Slutförvarets utveckling under 40 år

Strålsäkerhetsmyndigheten och våra föregångare har följt slutförvarsprojektet i cirka 40 år, sedan mitten av 1970-talet när kärnkraftsindustrin inledde de första geologiska studierna för att kartlägga lämpliga platser i Sverige för slutförvaring av använt kärnbränsle.

Redan när den första kärnkraftsreaktorn togs i kommersiell drift i början av 1970-talet var kärnkraftsindustrin och myndigheter medvetna om att radioaktivt avfall måste hanteras på ett strålsäkert sätt. Strålsäkerhetsmyndigheten och våra föregångare har sedan dess följt slutförvarsfrågan.

1970-talet: Avfallsfrågan utreds och utveckling av slutförvarsmetod inleds

Mellan 1973 och 1976 genomförs den statliga AKA-utredningen (AKA = Använt Kärnbränsle och radioaktivt Avfall) som föreslår att avfallsfrågan bör utredas. Utredningen pekar även på behovet av ett gemensamt mellanlager för använt kärnbränsle och gemensamma slutförvarsanläggningar samt att kärnkraftsindustrin bör stå för kostnaderna för det svenska avfallsprogrammet.

1973 bildas Svensk Kärnbränsleförsörjning AB (SKBF), som i AKA-utredningen föreslås få ansvar för forskningen. SKBF blir senare bolaget Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB), Ungefär samtidigt bildas Statens kärnkraftinspektion (SKI), en av Strålsäkerhetsmyndighetens föregångare. Strålsäkerhetsmyndighetens andra föregångare, Statens strålskyddsinstitut (SSI), bildades redan 1965.

1976 startar SKBF arbetet med att utveckla en metod för slutförvaring av använt kärnbränsle, det så kallade KBS-projektet (kärnbränslesäkerhet). Före den nuvarande KBS-3-metoden med direktdeponering i kopparkapslar fanns KBS-1, en metod för slutförvaring av förglasat avfall från upparbetning och KBS-2 som innebar direktdeponering i stålkapslar.

1977 träder villkorslagen i kraft. Lagen fastslår att nya kärnkraftsreaktorer får starta endast om reaktorinnehavaren kan visa på ett helt säkert sätt att ta hand om använt kärnbränsle och radioaktivt avfall eller kan klargöra att man har kontrakt med upparbetningsanläggningar dit det använda kärnbränslet kan skickas.

1977 påbörjar SKBF geologiska studier för att visa på möjligheten att hitta en lämplig plats för slutförvaring i svensk berggrund.

Mellan 1977 och 1985 genomför SKBF geologiska undersökningar med provborrningar på åtta platser i landet.

1980-talet: Det svenska avfallsprogrammet tar form

1981 tillkommer finansieringslagen och nuvarande finansieringssystem med avgifter på kärnkraftselen och statligt förvaltade fonder införs.

1983 presenterar SKBF grunden för den slutförvarsmetod, som nu är aktuell, KBS-3. Dåvarande SKI och SSI inleder en mångårig granskning av metoden.

1983 ger regeringen tillstånd till slutförvar för reaktoravfall (SFR), sedermera omdöpt till Slutförvar för kortlivat radioaktivt avfall. Anläggningen förläggs vid Forsmarks kärnkraftverk och tas i drift med början år 1988.

1984 träder kärntekniklagen (KTL) i kraft och tydliggör reglerna för kärnavfall. Kärnkraftsföretagen får ansvar för metod och finansiering av det uppkomna avfallet, inklusive det använda kärnbränslet. Reaktorinnehavarna får också krav på att var tredje år redovisa ett program för forskning och utveckling och de övriga åtgärder som behövs för att omhänderta avfallet och avveckla kärnkraftverken (Fud-program).

1985 tas Clab, centralt mellanlagret för använt kärnbränsle, i drift i Oskarshamn.

1985 avbryter SKB sina geologiska undersökningar och provborrningar på grund av protester i flera kommuner.

1986 presenterar SKB den första fullständiga redovisningen av sitt program för forskning, utveckling och demonstration (Fud). Rapporten granskas av myndigheterna och godkänns av regeringen.

1990-talet: Platsvalsprocessen inleds och strålskyddskrav på slutförvaret fastställs

1990 börjar SKB bygga Äspölaboratoriet i Oskarshamns kommun. Syftet med laboratoriet är att utveckla KBS-3-metoden. Äspölaboratoriet stod klart 1995.

1992 ställer dåvarande SKI krav på SKB att genomföra en systematisk platsvalsprocess. Året därpå, 1993, inleder SKB en process som baseras på frivilligt deltagande från kommunerna för att hitta en lämplig plats för ett slutförvar för använt kärnbränsle. En nationell kartläggning av de geologiska förutsättningarna blir en del av arbetet, efter önskemål från myndigheterna.

