Avvecklade anläggningar

Mot slutet av 1960-talet fanns planer på att driva en kärnkraftreaktor vid Marviken utanför Norrköping. Målet var bland annat att Sverige skulle vara oberoende av uranimport och planen var att ladda reaktorn med svenskt uran. Reaktorn togs aldrig i bruk och blev därmed aldrig radioaktivt förorenad.
Reaktorn vid Marviken utanför Norrköping skulle bli Sveriges fjärde kärnreaktor, och var en del i den så kallade "svenska linjen", som slogs fast i atomenergiutredningen 1955. Linjen innebar att Sverige skulle vara oberoende av uranimport och planen var att ladda reaktorn med svenskt uran. Planen var att driva reaktorn med en elektrisk nettoeffekt på upp till 200 MW.

Reaktorn togs emellertid aldrig i bruk. Projektet lades ner 1970 och anläggningen byggdes om till ett oljekraftverk. Reaktorn finns emellertid kvar.

Under 1970- och 80-talen användes Marviken för forskning. Experiment genomfördes avseende termohydrauliska händelser och fenomen, det vill säga vatten och ånga, vid en kärnkraftsolycka. Några radioaktiva ämnen användes inte.

R1 var Sveriges första kärnreaktor. Den låg i Stockholm och användes främst för forskning och utbildning. R1 är avvecklad och kräver ingen tillsyn från Strålsäkerhetsmyndigheten.
Sveriges första reaktor, R1, byggdes cirka 30 meter ner i ett bergrum vid Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) i Stockholm. Reaktorn användes i första hand för forskning och utbildning och drevs mellan 1954 och 1970. Reaktorn revs i början av 1980-talet och reaktorhallen sanerades och friklassades.

Den före detta reaktorhallen finns fortfarande kvar och används för utställningar och andra evenemang.

Uranbrytningen vid Ranstadsverket började 1965. Verket ligger i Västergötland intill Sydbillingen, där det finns alunskiffer som innehåller högre halter uran än vanlig alunskiffer. Syftet med Ranstadsverket var att göra Sverige oberoende av uranimport – en del i den så kallade "svenska linjen" som slogs fast i atomenergiutredningen 1955. Sedan dess har verksamheten med uran vid Ranstad bedrivits i olika former.

Ranstadsverket är nu avvecklat. Den övertäckta deponin med gruvavfall är klassad som miljöriskområde. Omgivningskontrollen sköts av Länsstyrelsen.

Kort historik om Ranstadsverket

Kostnaderna för uranbrytningen vid Ranstad under det sena 1960-talet blev höga. Vid 1970-talets början fanns det inte längre något intresse för svensk uranbrytning. Då användes Ranstadsverket istället för forskning på utvinning av både uran och andra ämnen ur skiffern.

I samband med oljekrisen i mitten av 1970-talet gjordes ett nytt försök att starta en storskalig uranbrytning. Men någon verksamhet startades aldrig. Regeringen avslog ansökan efter att både Skövde och Falköpings kommuner lagt in veto mot projektet.

• År 1984 upphörde tillståndet för uranbrytning.
• 1990-1992 återställdes dagbrottet, industriområdet rensades upp och vissa byggnader revs. Hela området där det fanns gruvavfall (lakrestområdet) täcktes över med lera och grus.
• Det forna dagbrottet är i dag en sjö, Tranebärssjön.
• Mellan 1984 och 2009 använde Ranstad Mineral AB (RMA) en del av Ranstadsverket för återvinning av uran ur processavfall från tillverkning av kärnbränsle.

Avveckling av Ranstadsverket

RMA:s tillstånd gick ut vid årsskiftet 2009/2010. Sedan dess har avveckling av verksamheten och rivningen av de sista byggnaderna, som var radioaktivt förorenade med uran, genomförts. Förorenad mark har åtgärdats och omfattande mätningar har gjorts av områden som kan ha förorenats till följd av verksamheten.

Strålsäkerhetsmyndigheten beslutade 2019 om friklassning av kvarvarande byggnadsstrukturer och ledningar samt berörda områden. Under 2020 inlämnades en avvecklingsrapport till myndigheten. Strålsäkerhetsmyndighetens tillsyn av industriområdet har nu helt avslutats.