Berättigande och optimering
Strålskyddet baseras på grundläggande internationella rekommendationer från Internationella strålskyddskommissionen (ICRP). För att strålning ska få användas inom vården ska den göra mer nytta än skada. Därför måste grundläggande principer om berättigande och optimering uppfyllas av den som bedriver sjukvård och tandvård.
Berättigande och optimering
Berättigande: Grundprincipen för användning av strålning inom vården är att strålningen ska göra mer nytta än skada. Berättigandebedömningen delas upp i följande nivåer:
- Användning av strålning inom vården är allmänt accepterat att göra mer nytta än skada för patienten.
- Alla nya metoder eller tillämpningar ska ha bedömts vara berättigade innan de får användas allmänt.
- Varje enskild undersökning eller behandling av en patient ska på förhand ha bedömts vara berättigad innan den genomförs.
Optimering: Stråldoserna ska hållas så låga som det är möjligt och rimligt utifrån ekonomiska och samhälleliga förutsättningar.
Dosgränser och referensnivåer
För personal och allmänhet finns dosgränser för att individen ska skyddas mot alltför stora risker. För patienter som genomgår medicinska bestrålningar finns inga dosgränser. Dosgränser för patienter skulle kunna försämra diagnosen eller resultatet av en behandling. Vid strålskydd av patienter ska fokus istället ligga på berättigande och optimering.
För vissa undersökningar finns referensnivåer. Referensnivån är inte en dosgräns och gäller inte för enskilda patienter. Det övergripande syftet med referensnivåer är att utgöra ett verktyg för att identifiera de sjukhus eller undersökningsrum där stråldosen till patienten för en viss typ av undersökningar är avsevärt högre jämfört med andra sjukhus.