Radioaktiva ämnen i vatten

Förhöjda halter av radioaktiva ämnen i dricksvatten kan ge betydande stråldoser till människan. Yt- och dricksvatten kan förorenas av radioaktiva ämnen som kommer från naturliga källor eller från konstgjorda källor, till exempel radiologiska olyckor. Naturligt förekommande ämnen avser främst olika isotoper av uran (234U och 238U), radium-226 (226Ra), radon-222 (222Rn), bly-210 (210Pb) och polonium-210 (210Po).

Strax efter Tjernobylolyckan kunde man hitta ett antal konstgjorda radioaktiva ämnen med ursprung från olyckan i dricksvattenprover. Sedan dess har regelbundna mätningar av främst dricksvatten gjorts för att följa de konstgjorda ämnena över tiden. Numera är halterna av de flesta ämnena låga och mätningarna är inriktade på ett fåtal radioaktiva ämnen enligt krav i Euratomfördraget. Syftet med provtagningarna är att bekräfta att halterna av konstgjorda radioaktiva ämnen är fortsatt låga.

Nuvarande mätprogram

Provtagningsprogrammet omfattar dricksvatten från sex vattenverk i utvalda områden för att ge en representativ bild av hela landet. Även ytvatten övervakas i Mälaren och Storsjön genom att prover av obehandlat råvatten tas vid vattenverken i Norsborg och Östersund. Prover tas för närvarande två gånger per år, på våren och på hösten.

Cesium-137 i dricksvatten från två ytvattenverk i Sverige. Öppna symboler representerar prover där cesium-137 inte kunde hittas. Halten cesium-137 i dessa prover är inte noll, men de är lägre än detektionsgränsen. Från 2004 används en mindre känslig analysmetod med högre detektionsgräns, normalt ca 0,09 Bq/liter. Detektionsgränsen kan variera något mellan prover till exempel beroende på mättid, och det förkommer därför ibland även senare mätvärden som är något lägre än 0,09 Bq/liter.

 

Från år 2001 analyseras strontium (90Sr), tritium (3H) och cesium (137Cs) i dricksvatten. I yt- och dricksvatten från vattenverken i Norsborg och Östersund analyseras även 226Ra, total alfastrålning och total betastrålning. Förekomsten av andra naturligt förekommande radioaktiva ämnen i dricksvatten ingår inte i miljöövervakningen, men har undersökts vid olika karteringar.

Vilka koncentrationer har uppmätts?

Strax efter Tjernobylolyckan togs också prov på andra vattentäkter, främst inom de områden som drabbades mest av nedfallet. Både långlivade radionuklider (134Cs, 137Cs och 90Sr) och kortlivade nuklider jod-131 (131I), ruthenium-103 (103Ru), tellur-132 (132Te) och barium-140 (140Ba) hittades i vatten från vissa vattenverk. Sedan dess har halterna sjunkit och det är bara 137Cs och 90Sr som fortfarande går att hitta.

Det mesta av strontiumet kommer från provsprängningar snarare än från Tjernobylolyckan, vilket innebär att skillnaderna i halterna är relativt små mellan olika platser i landet. Halterna ligger i dagsläget på 0,005–0,01 Bq/l. Tritiumhalten i de olika vattenproverna varierar inte heller så mycket utan ligger på omkring 1 Bq/l. Halterna är i nivå med den naturliga halt som kan förväntas till följd av att tritium bildas i atmosfären som ett resultat av den kosmiska strålningen. 137Cs-halter har kontinuerligt följts i dricksvatten från ytvattenverk sedan Tjernobylolyckan. Den högsta halten 137Cs, 16 Bq/l, registrerades den första veckan i maj 1986 i dricksvatten från ytvattenverket i Stöde utanför Sundsvall. Figuren nedan visar variationer i 137Cs-halt i dricksvatten från två ytvattenverk. De första åren sjönk halterna snabbt med en effektiv halveringstid på 1 till 1,5 år. I dagsläget har halterna stabiliserats på en låg nivå.

Sedan 2004 görs analyserna normalt med en mätmetod som innebär att riktigt låga halter, under EU:s rapporteringsnivå, inte längre kan upptäckas. Det innebär att halterna i vattnet från Kramfors/Östby nu oftast är för låga för att ge något mätresultat.