Parallellt med SKB:s platsvalsprocess inleder dåvarande SKI och SSI tillsammans ett aktivt informations- och forskningsarbete med berörda kommuner, intresseorganisationer och allmänhet.

Under 1990-talet bygger dåvarande SKI och SSI upp kompetens i säkerhetsanalyser för geologiskt slutförvar. Flera omfattande forskningsprogram genomförs. SKI genomför två oberoende säkerhetsanalyser av SKB:s slutförvarsmetod. I en av säkerhetsanalyserna undersöks aspekter som kan påverka ett slutförvar i framtiden, till exempel klimatförändringar.

1998 fastlägger dåvarande SSI de strålskyddskrav som ska gälla vid slutförvaring av använt kärnbränsle och kärnavfall. Kraven innehåller bland annat riskkriteriet förskydd av människor samt krav på tillämpning av strålskyddsprinciperna om optimering och bästa möjliga teknik.

2000-talet: SKB genomför platsundersökningar och väljer slutförvarsplats

2000 presenterar SKB en plan för platsundersökningar. Tre platser, Forsmark i Östhammars kommun, Simpevarp-Laxemar i Oskarshamns kommun ingår liksom ett område i Tierps kommun. Tierp drar sig dock ur efter omröstning i kommunfullmäktige.

2001 godkänner regeringen SKB:s plan att gå vidare, men pekar på behov av kompletterande utredningar av en inlandsförläggning av slutförvaret.

2002 beslutar dåvarande SKI de säkerhetskrav som ska gälla för ett geologiskt slutförvar för använt kärnbränsle och kärnavfall. Föreskrifterna, med tillhörande allmänna råd, innehåller krav på utformning av barriärsystemet och dess tålighet.

Mellan 2002 och 2008 genomför SKB platsundersökningar. Samråd enligt miljöbalkens bestämmelser inleds 2002. Myndigheterna granskar undersökningarna och deltar i samråd om platsundersökningar och säkerhetsanalyser.

2005 utkommer allmänna råd för tillämpning av myndighetens föreskrifter om hälso- och miljöskydd i samband om geologisk slutförvaring.

2008 bildas Strålsäkerhetsmyndigheten genom en sammanläggning av SKI och SSI.

2009 meddelar SKB att de vill gå vidare med Forsmark som plats för ett slutförvar för använt kärnbränsle och med Oskarshamn som plats för en inkapslingsanläggning.

2010-talet: SKB ansöker om tillstånd och Strålsäkerhetsmyndigheten granskar och tillstyrker ansökan

2011 ansöker SKB om tillstånd att få bygga ett slutförvar för använt kärnbränsle. Strålsäkerhetsmyndigheten påbörjar en första inledande granskning av SKB:s ansökningar med syftet att bedöma om ansökningarna är kompletta och håller tillräckligt hög kvalitet.

2011-2012 anlitar Strålsäkerhetsmyndigheten, på regeringens uppdrag, OECD:s kärnenergibyrå (NEA) för att genomföra en internationell expertgranskning av SKB:s säkerhetsredovisning av slutförvarets långsiktiga strålsäkerhet.

Expertgruppen bedömer att SKB:s kärnbränsleprogram är ett moget program som i princip uppfyller uppsatta krav, men att det finns flera förbättringsområden både vad gäller redovisningen av långsiktig strålsäkerhet och planer för hantering av återstående frågor i den stegvisa prövningsprocessen.

2011-2012 genomför Strålsäkerhetsmyndigheten den första nationella remissomgången. Remissen är en del i Strålsäkerhetsmyndighetens granskning. Cirka 70 remissinsatser tillfrågas.

2012 börjar Strålsäkerhetsmyndigheten publicera expertutlåtanden i tekniska frågor (Technical Notes). Dessa tas fram som en del i granskningen genom uppdrag som Strålsäkerhetsmyndigheten ger till externa experter att göra bedömningar i avgränsade frågor som exempelvis jordbävningar och kopparkorrosion.

2012 begär Strålsäkerhetsmyndigheten att SKB ska komplettera sina ansökningar.

2014 inleder Strålsäkerhetsmyndigheten den andra nationella remissomgången.

2015 ansöker SKB om att få utöka mellanlagringskapaciteten från 8 000 till 11 000 ton använt kärnbränsle i Clab.

2015 börjar Strålsäkerhetsmyndigheten presentera de första preliminära resultaten från slutförvarsgranskningen.

2016 kungör myndigheten SKB:s ansökningar och lämnar sitt remissyttrande om SKB:s ansökningar till mark- och miljödomstolen.

2018 avslutar Strålsäkerhetsmyndigheten granskningen när vi lämnar vårt yttrande till regeringen. Vi tillstyrker i vårt yttrande SKB:s ansökningar om att få öka mellanlagringskapaciteten i Clab samt bygga en inkapslingsanläggning och ett slutförvar för använt kärnbränsle.