser de erhåller, både internt via små helkroppsmätare, man tog också prover i den miljön och beräknade doser till grodorna. Men man konstruerade även små mätare som efterliknade en groda som man kunde lägga i sediment på en övervintringsplats och se vilka faktiska doser de faktiskt får. Det finns inga direkta gränsvärden för exponering till andra organismer än människa, men det finns lite jämförelsevärden man kan använda. I de här övervintrings-sedimenten såg man att dosen var för låg för att ha någon påverkan, samma sak gäller de övriga studierna. Men det har inte gjort så mycket på själva miljöeffekterna, utan ofta har man en koppling till exponering av människor. Men där man har gjort det så har man inte sett att det skulle få en påverkan på populationen av de här djuren. Det är skillnaden på studier av människa, då är det verkligen individerna man tittar på, alltså risken för cancer hos en individ man studerar och vill skyddas ifrån, medan för andra arter är det oftast att man är rädd för populations effekter, och där ser man inte någonting.

Att det inte påverkar en hel grupp av av djur, alltså hela populationen...

Pål: Och man förväntar sig inte det heller. Så de uppmätta doserna är ganska långt ifrån de värden som man tror skulle kunna ge den typen av effekter.

Vet du någonting studier i Tjernobyl som har gjorts och där jag antar att det handlar om betydligt högre doser?

Pål: Ja, man har gjort ganska många studier och det pågår en liten debatt, för man har ju också mätt effekter i vissa forskingsprojekt. Vi har finansierat ett projekt om just grodor i Tjernobyl där man har sett förändringar vid väldigt låga stråldoser, därmed inte sagt att de påverkar särskilt mycket. Det har uppstått en debatt som har lett till ett utökat samarbete att se till att det verkligen är relevanta dosuppskattningar som man korrelerar de här effekterna till. Effekterna kan handla om färgförändringar i fåglars fjäderdräkt till exempel, man har mätt och tyckt att det finns korrelationer till ganska små stråldoser.

Hur kan man veta då att det är just strålningens som man gjort detta och inte något annat?

Pål: När det är där man haft lite kritik för att dosuppskattningarna har varit lite osäkra. Det man har mätt kanske inte är så relevant för vilka doser de här individerna har utsatts för. Problemet i Tjernobyl är att hela området är förändrat, man evakuerade ju en stor zon och de bor väldigt få människor där. Sen har det ju varit en återhämtning av många djurarter. Man ser ju att det går bättre och bättre för miljön, men då är ju frågan hur mycket en förbättring av att man inte längre störs av människor. Hur ska man kunna se en eventuell försämring på grund av strålning? För det blir väldigt svårt att reda ut vad hela det här förändrade ekosystemet beror på. I ekologin sitter ju alltihop med varandra, så ändrar man någonting någonstans så får man lätt effekter på alla möjliga sätt någon annanstans. Det är väldigt svårt att särskilja strålning och effekterna från andra effekter för de här jättelika effekten att de är så få personer i området nu.

Okej, så det finns så många olika parametrar att räkna in här så det blir svårt att avgöra vad som orsakar vad...

Pål: Ja, men det pågår mycket forskning om man lär sig saker hela tiden, så det är väldigt spännande, men det är svårt.

Strålsäkert är slut för den här gången. Vill ni veta mer om den miljöövervakning som Strålsäkerhetsmyndigheten bedriver så hittar med det på våran webb ssm.se och vill ni läsa specifikt om livsmedel kopplat till cesium gör ni det på Livsmedelsverkets hemsida slv.se, där hittar ni också den uppdaterade skriften "Produktion och hantering av livsmedel vid nedfall av radioaktiva ämnen". Vi lägger en länk till den i beskrivningen till det här avsnittet så hittar ni den. Jag heter Pelle Zettersten, jobbar på enheten för kommunikation och upplysning på Strålsäkerhetsmyndigheten och tackar för att ni har lyssnat, på återhörande!

Skrift på Livsmedelsverkets webbplats

• Produktion och hantering av livsmedel vid nedfall av radioaktiva ämnen