Slutförvarets utveckling fram till regeringens beslut 2022

Redan när den första svenska kärnkraftsreaktorn togs i kommersiell drift i början av 1970-talet var kärnkraftsindustrin och myndigheter medvetna om att radioaktivt avfall måste hanteras på ett strålsäkert sätt. Strålsäkerhetsmyndigheten och myndighetens föregångare har sedan dess följt slutförvarsfrågan. Under 2008 bildades Strålsäkerhetsmyndighetens genom en sammanläggning av Statens kärnkraftinspektion (SKI) och Statens strålskyddsinstitut (SSI).

1970-talet: Avfallsfrågan utreds och utveckling av slutförvarsmetod inleds

Mellan 1973 och 1976 genomförs den statliga AKA-utredningen (AKA = Använt Kärnbränsle och radioaktivt Avfall) som föreslår att avfallsfrågan bör utredas. Utredningen pekar även på behovet av att reaktorägarna samarbetar med att genomföra

• ett gemensamt mellanlager för använt kärnbränsle
• gemensamma slutförvarsanläggningar.

Dessutom pekar utredningen på att kärnkraftsindustrin bör stå för kostnaderna för det svenska kärnavfallsprogrammet.

1973 bildas Svensk Kärnbränsleförsörjning AB (SKBF). SKBF blir senare bolaget Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB).

Statens kärnkraftinspektion (SKI) bildas, en av Strålsäkerhetsmyndighetens föregångare. Strålsäkerhetsmyndighetens andra föregångare, Statens strålskyddsinstitut (SSI), bildades redan 1965.

1976 startar SKBF arbetet med att utveckla en metod för slutförvaring av använt kärnbränsle, det så kallade KBS-projektet (kärnbränslesäkerhet). Före den nuvarande KBS-3-metoden med direktdeponering i kopparkapslar fanns KBS-1, en metod för slutförvaring av förglasat avfall från upparbetning och KBS-2 som innebar direktdeponering i stålkapslar.

1977 träder lagen (1977:140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle m.m (villkorslagen) i kraft. Villkorslagen fastslår att nya kärnkraftsreaktorer får starta endast om reaktorägaren kan visa på ett helt säkert sätt att ta hand om använt kärnbränsle och radioaktivt avfall, eller har kontrakt på att det använda kärnbränslet ska skickas till en upparbetningsanläggning.

1977 påbörjar SKBF geologiska studier för att visa på möjligheten att hitta en lämplig plats för slutförvaring i svensk berggrund.

Mellan 1977 och 1985 genomför SKBF geologiska undersökningar med provborrningar på åtta platser i landet.

1980-talet: Det svenska avfallsprogrammet tar form

1981 tillkommer finansieringslagen. Det nuvarande systemet för finansiering införs med avgifter på kärnkraftselen och statligt förvaltade fonder.

1983 presenterar SKBF grunden för den slutförvarsmetod, som nu är aktuell, KBS-3-metoden. Dåvarande myndigheter, SKI och SSI, inleder en mångårig granskning av metoden.

1983 ger regeringen tillstånd till slutförvar för reaktoravfall (SFR). SFR byter senare namn till Slutförvar för kortlivat radioaktivt avfall och behåller då samma förkortning. Anläggningen förläggs vid Forsmarks kärnkraftverk och tas i drift år 1988.

1984 träder lag (1984:3) om kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen) i kraft och tydliggör reglerna för kärnavfall. Lagen ersätter villkorslagen från 1977. Reaktorägarna ska ansvara för metod och finansiering av det uppkomna avfallet, inklusive det använda kärnbränslet. Det ställs också krav på reaktorägarna att vart tredje år redovisa ett forskningsprogram om de ska ta hand om avfallet och för att avveckla kärnkraftverken. Fud-program står för forskning, utveckling och demonstration.

1985 tas Clab, det centrala mellanlagret för använt kärnbränsle, i drift i Oskarshamn.

1985 avbryter SKB sina geologiska undersökningar och provborrningar på grund av protester i flera kommuner.

1986 presenterar SKB sitt första program för forskning, utveckling och demonstration (Fud). Rapporten granskas av myndigheterna SKI och SSI och godkänns av regeringen.

