Cesium-137 i havsvatten

Ett nationellt delprogram för radionuklider i havsvatten drivs av Strålsäkerhetsmyndigheten sedan 2006. Vatten tas på 6 stationer runt Sveriges kust och vattnet analyseras, för närvarande endast med avseende på 137Cs och 3H. Mängden data från det nationella programmet är därför än så länge begränsat.

Data rapporteras också till HELCOM (Helsingforskonventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö) vilket också gjordes för tidigare resultat från vissa prover tagna inom omgivningskontrollen kring kärntekniska anläggningar. En fylligare beskrivning av tillståndet i Östersjön, baserad på HELCOM-data från flera länder, har också gjorts. (Du hittar rapporten längst ned på sidan.)

Resultaten från det nationella programmet visar att de uppmätta halterna av 137Cs är låga i vid samtliga provtagningsstationer. Halterna ligger nu normalt mellan 0,01 och 0,03 Bq/l. Halterna är generellt lägre på västkusten jämfört med ostkusten.

Halterna av 137Cs i vatten i Östersjön har följts sedan 1984 inom Helcom-projektet Monitoring of Radioactive Substances in the Baltic Sea (Mors-Pro). Resultaten visar att i de delar av Östersjön där plymen från Tjernobyl passerade steg halterna snabbt i ytnära vatten och nådde sitt maxvärde (500–800 Bq per m3 i Bottenhavet/Ålands hav) direkt efter olyckan 1986. De följande åren minskade sedan halterna snabbt igen. I andra områden steg inte halterna lika mycket 1986, men i stället fortsatte de att öka och vanligtvis nåddes maxhalten (100–200 Bq per m3) först några år senare. Denna sena ökning beror på vatteninflöde från de bassänger där halterna var betydligt högre.

Baserat på HELCOM-data var den effektiva halveringstiden mellan 1996 och 2003 generellt sett runt tio år. I områden som från början haft en högre halt (Ålands hav och Bottenhavet) har vattenutbytet lett till en något snabbare halveringstid (sex till åtta år), och i Öresund, där halterna ursprungligen var lägre och där vatten från mer kontaminerade områden hela tiden tillförts, har halveringstiden varit 14 år under samma tidsperiod. Den effektiva halveringstiden uppmätt vid de svenska stationerna under den senaste tioårsperioden varierar mellan sju och elva år för de olika stationerna.

I Ålands hav, norra egentliga Östersjön samt öster och väster om Gotland syns en tydlig fördröjning av haltökningen i bottennära vatten jämfört med ytnära vatten. Det beror på den relativt stabila skiktningen som begränsar vattenutbytet mellan ytnära och bottennära vatten. I dag är det inga stora skillnader mellan ytvatten och bottennära vatten. Undantaget är Kattegatt där saltare bottennära vatten med ursprung i Nordsjön sedan länge har betydligt lägre halter än såväl ytvattnet i Kattegatt som alla andra provtagna vatten i Östersjön.

I Östersjön finns även mindre mängder av andra radionuklider än 137Cs. De atmosfäriska provsprängningarna har lett till att 90Sr förkommer jämnt fördelat i Östersjön, utan stora skillnader vare sig mellan olika delar av Östersjön eller mellan ytnära och bottennära vatten. Tillskott av 90Sr från Tjernobylolyckan var relativt begränsat och påverkade inte halterna i havsvatten så mycket. Aktivitetskoncentrationen är nu cirka 10 Bq per m3. Undantaget är igen det bottennära vattnet i Kattegatt där halterna är lägre, cirka 3 Bq per m3.

Illustration över Cesium-137 i havsvatten