1990-talet: Platsvalsprocessen inleds och strålskyddskrav på slutförvaret fastställs

1990 börjar SKB bygga Äspölaboratoriet i Oskarshamns kommun. Syftet med laboratoriet är att utveckla KBS-3-metoden. Äspölaboratoriet stod klart 1995.

1992 ställer dåvarande SKI krav på SKB att genomföra en systematisk platsvalsprocess. Året därpå, 1993, inleder SKB en process som baseras på frivilligt deltagande från kommunerna för att hitta en lämplig plats för ett slutförvar för använt kärnbränsle. En nationell kartläggning av de geologiska förutsättningarna blir en del av arbetet, efter önskemål från myndigheterna SKI och SSI.

Parallellt med SKB:s platsvalsprocess inleder dåvarande SKI och SSI ett informations- och forskningsarbete tillsammans med berörda kommuner, intresseorganisationer och allmänhet.

Under 1990-talet bygger dåvarande SKI och SSI upp kompetens i säkerhetsanalyser för geologiska slutförvar. Flera omfattande forskningsprogram genomförs. SKI genomför två oberoende säkerhetsanalyser av SKB:s slutförvarsmetod. I en av säkerhetsanalyserna undersöks aspekter som kan påverka ett slutförvar i framtiden, till exempel klimatförändringar.

1998 beslutar dåvarande SSI vilka krav på strålskydd som ska gälla vid slutförvaring av använt kärnbränsle och kärnavfall. Kraven innehåller bland annat ett riskkriterium för skydd av människor. Det finns dessutom strålskyddskrav på att principerna om optimering och bästa möjliga teknik ska tillämpas.

2000-talet: SKB genomför platsundersökningar och väljer plats för ett slutförvar

2000 presenterar SKB en plan för platsundersökningar där tre platser ingår. Det är Forsmark i Östhammars kommun, Simpevarp-Laxemar i Oskarshamns kommun och ett område i Tierps kommun. Tierp drar sig dock ur efter en omröstning i kommunfullmäktige.

2001 godkänner regeringen SKB:s plan att gå vidare med platsundersökningarna, men pekar på behov av kompletterande utredningar av en inlandsförläggning av slutförvaret.

2002 beslutar dåvarande SKI vilka säkerhetskrav som ska gälla för ett geologiskt slutförvar för använt kärnbränsle och kärnavfall. Föreskrifterna, med tillhörande allmänna råd, innehåller krav på utformning av ett barriärsystem och dess tålighet.

Mellan 2002 och 2008 genomför SKB platsundersökningar. Samråd enligt Miljöbalkens (1998:808) (miljöbalken) bestämmelser inleds 2002. Myndigheterna granskar undersökningarna och deltar i samråd om platsundersökningar och säkerhetsanalyser.

2004 fattar SKI beslut om två områden av riksintresse för slutförvaring av använt kärnbränsle och kärnavfall. Besluten fattas mot bakgrund av SKB:s påbörjade platsundersökningar.

Riksintresseområden för slutförvarsanläggningar

2005 utkommer allmänna råd för hur myndighetens föreskrifter om hälso- och miljöskydd i samband med geologisk slutförvaring ska tillämpas.

2008 bildas Strålsäkerhetsmyndigheten genom en sammanläggning av SKI och SSI.

2009 meddelar SKB att de vill gå vidare med Forsmark som plats för ett slutförvar för använt kärnbränsle och med Oskarshamn som plats för en inkapslingsanläggning.

2010-talet: SKB ansöker om tillstånd och Strålsäkerhetsmyndigheten granskar och tillstyrker ansökan

2011 ansöker SKB om tillstånd att få bygga ett slutförvar för använt kärnbränsle. Strålsäkerhetsmyndigheten påbörjar en inledande granskning av SKB:s ansökningar för att bedöma om ansökningarna är kompletta och håller tillräckligt hög kvalitet.

2011–2012 på regeringens uppdrag anlitar Strålsäkerhetsmyndigheten OECD:s kärnenergibyrå (NEA) för att samordna en internationell expertgranskning. Granskningen gäller främst SKB:s säkerhetsredovisning av slutförvarets långsiktiga strålsäkerhet.

Expertgruppen bedömer att SKB:s kärnbränsleprogram är ett moget program som i princip kan komma att uppfylla uppsatta krav. Det finns dock flera förbättringsområden. Det gäller både redovisningen av långsiktig strålsäkerhet och planer för hur återstående frågor kan hanteras i den stegvisa prövningsprocessen.

2011–2012 genomför Strålsäkerhetsmyndigheten den första nationella remissomgången. Remissen är en del i Strålsäkerhetsmyndighetens granskning. Cirka 70 remissinsatser tillfrågas.

2012 börjar Strålsäkerhetsmyndigheten publicera expertutlåtanden i tekniska frågor (Technical Notes) som en del i myndighetens granskning Strålsäkerhetsmyndigheten ger externa experter i uppdrag att göra bedömningar i avgränsade frågor om exempelvis jordbävningar och kopparkorrosion.

2012 begär Strålsäkerhetsmyndigheten att SKB ska komplettera sina ansökningar.

2014 inleder Strålsäkerhetsmyndigheten den andra nationella remissomgången.

2015 ansöker SKB om att få utöka mellanlagringskapaciteten från 8 000 till 11 000 ton använt kärnbränsle i det centrala mellanlagret Clab. Ansökan läggs till ansökan om ett slutförvar för använt kärnbränsle som lämnats in 2011.

2015 börjar Strålsäkerhetsmyndigheten presentera de första preliminära resultaten från myndighetens granskning av ett slutförvar för använt kärnbränsle.

2016 kungör myndigheten SKB:s ansökningar och lämnar sitt remissyttrande om SKB:s ansökningar till Mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt.

2018 avslutar Strålsäkerhetsmyndigheten granskningen och lämnar ett yttrande till regeringen. I yttrandet tillstyrker myndigheten SKB:s ansökningar om att få bygga en inkapslingsanläggning och ett slutförvar för använt kärnbränsle.

Samma dag som myndigheten yttrar sig lämnar även Mark- och miljödomstolen sitt yttrande till regeringen om SKB:s ansökan enligt miljöbalken. Domstolen bedömer att den sökta verksamheten är tillåtlig under förutsättning att ytterligare information om kopparkapselns beständighet redovisas.

2019 kompletterar SKB ansökningarna enligt kärntekniklagen och miljöbalken med ytterligare redovisning om kopparkapselns beständighet.

2019 granskar Strålsäkerhetsmyndigheten regeringens remiss som rör SKB:s komplettering om kapselns integritet. Strålsäkerhetsmyndigheten bedömer i sitt remissyttrande att den kompletterande informationen förstärker myndighetens tidigare ställningstagande att slutförvaret har förutsättningar att uppfylla myndighetens föreskriftskrav.

2020-talet: Regeringen ger tillstånd till Clab och slutförvaret för använt kärnbränsle

2021 beslutar regeringen att bryta ut ansökan om att utöka kapaciteten att lagra använt kärnbränsle, från ansökan om ett slutförvar för använt kärnbränsle. Samtidigt ger regeringen tillstånd enligt kärntekniklagen till utökning av det centrala mellanlagret för använt kärnbränsle (Clab) i Oskarshamns kommun från 8 000 till 11 000 ton.

2021 skickar regeringen en remiss till bland annat Strålsäkerhetsmyndigheten för att få synpunkter på

• dels två genomförda studier som då nyligen gjorts och som avser kopparkapselns konstruktionsmaterial, koppar och segjärn,
• dels på de etapper av fältförsöket LOT vid Äspölaboratoriet som SKB avslutade 2019.

Regeringen vill i remissen få svar på om studiernas och försökets resultat har betydelse för ett regeringsbeslut om tillstånd.

2021 svarar Strålsäkerhetsmyndigheten på remissen ovan och bedömer att forskningsstudierna handlar om frågor kring kopparkapselns skyddsförmåga som myndigheten redan tidigare granskat. De påverkar inte myndighetens bedömning att SKB:s slutförvarskoncept har förutsättningar att uppfylla myndighetens föreskriftskrav.

2022 beviljar regeringen SKB tillstånd enligt kärntekniklagen att uppföra, inneha och driva en anläggning för slutförvaring av använt kärnbränsle. Beslutet innehåller villkor om att Strålsäkerhetsmyndigheten ska göra en fortsatt stegvis prövning av anläggningen. Regeringen beslutade även om tillåtlighet enligt miljöbalken. Miljöbalksärendet överlämnas av regeringen till Mark- och miljödomstolen som ska bevilja tillstånd och föreskriva villkor för verksamheten enligt miljöbalken.